Det är en gammal sanning att författare ska ”börja en scen så sent som möjligt, och sluta den så tidigt som möjligt”. D.v.s. ta bort så mycket det går på vardera sidan: onödiga element innan scenen kommer igång (ibland kallade ”harklingar”, såsom man gör innan man ska hålla ett tal) och långa avslutningar när folk säger hejdå istället för att läsaren får se vad för viktig sak som händer härnäst.
Om du inte lär dig det här, är risken stor att läsaren slutar läsa din text i förväg. Det är därför jag har skrivit om det ämnet flera gånger. Verkligen många gånger.
Men har du tänkt på hur scenerna hänger ihop? Det är en konst i sig.
Lev Kuleshov
På 1920-talet hade utvecklingen inom filmen inte kommit så långt. (Jag lovar, det här har med skrivande att göra!) Några av de tidigaste att fundera mer teoretiskt över hur man skulle göra var sovjeter. En av dessa sovjeter hette Lev Kuleshov och han gjorde ett experiment. Han klippte ihop tre bildsekvenser — en tallrik med soppa, en flicka i en kista och en kvinna på en divan — med reaktioner från en skådespelare. Istället för att ha allting i en enda tagning som man brukade göra tidigare, hade Kuleshov klippt mellan två olika filmvinklar, varav en närbild på en skådespelare, och plötsligt blev det extremt tydligt vilken känsla skådespelaren hade: hunger inför soppan, sorg inför flickan och lust inför kvinnan.
Idag tar vi det här för givet, men Kuleshov var en av de första att använda den tekniken.
Men det var inte det som var det häftiga i experimentet.
För i filmen använde Kuleshov samma filmsnutt på skådespelaren alla tre gånger. Se själv!
Hans poäng var att vi som publik läser in saker som inte finns där, beroende på vilken kombination av bildsekvenser vi ser. Vi, publiken, är medskapare, även om det är filmskaparen som sätter förutsättningarna.
Vad har det här med ditt skrivande att göra?
I det här läget kanske du funderar på den här frågan: Vad har det här med just ditt skrivande att göra, då? Det handlar antagligen inte om filmer där du kan klippa från en bildsekvens till en annan. Jo, du kan använda den här kunskapen när du byter från en scen till en annan.
Låt mig först visa hur det här i en annan film, nämligen När lammen tystnar. Den unga FBI-kadetten Clarice Starling får i uppdrag av chefen på beteendevetaravdelningen, Jack Crawford, att intervjua seriemördaren Hannibal Lecter för att fånga en annan seriemördare.
Jack Crawford: Gör bara ditt jobb, men glöm aldrig vad han är.
Clarice Starling: Och vad är det?
Istället för att Crawford får svara, klipper vi till chefen för det mentalsjukhus där Hannibal Lecter är inspärrad.
Dr. Frederick Chilton: Åh, han är ett monster. Fullblodspsykopat.
Just denna scen är ett exempel på hur du kan använda en scenövergång för att få läsaren att läsa vidare, nämligen genom att i slutet av en scen ställa en fråga, byta scen och låta nästa scen ge svaret på frågan. Det är få läsare som klarar av att sluta läsa när frågan är så öppen.
Men det finns flera möjligheter för scenövergångar än fråga-svar-varianten.
Scenövergångar [Länk hit]
Här är några av de möjligheter du kan använda dig av:
| Scen 1 | Scen 2 |
| Slutar med hopp | Börjar med krossat hopp |
| Slutar med förtvivlan | Börjar med ett hoppfullt besked |
| Slutar med en person som gör något specifikt | Börjar med samma person som gör något liknande |
| Slutar med påstående | Börjar med förnekande av påståendet |
| Slutar med ett löfte | Börjar med hur löftet bryts |
| Slutar med ett förnekande | Börjar med en bekräftelse |
| Slutar med vink om vad som ska hända | Börjar med något underligt, som inte verkar höra ihop med hur det slutar |
| Slutar med annalkande katastrof | Börjar med person som är omedveten om vad som håller på att hända |
| Slutar med person som beger sig ut i det okända | Börjar med person som orienterar sig i den nya världen |
| Slutar med överläge för antagonisten | Börjar med någon slags plan |
| Slutar med att en person får en idé | Börjar med att vi får se vad idén är |
| Slutar med person i början på process | Börjar med person i slutet på process |
| Slutar med hur person blir lurad | Börjar med hur personen långsamt upptäcker spår på bedrägeriet |
| Slutar med gåta | Börjar med ledtråd till lösningen |
| Slutar med gåta | Börjar med villospår |
| Slutar med konflikt | Börjar med hur den ena personen reagerar på konflikten |
Måste du använda precis de här? Nej, inte alls. Du kan hitta på nya eller göra varianter av dem. Framför allt kan du leka med vad som kommer i början på scen 2. Ofta är det rentav bättre att hålla läsaren litegrand på halster innan du ger svaret eller löser upp konflikten. Men det visste du väl redan?
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.