Hur etableras en genre?

Varför har vissa genrer egna hyllor i bokhandlarna medan andra trängs i de allmänna hyllorna? Och varför betraktas vissa genrer som ”bättre” att skriva i?

De här frågorna är dock ingenting mot den stora frågan: hur förändras det här?

För att uttrycka det annorlunda: vad skulle krävas för att ditt lokala Ica skulle sälja skräckberättelser istället för bara deckare och feelgood?

(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)

Situationen är bara tillfällig [länk hit]

För vissa författare kan det kännas som att man ska skämmas för att man skriver i den genren. Tidningarna skriver aldrig om genren, och det är svårt att få en bästsäljare om bokhandlarna eller förlagen ignorerar hela genren.

För dig som läser en genre som inte står högt upp på popularitetslistorna kan det innebära att du får leta efter liknande böcker snarare än att botanisera bland ett större urval.

Ur båda de perspektiven kan det verka hopplöst. Därför kan det vara bra att tänka på att situationen bara är tillfällig och att genrer som tidigare blivit bespottade kan slå sig fram och få fler författare och läsare. Men hur går det till?

De här frågorna diskuterade min vän Stefan Högberg och jag för ett tag sedan. Diskussionen kom sig av att Stefan är duktig på fantasyns historia (han driver Fantasykanalen på YouTube) medan jag kan deckarens historia. Vi ställde frågan varför fantasy i Sverige först nu börjar bli så pass stor att den får egna hyllor i bokhandlarna medan deckaren redan har haft egna hyllor ett bra tag.

Genom att jämföra hur de olika genrerna vuxit fram i Storbritannien, USA och Sverige, och vilka element som saknas i de olika länderna, hittade vi sex avgörande faktorer. Och vi tror att samma sex faktorer också avgör om andra genrer blir stora i ett land eller om de hamnar bland ”alla de andra böckerna”.

Om du har lust att påverka hur ”din” genre ses av allmänheten är de här sex faktorerna en bra början.

1. Tradition [länk hit]

I Storbritannien har fantasyelement varit en del av litteraturhistorien. Shakespeare skrev exempelvis Stormen och En midsommarnattsdröm, som engelska skolelever vuxit upp med och som satts upp på teatrar i flera hundra år. På det sättet har fantasy fått en godkänt-stämpel.

I Sverige har det inte på samma sätt funnits fantasyberättelser. Åtminstone inte för vuxna. Selma Lagerlöf skrev exempelvis Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, men för barn. Och andra försök har inte lett till andra författare har följt i deras spår. Fantasy har därmed inte fått samma godkänt-stämpel.

Deckaren däremot har haft en liknande utveckling i Storbritannien och Sverige, där de författare som funnits har blivit en del av en lång rad tidigare författare. Bara några år efter deckarens framväxt i Storbritannien och USA kom de första svenska deckarna, och sedan har det rullat på.

Om du vill förändra hur din genre uppfattas kan det vara svårt att ”uppfinna” traditioner, men vad du kan göra istället är att ta fram de dolda eller bortglömda författarna inom din genre och visa att du inte är först, utan att du bara är ytterligare i ett led i en stolt tradition. För du har väl koll på vilka dina föregångare är? Annars kan det vara dags att ta kontakt med någon litteraturvetare eller bibliotekarie som kan visa dig vilka som var dina föregångare.

2. Utbildning [länk hit]

I Storbritannien har det funnits kurser i både fantasylitteratur och hur man skriver fantasy i flera decennier. Det betyder att kunskaperna om genren förs vidare till nya generationer, vilket gör det lättare för dem att lära sig vilka regler som går att bryta och vilka som utgör själva genrens kärna. För att inte tala om hur viktigt det är att möta andra författare och bilda nätverk.

Sverige har inte haft kurser i alls samma utsträckning, utan den kunskap som har förts vidare har antingen varit på engelska, kring engelska verk, eller via mer informella nätverk, där kvalitetskontrollen inte har varit lika hård.

När det gäller deckare har både Storbritannien och Sverige haft kurser under lång tid. Många av de populära författarna har själva visat hur de arbetar, och det har getts ut böcker om hantverket sedan åtminstone 1970-talet.

För dig som vill förändra din genres status är det här kanske den enklaste delen. Inte för att det är lätt att starta en kurs, utan för att det finns många att lära sig av, hur man gör. Och i Sverige har vi flera etablerade vägar att få ut kurser till allmänheten.

3. Publiceringsplats [länk hit]

Om det inte finns någonstans att publicera nya alster eller klassiker, är det oerhört svårt att nå ut till läsarna. I Storbritannien har man haft stor draghjälp av de amerikanska fantasy-tidskrifterna, men även inhemska tidskrifter där brittiska författare kunde få sina genombrott fanns. Och i kölvattnet av J.R.R. Tolkiens framgångar blev flera förlag intresserade av att ge ut just fantasy.

Svensk fantasy har här inte haft samma möjligheter, inte ens i jämförelse med science fiction-tidskrifter (där utbudet har varit ganska stort: Nova science fiction, Jules Verne Magasinet, Häpna!, Galaxy, Magasin Aniara, m.fl.). De svenska förlagen har mestadels översatt de stora namnen, men efter vad jag har hört har marknadsföringen varit splittrad eller svag.

Deckarna, å andra sidan, har haft två långvariga tidskrifter i Sverige: Jury och DAST, och flera förlag har specialiserat sig på deckare och annan spänningslitteratur. I Sverige har vi också haft deckarexperter som har hjälpt till att välja ut klassiker och nya titlar för utgivning, vilket har gjort det lättare för läsare att hitta kvalitetslitteratur och lära sig av de stora mästarna.

Att underlätta för andras utgivning av ”din” genre kan verka som ett altruistiskt jobb på din bekostnad, men det är en av förutsättningarna för att genren ska kunna växa med fler titlar än vad du själv kan producera under samma tid. Det kan till och med vara en god idé att skaffa rättigheterna för att översätta genrens klassiker till svenska.

4. Distribution [länk hit]

För att böckerna ska nå läsarna behövs ett etablerat distributionsnät. Det kan vara så enkelt som en speciell bokhandel för science fiction och fantasty, och här ligger Sverige faktiskt ganska tidigt till (Science fiction-bokhandeln öppnade på 1970-talet), eller att få de vanliga bokhandlarna att ta in böcker i genren på regelbunden basis. Just det senare är svårare, särskilt om intresset från allmänheten inte finns från början.

Men distribution handlar även om andra sätt att föra vidare nyheter om vad som ges ut, underlätta för intresserade läsare att hitta författare som de inte hört talas om tidigare, och skapa en gemenskap för läsarna, så att det blir uppenbart att man inte är ensam att gilla genren.

Inom svensk deckargenre har det här tidvis fungerat så bra att deckare har trängt ut andra typer av böcker. Under 1960- och 1970-talen gick det inte bara att prenumerera på böcker i särskilda serier med deckare, utan serierna fick egna hyllor i bokhandlar och kiosker, såsom i fallet med Zebra-serien.

För dig som vill förändra din genres status lönar det sig att fundera mycket över hur läsarna möter böcker just nu, snarare än hur det såg ut historiskt. Går det exempelvis att göra något särskilt med genren i ljudböckerna? Eller hur böckerna säljs i internetbokhandlarna.

5. Kritik [länk hit]

En av de viktigaste, men oftast förbisedda delarna av bokbranschen är kritik. Här syftar jag inte på feedback, utan på pålästa personer som skriver om genren för allmänheten.

I fallet Storbritannien har det funnits personer som skrivit om fantasy sedan många år. Vi pratar böcker, texter i tidningar, artiklar i tidskrifter (ibland samsas noveller och artiklar om genren i samma tidskrift), konferenser (och konferensrapporter), och liknande. En stor poäng med kritiken är att de sätter verk, författare och trender i en större kontext, så att läsare och författare får en större förståelse för genren. På det sättet utvecklas också genren, och ger material till utbildningen om genren (se ovan).

Svensk fantasy har haft sånt här (och det blir allt mer), men det har varit i ganska liten skala och framför allt är det inget som allmänheten har sett.

Men kritik handlar också om priser och utmärkelser, och där finns det förstås många engelskspråkiga varianter. Priser kan tyckas som något ytligt, som ett marknadsföringstrick, men det är ett sätt att visa allmänheten vilka författare som är värda att läsa.

Sverige har haft flera deckarpris. Sedan lång tid ger Svenska Deckarakademin ut pris för bästa översatta deckare, men också för de författare som gjort extra mycket för genren som helhet, så kallade Grand Master-priser. Sådana priser är ett sätt att ytterligare visa hur genren vuxit sig så mogen att det finns veteraner. Och det faktum att det finns en akademi för deckare (med ett deckarbibliotek) visar att det är en genre som man kan ta seriöst.

För dig som vill etablera din genre kan ett pris kännas som ett enkelt sätt att gå tillväga. Men ett pris betyder bara något för allmänheten om det finns tydliga kriterier, och om det alltså finns en möjlighet att priset inte delas ut för att det inte finns värdiga pristagare. Samma resonemang gäller kring övrig kritik, att dåliga verk i genren behöver pekas ut. Allt är helt enkelt inte lika bra. Så länge allt inom genren stöttas, för att genren behöver stöttas, blir det svårt för några verk och författare att sticka ut. För läsarna blir risken stor att man då kopplar ihop genrens mediokra verk med genrens generella kvalitet.

6. Efterföljare [länk hit]

När det kommer stora författare och verk inom en genre, behöver andra författare ta upp manteln och fortsätta på samma spår. Det är lätt att tro att det bara är den som kommer först som gör genren, men om Mary Shelley aldrig hade inspirerat fler att skriva om vetenskapliga experiment eller H.G. Wells aldrig fått fler att skriva om tidsresor, hade science fiction-genren varit dödfödd, och om Edgar Allan Poe inte fått fler att skriva om briljanta problemlösare, hade de första deckarnovellerna bara betraktats som udda inslag i hans författarskap snarare än föregångare. Utan efterföljare blir föregångarna bara udda fåglar.

I engelskspråkiga länder har det här skett i större skala än i Sverige, där originalitet har blivit ledordet.

Om du vill etablera din genre kan det därför, något paradoxalt, ligga något i tanken att skriva flera böcker som påminner tillräckligt mycket om ett annat verk och ändå står på egna ben. Den balansgången är inte enkel, och många hamnar i parodi/pastisch eller till och med plagiat. (Jag kan inte säga hur många Harry Potter-kopior jag har lektörsläst.)

Så här långt kom Stefan och jag i vår diskussion. Men det finns faktiskt en viktig faktor till som man inte ska underskatta om man vill etablera en genre.

7. Zeitgeist [länk hit]

Zeitgeist är det tyska ordet för tidsanda. Och det är svårt att baxa en genre någonstans utan att tidsandan stöttar ens arbete. Vissa perioder är det helt enkelt ute med vissa genrer, och då kan alla de andra faktorerna finnas på plats utan att man lyckas. Men på samma sätt som mode kan växla helt utan förvarning, kan också tidsandan förändras, i stort sett över en natt.

Men är det omöjligt att påverka tidsandan? Nejdå, det har skett många gånger genom tiderna. Bara ett exempel: När jag var liten betraktades vampyrer i stort sett som marknadsföringsmässigt döda ända fram till Anne Rice bokserie The Vampire Chronicles (då vampyrerna gjordes hetare/bisexuella). Efter det återkom vampyrerna alltmer regelbundet, ofta med just mer sexuella övertoner.

Många gånger är det just det som är hemligheten bakom att etablera en genre, att knyta an till det som redan existerar i folks medvetande, men knyta det till en ”ny” genre. Så, om du vill hitta ett sätt att väcka liv i en slumrande genre, pröva att korsa den med något som redan är populärt. Eller för att prata med Lars Vegas Trio: mitt nästa projekt är en karatemusikal.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.

Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.