Finns det något du kan göra för att överträffa dina läsares förväntningar?
Går det att ta reda på vad läsarens förväntningar är?
Kan du förändra läsarnas förväntningar?
Och går det ens att prata om läsares förväntningar, med tanke på att det finns så många olika läsare?
Svaret på alla frågor är ”ja”.
I de flesta fall är dessutom läsarnas förväntningar det som avgör hur de kommer bedöma ditt skrivande.
Så låt oss sätta igång direkt.
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Varifrån kommer läsarens förväntningar? [Länk hit]
Till viss del kan du påverka läsarnas förväntningar, men det kräver att du känner till varifrån läsarnas förväntningar kommer ifrån.
Läsarna påverkas av många olika saker när de stöter på din text första gången, såsom:
- omslag
- titel
- baksidestext
- genre
- idé, inklusive troper, typ av rollfigurer, rollfigurernas namn och tema
- ditt namn
- ditt utseende
- ditt ethos
- misstag, korrfel och konstigt språkbruk
- hur läsaren stöter på din text (i en positiv miljö, med rekommendationer, eller i en negativ miljö, presenterad av någon de inte gillar, eller medan läsaren är stressad eller ledsen, till exempel)
- vem läsaren är (underskatta inte hur viktigt det är!)
Även om jag och andra har gett tips om de flesta av de här områdena, finns det ingen författare som kan styra alla de här faktorerna helt och hållet. För att inte tala om de övriga, okända faktorerna.
Men som författare kan du ändå göra en del.
Det blir lättare med flera förväntningar [Länk hit]
Istället för att bli överraskad av vad läsarna förväntar sig, kan du försöka förutse deras tankemönster. Men det går som sagt inte att se allas förväntningar.
Däremot kan du göra som de som arbetar med att designa användarvänliga webbplatser gör. De delar in sina besökare i några tänkbara grupper: personen som vill köpa en produkt, personen som vill söka jobb där, personen som vill leta reda på var de befinner sig fysiskt, och personen som vill göra research om företaget, exempelvis. När de har hittat de viktigaste användningsområdena (snarare än alla användningsområden) är det lättare att leta efter hur man ska göra så att de som vill göra de viktiga sakerna förstår hur de ska hitta.
För dig som författare kanske det här låter alldeles för kommersiellt, som att jag menar att du enbart ska anpassa ditt skrivande till vad andra människor vill ha. Det är inte det jag säger. Du bestämmer såklart vad du vill skriva om. Men om du vill att dina läsare ska kunna hitta dina böcker är det bra om du vet var de letar efter, för då kan du avgöra om du vill ta dig dit där de kommer söka efter det de vill ha.
Några exempel på saker som dina läsare kan förvänta sig:
- att bli underhållen — då är det klokt av dig att inte stå i vägen för det genom att undervisa eller vara långrandig
- att känna sig träffad — här är det essentiella att beskriva saker på ett pricksäkert sätt
- att bli överraskad — för den typen av läsare är det viktigare att det finns vändningar och nya frågor
- att få nya insikter — du kommer längst med den här typen av läsare om du visar upp något nytt, eller omtolkar något som de flesta tar för givet
Vad tror du själv att dina läsare förväntar sig? Och går det att dela in det i ett par olika kategorier? I värsta fall får du helt enkelt fråga folk som kan tänka sig vara intresserade av att läsa boken vad de förväntar sig.
Den negativa förväntningen [Länk hit]
Om dina läsare förväntar sig att din bok ska vara den bästa boken i världshistorien kommer de nästan garanterat bli besvikna.
Om de å andra sidan förväntar sig att din bok bara är strunt kommer de aldrig att läsa den. (Och det är svårt att omvända dem i så fall.)
Någonstans däremellan är det alltså bra om dina läsare placerar sina förväntningar.
Men många författare ägnar så mycket tid åt att tänka att de ska sälja in boken som mer spännande, mer djup, mer klarsynt, o.s.v. att det blir nästintill omöjligt att skriva en bok som täcker upp den förväntningen. Att överträffa de förväntningarna blir definitivt omöjligt.
Så hur gör man för att hålla nere förväntningarna samtidigt som man lockar läsarna? Är inte det lika omöjligt?
Det finns ett par sätt att lösa det dilemmat, men jag fokuserar här på ett, nämligen det här:
Risken för förlust.
Väldigt kort tid efter det att läsaren bildat sina första förväntningar på din bok, har du stora möjligheter att visa att du både känner till de förväntningarna (se ovan) och att du kan retas med läsarens förväntningar, genom att fejka att läsarens värsta farhågor ska besannas. I de flesta fall rör det sig om att utgången i boken ska bli en annan än läsaren hoppas på: att skurken ska vinna, att de älskande inte ska få varandra, att samhället ska visa sig vara för ruttet för att rädda, att huvudpersonen inte ska nå sitt personliga mål, att hjälpen inte ska nå fram i tid, eller liknande.
Genom att hålla läsaren i obalans på det sättet är inte bara ett sätt att få läsaren att läsa vidare, utan också att se till att du väntar till det sista möjliga ögonblicket att ge den tillfredsställelse som läsaren vill ha.
Och misstolka mig inte här: slutet kan vara sorgligt eller bitterljuvt, men även sådana slut behöver innehålla någon form av risk.
Uppfyll förväntningarna två gånger [Länk hit]
Ibland finns det element i en berättelse som det är svårt att hålla hemliga för läsaren. Det kan röra sig om att ett kärlekspar ska få varandra eller att huvudpersonen kommer att lyckas till slut. I sådana fall kan du leka med förväntningarna genom att låta det här elementet finnas med två gånger i olika varianter. Jag har tidigare skrivit om spegelscener, och det här är ett liknande koncept, med skillnaden att de inte alltid förekommer i början och slutet, utan kan placeras fritt, för att lura läsaren.
Ett exempel: när de filmade Star Trek II: Khans vrede spreds tidigt rykten om att en av de mer populära rollfigurerna skulle dö. Därför skrev man in en scen i filmen där rollfiguren dödas i ett övningsscenario.
Senare kommenterar en av de andra rollfiguren ironiskt saken:
Och sedan, i slutet av filmen, när tittaren invaggats i tryggheten om att rollfiguren redan dött, sker en olycka där rollfiguren offrar sig själv för att rädda sina vänner. Det blir en starkare scen eftersom tittaren sänkt garden.
Du kan använda dig av samma grepp för att först låtsas uppfylla läsarens förväntan och därefter visa vad som egentligen skulle hända, eftersom huvudpersonen inte har gjort sin känslomässiga utveckling, eller eftersom något oväntat händer som rollfiguren måste reagera på, eller liknande. Eller så kan du använda det för att skapa en falsk känsla av säkerhet, när monstret tycks vara dött eller kärleksrivalen har gett upp.
När det blir fel att bryta mot förväntningarna [Länk hit]
Det finns en del förväntningar som det är ett misstag att bryta mot. De flesta av de här ”reglerna” hänger ihop med verkens genre, något jag skrivit om här. Men det finns ett sätt att byta mot genrens förväntningar som jag inte nämnde där, och det har att göra med troper, d.v.s. etablerade berättargrepp.
Några exempel på troper är dam i nöd, den fula ankungen som växer upp till en svan, den goda och den onda tvillingen, och paret som först är osams men sedan kommer att älska varandra.
Det kan vara svårt att frångå en trop utan att krossa läsarens förväntningar. Om du påbörjar en berättelse med illusionen om att det kommer att handla om, låt säga, en kvinna som ska hitta sin självständighet efter en skilsmässa, då kan läsaren bli besviken om du visar att det inte alls är det som berättelsen handlar om.
Det du kan göra där är att arbeta med andra troper, och mitt favoritsätt är att visa att en annan trop funnits dold redan från början. Du kan exempelvis ge vinkar genom att låta någon prata om det viktiga medan huvudpersonen (och läsaren) är fokuserad på något annat.
Större än läsaren förväntat sig [Länk hit]
Den enklaste och kanske just därför minst använda tekniken för att överträffa läsarens förväntningar, är det här med att själv etablera en förväntan. Det här kallas för ankring.
Du kan exempelvis låta en rollfigur säga:
”Hur gammal är du? 25? 27?”
Det här skapar en förväntan i läsaren, att den andra rollfiguren är någonstans i den åldern, kanske mellan 22 och 32 år gammal. (Det är svårt att avgöra ålder.)
Då blir det en chock för läsaren om du avslöjar att den andra rollfiguren är 60 år.
Detta berättargrepp kanske inte låter så användbart, men det är alldeles utmärkt för att överträffa läsarens förväntningar, såsom:
- för att visa hur rik någon är (”Jag köpte en helsidesannons för att visa hur hemsk du är.”, ”Jag köpte tidningen. Och sedan lade jag ner den.”)
- som ett sätt att berätta hur mycket erfarenhet en rollfigur har (”Har du sett en mumie tidigare?”, ”Ja, vi har fyra hemma som bokstöd.”)
- för att presentera hur svårt det är att bedöma omfattningen (”Hur många tumörer är det?”, ”En. Vänta, där bakom ser jag, åh, herregud, det är fem, sex… trettiofyra.”)
- vid skildringar av orättvisa (”Du, Karl, får en timmes kvarsittning för din uppstudsighet. Och du, Emelie, får stanna kvar efter skolan i en månad för den där hemska t-shirten.”)
- när du vill ge storslagenhet åt en miljö (”Rummet var lika stort som mitt vardagsrum. Sedan öppnade dörren i bortre änden och visade upp en gigantisk sal.”)
- som ett första försök som förvandlas i triumf (”Hon sköt ifrån så hårt hon kunde. Men hon kom inte längre upp än någon annan, och sedan sjönk hon ihop av utmattning. Men hon gjorde ett försök till, och den här gången bet hon sig hårt i tungan medan hon sparkade ifrån mot jorden. Och för ett ögonblick trodde hon att hon skulle ramla, men då… drogs hon upp, högre och högre, tills hon var flera meter över marken.”
- för att ge en känsla av att loppet är kört (”Fyra zombies kom in genom dörren. Vi var fast. Då vällde det in ytterligare fyra. Nej, åtta. Nej, tjugo. Utanför bankade ytterligare otaliga händer på fönstren och väggarna.”)
Ankring är en så kraftfull teknik att du lätt kan använda den gång på gång. Etablera något som läsaren kan ha som standard eller normal nivå, och öka det sedan många gånger om.
Den svåraste förväntningen
Det finns en förväntan som få författare har svårt att göra något åt, och som de kanske inte ens lyckas sätta ord på, trots att den kanske borde vara enklare än något.
Sin egen.
Perfektionism och självtvivel är så vanliga att många författare ser det som naturliga delar av sitt skrivande. Men måste det vara så? Nej, inte alls.
Men du kan behöva någon som hjälper dig. Och då finns jag där.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, på Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.