Hur jag vet att du kommer att lyckas

Det kan låta som skryt, men jag börjar bli duktig på att se om en författare kommer lyckas eller inte. Min metod är inte felfri, men jag lyckas tillräckligt ofta för att kunna försörja mig på det. Vill du veta hur jag gör?

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

En av de svåraste uppgifterna som lektör är att försöka avgöra vad som redan är bra och vad som går att förbättra (och hur man i så fall kan göra det).

Orsaken att det är svårt är att man kan diskutera personlig smak, fördomar mot genrer eller specifika berättelser och hur mycket det egentligen går att säga att något är bättre än något annat. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: vem är jag att säga att du behöver jobba mer med ditt manus? Det gäller inte bara mig, utan alla som på något sätt yttrar sig om litteratur, och det enda sättet man kan avgöra om någon är duktig är om det ger någonting. I mitt fall motsvaras det av om mina klienter får nytta av det jag skriver, och det verkar de få.

Samtidigt är det svårt att säga att ett manus kommer att lyckas även om det skulle råka vara fantastiskt. Det finns många tillfällen när ett manus som borde lyckas inte gör det, på samma sätt som vissa författare lyckas trots att det i stort sett bryter mot sannolikheten. Och det är helt och hållet som man kan förvänta sig. Generellt är det dock så att ”huset vinner”, d.v.s. det finns förutsägbara mönster som man kan lära sig, så länge man förstår att det alltid finns undantag.

Jag har tidigare skrivit om hur jag vet att manuset kommer att bli bra, men det här är lite annorlunda. Här handlar det om författarens framgångar.

Med de nyporna salt tagna, här är de frågor som jag ställer mig under tiden läser ett manus för att se om författaren över huvud taget har någon chans att lyckas.

1. Är författaren villig att jobba?

Den första frågan är inte om intrigen är bra, om gestaltningen är utsökt, rollfigurerna är trovärdiga eller liknande, utan om författaren förväntar sig att det ska flyga in stekta sparvar i munnen eller om författaren förväntar sig att skrivande är precis som vilket annat jobb som helst. Man behöver lägga upp plan, inklusive för vad man gör om saker går snett, man behöver avsätta tid, man behöver göra de delar som inte är lika roliga, och man behöver ta hjälp av andra.

Här finns det gott om förebilder att titta på. Finns det några i din närhet du kan använda som inspirationskällor? Själv har jag många förebilder (jag får göra en lista vid något tillfälle, men här är inte rätt plats) – och de förebilderna hjälper mig att nå längre.

Om du i dagsläget inte har lyckats med dina mål kan du kanske ställa den obekväma frågan om vilka saker du hoppar över att göra för att du inte tycker att de är så roliga, eller hur ditt skrivande skiljer sig från hur du lägger upp saker i ditt vanliga jobb. Ta dig tiden att fundera över om du i så fall förtjänar att lyckas.

2. Får författaren det att verka enkelt?

Vad i texten får mig att tänka att författaren kommer att lyckas?

För mig finns det inget som är lika tydligt som när saker känns enkla. Vissa författare klarar av komplicerade förflyttningar, avancerade bakgrundsberättelser, ovidkommande utvikningar, myllrande introduktioner av rollfigurer, och så vidare, obesvärat, utan att man ens lägger märke till det. De får det att verka som att de inte ens ansträngt sig utan som om texten bara fallit sig så, som om det är det naturliga sättet att berätta saker på.

Men obesvärad enkelhet är svårt att skriva. Inte minst beror det på att man lätt missar det som läsare (till och med som lektör). Det är ofta först när man försöker återskapa det eller göra sin egen variant av det som man misslyckas att få till det. Om man missar dem, lär man sig heller aldrig att skriva dem. Av den anledningen måste man leta aktivt efter de skickliga sakerna i det enkla. När jag lektörsläser försöker jag därför fundera mycket över vad som faktiskt måste vara komplicerat och vad som skulle kunna göras enkelt.

Ett exempel är om händelserna flödar naturligt på ett sätt från en sak till nästa, något jag kommer diskutera mer i Författarens intrigbok.

3. Har saker flera funktioner?

Det finns få saker som lika tydligt visar hur långt författaren har kvar till att bli duktig som när rollfigurer kommer in i berättelsen och sedan inte har någon funktion, eller bara har en poäng under kort tid och sedan fortsätter att vara kvar trots att den skulle göra sig bättre som död. Eller när händelser bara råkar vara med.

Författare som imponerar har flera funktioner på det mesta som händer och på alla rollfigurer. Exempelvis blir antagonisten mycket intressantare om den också lär protagonisten någonting, som en mentor, eller säger något om temat. Den där skatten som alla jagar efter, den blir mer lockande om den också framkallar känslor. Gestaltningen blir bättre om den ger en språklig upplevelse och inte bara finns där för att ge detaljer.

9. Följer författaren reglerna?

Författare som gör allting rätt hamnar lätt i formulär 1A. Om det finns någonting som gör att berättelsen visar att den känner till reglerna och sedan leker med dem kommer den författaren därför alltid att ha ett försprång i mina ögon.

Det kräver fingertoppskänsla, och det är det allra svåraste att lära ut, men det är också så jag vet att författaren kommer att lyckas, förr eller senare.

Avslutning

Den som läser mina texter vet att jag bryter mot alla de här punkterna åtminstone då och då.

Men så är jag inte framgångsrik. Än.

(PS. Givetvis är siffran 9 i listan ovan ett exempel på att låta bli att följa formulär 1A.)

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.