Hur du gör rollfigurernas dialog unik (Skriv dialog, del 4)

Hur gör du så att dialogen passar ihop med rollfigurerna? Så att läsaren känner att dialogen känns trovärdig och att rollfiguren kommer fram?

Är det så enkelt som att bara lyssna på sina rollfigurer?

En vanlig myt är att författare måste känna sina rollfigurer utan och innan innan de sätter igång och skriver sina dialoger.

Det är dock ganska vanligt att författare upptäcker sina rollfigurer genom att skriva dialoger. En del författare upptäcker sina rollfigurer genom att inte ha någonting planerat och sedan se vad som händer.

Men väldigt många fler författare har någon slags bild av sina rollfigurer (Vanja är en 55-årig ingenjör som är enäggstvilling, och delar på sitt liv med Tanja) och när de sedan sätter sig och skriver upptäcker de många fler egenskaper hos Vanja: hur hon pratar, hur hon beter sig, att hon föraktar Tanja, att det finns andra rollfigurer som behövs, och kanske till och med att Tanja ska dö i mitten av storyn.

Ingen av de här metoderna är fel. Det är snarare frågan om tycke och smak.

Går det att reda ut det här? Ja, det tror jag.

I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.

Att täcka över rollfigurernas namn

Oavsett vilken metod du använder för att lära känna dina rollfigurer, behöver du lära dig att knyta ihop dialogen med rollfigurerna. Vissa som diskuterar skrivteknik brukar säga att man ska kunna täcka över rollfigurernas namn och att läsaren ändå ska kunna avgöra vilken rollfigur som säger vilken replik.

Det är ju superenkelt!

Bara låt var och en av rollfigurerna ha ett ord eller en fras som de använder i varje replik. Låt exempelvis kocken Lisa alltid inleda sina repliker med ordet ”Järnspikar!”. Då kommer ingen någonsin ta fel, även om hennes namn råkar vara utelämnat.

Jag skojar förstås! Det skulle bli väldigt yxigt och konstigt om alla rollfigurer skulle göra så. I viss mån går det att lägga till sådana favorituttryck, men inte hela tiden och inte för alla rollfigurer. Det beror bland annat på att vi människor inte är så unika som vi gärna skulle tro. I verkliga samtal säger vi ibland saker som vilken annan person i samtalet också skulle kunna säga:

  • hälsningsfraser
  • fasta uttryck
  • sådant som har med situationen att göra
  • interna skämt
  • etc

Ofta sätter vi dock vår egen spinn på det hela, och där finns det tre faktorer som är viktiga för dig som dialogförfattare. (Här blir det lite teoretiskt igen, men det är inte så svårt och jag tror att du kommer ha mycket nytta av det.)

Det unika sättet att prata [länk hit]

Den första faktorn är vår idiolekt — d.v.s. vår personliga dialekt, som kommer ifrån vilka dialekter som vi omgivits av under vår uppväxt.

Den påverkar bland annat ordförråd, grammatik och uttal.

Av de saker som skiljer människor åt är det nog lättast för författare att tänka på ordfrekvens, eller med andra ord hur ofta en rollfigur använder särskilda ord.

Istället för att låta en rollfigur använda samma udda ord (”Järnspikar!”) gång på gång, kan du tänka dig att rollfiguren använder en hel medelvanliga rad ord gång på gång, ord som rollfiguren är van vid.

Hen kanske säger ”typer” istället för ”personer”, ”snuten” istället för ”polisen”, etc.

Det betyder att du vet att när rollfiguren pratar om ett ämne, så kommer den nästan alltid att använda samma sorts ord. Resultatet blir att om du skulle ta alla repliker som den rollfiguren gör och placera dem i en lista, skulle ”typer” och ”snuten” finnas med ganska många gånger.

En annan rollfigurs lista över repliker skulle kanske innehålla samma ord (eller deras synonymer), men där skulle andra ord ligga i topp. Istället för ”personer” eller ”typer” kanske hen använder ”människor”, och istället för ”polisen” eller ”snuten” säger hen ”poliskåren” eller ”konstapeln”, beroende på vem hen pratar om.

På det här sättet kommer rollfigurerna både prata på ett sätt som känns naturligt (med vanliga ord) och vara unika (använda olika ord olika ofta).

Våra grupper [länk hit]

Den andra faktorn är vår sociolekt — d.v.s. hur vår grupp talar. De grupper som påverkar språket (snarare än området, som styr dialekten) är exempelvis yrke, kön, ålder, utbildning, status, intressen, religion och subkultur.

De flesta av oss tillhör alltså flera sådana grupper. Kanske oändligt många grupper.

Därför är det svårt att göra en exakt kartläggning över hur alla ens rollfigurers språk borde se ut.

Vissa grupper är dock viktigare för hur vi låter, och det är dem du kan fokusera på.

Om du har två rollfigurer kan skillnaden mellan vilka grupper som är viktigast för dem utgöra den största skillnaden. Om du till exempel har två tonårstjejer som båda är religiösa, som går i samma klass, har samma intressen och har samma status, vad skulle kunna skilja dem åt? Den ena kanske betonar det religiösa hårdare, medan den andra lägger större vikt på statusen. Det gör att deras sociolekter skiljer sig åt.

För många människor påverkar sociolekten sådana saker som uttal, ordböjning, ordval och ordförråd. Så om du vill arbeta med dina rollfigurers sociolekter är det bra om du lär dig hur personer från de relevanta grupperna pratar. Du behöver inte jobba med uttal om du inte vill, utan kan arbeta med ordförrådet. Till exempel: säger din rollfigur ”hink” eller ”spann”? Säger hen ”grina” när någon skrattar eller gråter?

Situationsbaserat tal [länk hit]

Den tredje faktorn är vår förmåga till kodväxling — d.v.s. hur vi byter dialekt baserat på vilka vi pratar med för tillfället.

I möten med olika sorters människor betonar vi olika delar av vårt sätt att prata. Testa gärna själv att försöka prata med dina syskon som du pratar på jobbet.

Vilka saker i ditt eget språk skulle du säga påverkas av vilka du umgås med just för tillfället?

Vanligen är det samma som i frågan om sociolekter: uttal, ordböjning, ordval och ordförråd.

Hur mycket man ändrar sitt språk är väldigt individuellt. Som Institutet för språk och folkminnen skriver: ”Någon som är mycket stolt över sin dialekt och mån om att bevara den kanske inte alls anpassar sig efter samtalspartnern. Talar man däremot en dialekt med låg status, eller tycker illa om sin dialekt eller skäms över den försöker man istället ofta anpassa sig efter dem man talar med.”

För att behålla en rollfigurs sätt att prata kan du därför vara tvungen att låta dem behålla lite för mycket av sin idiolekt för att det ska vara riktigt trovärdigt. Men det är så alla författare gör. Annars skulle de flesta rollfigurer som är i samma situation låta alldeles för lika.

Del 5: Hur du anpassar dialogen efter berättelsen

I nästa inlägg kommer vi prata mer om hur du gör så att dialogen passar berättelsen. Välkommen åter då!

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *