Berättelser bygger på att allting inte är lika viktigt, ungefär som att det blir konstigt när man försöker BETONA. ALLA. ORD. I. EN. MENING. Jag har tidigare skrivit om hur man kan betona saker, men hur vet läsaren att det blir allvar?
Låt mig ge ett kort exempel från en recension i London Book Review, ur en text om böcker som handlar om svordomar. Exemplet rör två personer som samlade soldatsånger från första världskriget:
De hävdade att soldaterna använde ordet ’fucking’ så ofta att det bara var en varning för ’att ett substantiv är på ingång’. I en normal situation används svärord för att betona saker, men Brophy och Partridge upptäckte att obsceniteter överanvändes så mycket av militären under första världskriget att om en soldat ville uttrycka känslor så undvek han att svära. ’Så om en sergeant sa: ’Hämta era fucking gevär!’ sågs det som en rutinhändelse. Men om han sa: ’Hämta era gevär!’ förstod alla genast att det var bråttom och farligt’. (Källa)
Min poäng är att allvar handlar om att bryta mot mönster. Rätt gjort kan det här framkalla kalla kårar hos läsaren, när läsaren inser att en situation är mycket farligare än vad som tidigare antytts. Och som vanligt utgår de här känslorna från rollfigurerna. Det är de som behöver bryta det här mönstret. Men för att kunna göra det behöver du förstå att situationen kräver det allvaret. Har du den kollen på dina berättelser?
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.