Med tanke på hur många misstag man kan göra när man skriver känslor, finns det en naturlig fråga: kan man skriva känslor på ett bra sätt?
Svaret är nej.
Det finns såklart flera bra sätt att skriva känslor.
Men du behöver ställa dig en långt viktigare fråga som författare: hur framkallar du känslor? Och det är betydligt svårare.
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Vems är känslorna – rollfigurernas eller läsarnas? [länk hit]
Tänk dig att du ser någon som ser rädd ut. Gör det att du blir rädd?
Antagligen inte. Snarare känner du någon slags omsorg eller nyfikenhet kring vad det är personen är rädd för. Först därefter kan du avgöra om det är något som är värt att vara rädd för.
Om vi istället tänker oss att någon gömmer sig bakom en dörr och hoppar fram när du går igenom, då är det mer sannolikt att du blir rädd.
Det är likadant med rollfigurer. Om läsaren möter en rollfigur som är rädd, blir läsaren inte rädd. Men om rollfiguren blir överraskad av någon som hoppar fram, då finns det en chans att läsaren också blir rädd.
Låt oss därför skilja lite på rollfigurernas och läsarnas känslor.
Del A – Känslor hos rollfigurerna [länk hit]
I förra veckans inlägg sparade jag två frågor till den här veckan:
- hur undviker man (till exempel i bokserier) att rollfigurerna känner samma känslor gång på gång? Till exempel blir det mindre effektivt om samma rollfigur känner sig stressad för en sak, och sedan en annan, och sedan en tredje.
- hur undviker man att alla rollfigurer känner likadana känslor? De behöver reagera olika för att man ska kunna skilja dem åt.
Båda frågorna handlar om att göra känslorna individualiserade, d.v.s. att varje situation påverkar varje rollfigur lite olika. Men hur gör man det?
Känslor består av tre delar [länk hit]
I de två tidigare inläggen har jag berättat att känslor består av tre delar:
- Stimuli, till exempel att en orm dyker upp
- Fysiologiska reaktioner, såsom förhöjd puls
- Hjärnan tolkar det som en känsla, i det här fallet rädsla
(Och forskarna är inte riktigt överens om i vilken ordning 2:an och 3:an kommer.)
Men poängen här, är att skilja på stimuli (eller trigger) och på reaktionerna (fysiska och emotionella).
Det betyder att du kan låta en rollfigur reagera på ett särskilt stimuli (en orm), medan en annan rollfigur inte gör det (till exempel eftersom den inte är rädd för ormar), och sedan omvänt kring någonting annat, såsom att få en utskällning eller att bli kysst. Ju bättre koll du har på vilka stimuli som skapar reaktioner i vilka rollfigurer, desto mer kan du variera känslorna mellan rollfigurerna.
Därefter kan du börja skissa på hur olika deras reaktioner ser ut när de råkar ut för samma stimuli.
Allas känslor betraktas inte likadant [länk hit]
Känslor förekommer inte i vakuum, utan är en del av vem som yttrar känslan och i vilket sammanhang det sker. En läsare kommer inte uppfatta ett barns känslor på samma sätt som en vuxens, men inte heller kommer hen att se likadant på känslorna hos Alfred af Silfverkneckt och hos Mehdi Nadji.
Av det skälet tvingas rollfigurer med olika bakgrunder bete sig på olika sätt för att ge samma intryck. För att uttrycka det på ett annat sätt: vissa grupper har lärt sig att hålla tillbaka vissa känslor för att inte betraktas på ett negativt sätt: advokater förväntas inte skratta, syrier som vill ha jobb granskas hårdare för eventuell ilska, lärare håller tillbaka frustration, föräldrar försöker visa alla barn lika mycket kärlek, män undviker att gråta, kvinnor undviker att flörta, tonåringar vill ogärna visa sig svaga, etc. Förstås finns det många undantag (folk som frångår könsroller, rika som kan strunta i regler, avvikare som gillar att provocera, etc), men jag menar som grupp. Som författare behöver man ta hänsyn till båda mönstren och undantagen.
Det här påverkar hur rollfigurerna samverkar i berättelsen, och hur de reagerar på varandras känslor. Ta till exempel frågan om vems starka känslor som tolereras: vi människor har lättare att förlåta en vän som överreagerar för något konstigt som händer än vi har för en främling som gör precis likadant. Vi utgår ifrån att det finns en bra förklaring och att vi kommer få en ursäkt i efterhand från vår vän, men när det gäller främlingen är vi inte lika säkra, och det gör att vi hamnar på helspänn.
Ju mer du särskiljer rollfigurernas reaktioner på varandras känslor, desto lättare kommer det vara för läsaren att förstå deras inbördes relationer.
Udda känslor [länk hit]
Båda frågorna ovan om individuella känslor, hänger också ihop med frågan om udda känslor. I verkligheten är de flesta av oss så måna om att inte sticka ut att vi låtsas ha samma känslor som alla andra. Men i berättelser blir det sällan intressant. Det behövs rollfigurer med känslor som sticker ut. Den enda skeptikern bland ett gäng troende, den enda som skrattar i ett allvarligt sällskap, den enda som inte förstår skämtet, den enda som inser faran, den enda som inte håller med om att det är en bra idé, den enda som vill prata om det, den enda som håller sig lugn, etc.
En nyckel för att skapa udda känslor är att låta en rollfigur lägga märke till något de andra inte lägger märke till, så att den får ett eget stimuli.
Den rollfiguren tittar åt ett annat håll, råkar vara den första som kommer in i ett nytt rum, har sett något tidigare som gör att den förstår något som de andra inte förstår, har nått nästa nivå, eller har en annan livsfilosofi.
Det här påminner mig om berättelsen om när de tre grundarna för de stora kinesiska filosofierna Konfucianism, Buddhism, and Daoism möttes och smakade på vinäger. Konfucius reagerade genom att dra ner mungiporna och sa att det var surt (en symbol för hur livet var surt och att folk behövde rättas till), Buddha reagerade genom rygga tillbaka och sa att det var bittert (en symbol för att livet består av smärta eftersom människor fäster sig vid materiella ting och önskemål), och Lao Zi log och sa att det smakade som vinäger skulle (en symbol för att livet är gott och perfekt såsom det är).
Alla rollfigurer är förstås inte så starka att de har en hel livsfilosofi, men de har en utgångspunkt eller en syn på världen som du kan använda för att styra hur de kommer att känna.
Känn din rollfigurs känslor [länk hit]
Det enklaste och kanske vanligaste svaret på hur man gör känslorna trovärdiga är att man som författare behöver känna sin rollfigur tillräckligt väl för att veta vad den rollfiguren känner i varje givet tillfälle. Det kan betyda att man lever sig in i det rollfiguren gör, så att man kan föreställa sig hur man själv skulle känna i det ögonblicket. Eller att man går tillbaka till sådant man själv upplevt för att hitta liknande känslor. Det här påminner väldigt mycket om metodskådespeleri, där skådespelaren försöker hitta likheten mellan sina egna erfarenheter och den rollfigur de spelar.
En stor fördel med den här tekniken är att rollfigurerna blir konsekventa, även när något nytt händer, eftersom författaren går tillbaka och tittar på vad rollfiguren hade för känsloläge tidigare.
Den här tekniken kan fungera jättebra för vissa författare som inte har några svårigheter med inlevelse, men för andra blir det svårt att leva sig in i personer som skiljer sig mycket från dem själv, och särskilt om författaren inte har tillräckligt med erfarenheter för att kunna hitta beröringspunkter med alla typer av rollfigurer (vem har det?).
Lär känna dina egna känslor [länk hit]
Ett sätt att se till så att rollfigurerna blir mer individuella är att konstatera att ens egna känslor kanske kan ligga i vägen, och att man behöver bearbeta sina erfarenheter, innan man kan skriva om andras känslor så att de inte bara blir facetter av en själv.
Ett sätt att komma ur sin egen känslobubbla är att gå i terapi. Det behöver inte vara professionell terapi, utan kan räcka med att man pratar på djupet med en god vän, om vilka frågor som återkommer gång på gång. Den andra personens bemötande kan visa att det inte är alla människor som har samma sätt att tänka och samma känslor. Därför är det viktigt att lyssna på vad den andra människan säger också. Ofta kan det ge perspektiv som du inte tänkt på, och det perspektivet kan du inlemma i ditt eget tänkande.
Men du kan också göra samma typ av inventering på egen hand, genom att skriva dagbok eller anteckningar. Genom att sedan gå tillbaka till tidigare texter, kommer du se att du har förändrats och att de frågor som tog upp hela din uppmärksamhet inte längre har samma dragningskraft.
Känslor existerar i lager [länk hit]
Rollfigurer och verkliga människor har sällan bara en känsla i taget, utan de nästlar sig in i varandra. Det här betyder i de flesta fall att rollfigurerna själva inte är säkra på vad de känner, och att de behöver ta reda på det.
I många fall krävs det att de konfronteras med sina känslor för att de till slut ska hitta sin innersta känsla. Det brukar krävas flera försök med olika metoder för att komma dit.
Som författare behöver du därför fundera på känslorna som faser som rollfiguren kan gå igenom, såsom den här utvecklingen efter en kris.
Del B – Känslor hos läsarna [länk hit]
Men som vi konstaterade ovan betyder rollfigurernas känslor bara inte att läsaren nödvändigtvis kommer att känna på samma sätt. Det kan till och med vara tvärtom. Till exempel är det sällan som läsaren skrattar om en rollfigur gör det. (Om du vill att läsaren ska skratta, bör du alltså se till att rollfigurerna låter bli att skratta.)
Känslor behöver förberedas [länk hit]
Läsarnas känslor behöver byggas upp på samma sätt som rollfigurernas känslor behöver det (du kanske kommer ihåg känslokurvan? Och hur lätt det är att låta känslorna byggas upp för snabbt?).
Men läsarens uppbyggnad går ännu långsammare, eftersom hen inte upplever det som händer utan enbart läser om det.
Om du exempelvis vill att läsaren ska få tårar i ögonen eller känna følelse, då kan du inte bara presentera det som ska få den reaktionen, utan du behöver kratta manegen för läsaren. Här är ett exempel på hur du skulle kunna göra:
- presentera huvudpersonens syn på saken, till exempel en förhoppning om att en rutinoperation ska gå bra
- etablera ett normalläge eller en motsats till känslan, så att läsaren har någonstans att komma ifrån, såsom att rollfiguren fokuserar på hur konstigt en anhörig har betett sig
- plantera stimulit, exempelvis att läkarna kommer ut från operationssalen
- ge antydningar om den känsla du vill framkalla — läkarnas blickar möts, de andra anhöriga förstår att något är fel, det är regn utanför fönstret
- låt huvudpersonen under-reagera, till exempel för att visa sig tapper inför de andra
- bygg upp huvudpersonens känsla till ett crescendo
- stanna kvar i känslan
- gå inte ända upp till maximal känsla, eftersom du då riskerar att ta över läsarens känslor
Om det här låter som manipulation är det för att det är precis vad det är. Författare manipulerar läsarna, medvetet eller omedvetet. I bästa fall är manipulationen i linje med vad författaren har tänkt sig, och annars kan läsaren hamna någon helt annanstans än författaren hade planerat.
Känslor behöver synkas [länk hit]
Det är oerhört lätt att råka sabotera för sig själv genom att rollfigurernas känslor krockar med läsaren, men också att rollfigurernas reaktioner krockar med varandra, så att läsarens känslor inte får plats.
För att undvika det brukar jag rekommendera att varje scen har en känslomässig ledare. Den rollfiguren är ofta samma som läsaren får följa (perspektivperson), men det kan vara någon annan också. Det är utifrån den rollfiguren som känslorna framkallas. Om författaren tänker på vem som är känslomässig ledare går det enklare att skapa scenerna, eftersom det hela tiden handlar om vem som scenen påverkar mest. De andra rollfigurernas känslor är visserligen viktiga, men ses i förhållande till den känslomässiga ledarens känslor. Därför kan andra rollfigurer känna saker, men de tar inte över fokus, utan är ”nerskruvade” eller lätt tillbakahållna. Motsatsen, att allas rollfigurers känslor får lika stort utrymme, leder till en kakofoni.
På det här sättet orkestrerar du rollfigurerna så att de stöttar berättelsens och scenens tema. Om du dessutom varierar vem som är känslomässig ledare, kommer berättelsen kännas mer mångbottnad och oförutsägbar.
Avslutning
Det här var tredje och sista delen i serien om känslor. Del 1 finns här, och del 2 finns här. Nästa vecka handlar om det något helt annat. Välkommen då!
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.
Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.