Att skapa rollfigurer är ett pill med psykologi och fysiska egenskaper. Författare som är bra mycket skickligare än jag kämpar med att få sina rollfigurer att hänga ihop. Därför är det trist att så många författare verkar glömma bort en av de grundläggande sakerna när det gäller att få rollfigurer att hänga ihop.
Hur Donne hör hemma i allt
”Ingen människa är en ö”, sägs det. Av ovan porträtterade John Donne, alltså. Donne var något av en globetrottande playboy som sen blev politiker och därefter präst.
Donne syftade med det citatet på att vi människor tillhör ett sammanhang, att vi inte klarar oss själva. Samma sak gäller när man skapar rollfigurer. De klarar sig inte själva. Det är i kontrasterna och relationerna mellan dem som de blir tydliga och intressanta. Därför har jag tidigare argumenterat för att man ska skapa rollfigurer så att de kontrasterar mot varandra. Snarare än att ge var och en av de här rollfigurerna (symboliserade med varsin cirkel nedan) en lista med egenskaper…
… skapar vi relationer mellan dem (här symboliserade med streck):
Men om man bara skapar relationer mellan de olika rollfigurerna, blir det snart väldigt krångligt.
Risken att man glömmer bort någon eller att man inte får till så bra konflikter mellan några av rollfigurerna är överhängande.
Vi behöver alltså ett sätt att knyta ihop rollfigurerna så att det blir enklare att hålla koll på dem.
I själva verket känner du redan till hemligheten.
Familjen.
Här pratar jag inte om udda familjer, även om det är bra att tänka på att göra sina rollfigurer udda, utan jag syftar på tekniken att knyta ihop rollfigurer till mindre enheter kring ett nav. Det här navet kan vara en särskild plats (en lägenhet, ett elevhem på Hogwarts, en arbetsplats), ett sätt att höra samman (syskonskap, rivaler om något viktigt) eller en egenskap (rött hår, samma blodgrupp). Då går det att symbolisera fyra rollfigurer så här:
I fortsättningen använder jag fyra rollfigurer/cirklar i teckningarna, trots att gruppen kan vara både mindre och större.
Två grupper
Den första fördelen med att se rollfigurer på det här sättet blir förhoppningsvis tydlig nedan, när du har två grupper. Du slipper att rita relationer mellan alla rollfigurer, och kan fokusera på hur grupperna relaterar till varandra.
I det här fallet kan den ena gruppen vara poliser och den andra gruppen vara tjuvar, eller så kan de utgöra två grannfamiljer.
Alla i gruppen måste inte medverka lika mycket och de kan som sagt vara både fler och färre än fyra, men genom att fundera på rollfigurerna på det här sättet, i grupper, blir rollfigurerna tydligare, eftersom de både har relationer inom och utom grupperna. En rollfigur kan vara ledare inom kompisgänget, men ur den andra gruppens synvinkel bara vara en irriterande unge.
Den centrala gruppen
Ofta, men inte alltid, finns det en central grupp, som läsaren får följa under texten, medan den träffar flera andra grupper, antingen efter varandra, eller så att det uppstår krockar mellan de olika grupperna.
(Färgerna syftar inte på någon slags personlighetstest, utan används enbart för att det ska gå att se skillnad på grupperna.)
Ett exempel på hur det här skulle kunna se ut i en verklig berättelse: den organgea gruppen består av en ensamstående pappa med två barn, som inser att en familj i närheten (den röda gruppen) inte är de de påstår, utan befinner sig i vittnesskydd, och är förföljda av ett gäng (den blåa gruppen) som av ett misstag anfaller den ensamstående pappan. Polisen (de gröna) utreder saken från sin sida och barnen står i kontakt med dem, men deras kontakt blir hindrade av två tjuvar (gula gruppen) som tror att gängets undangömda pengar finns hos den orangea familjen.
Två fördelar
En stor fördel att se rollfigurer i grupper på det här sättet är att läsaren får enklare att komma ihåg fler rollfigurer. Det blir inte längre ett gytter av personer, om alla har en funktion inuti sin grupp, eller om grupperna någorlunda ofta befinner sig nära varandra.
En annan fördel med att se rollfigurer i grupper är om du upptäcker att du har en alldeles för kort text eller att det ”saknas något”. Då kan du lägga till en hel grupp. Vips skapar du helt nya konflikter, eftersom den nya gruppen antagligen behöver träffa flera av de existerande grupperna.
Mer avancerade grupper
Om du vill arbeta med mer avancerade gruppindelningar går det också bra. Du kan till exempel låta en medlem i en grupp gå över till en annan grupp (polisen som visar sig vara en insider, en musiker som slutar sin karriär och istället blir musikagent), eller låta en rollfigur vara del av två grupper samtidigt (ledaren för kompisgänget som samtidigt är dotter i familjen).
Det här gör berättelser mer levande, eftersom det är så det fungerar i livet. Vi är sällan delar av enbart ett sammanhang, utan flera.
Om du vill arbeta på det sättet rekommenderar jag att du skissar upp hur förändringarna går till eller på något sätt markerar de rollfigurer som finns med i flera grupper.
Ett varningstecken
Jag ser relativt ofta författare som inte tänker på grupper över huvud taget, men det brukar gå ganska smärtfritt att arbeta om det, eftersom grupper är något vi människor har inbyggt i oss. Det är alltså inte något stort problem. Däremot finns det ett mönster som är svårare att fixa till, och det är den gröna gruppen nedan.
De har ingen anknytning till resten av berättelsen, utan finns mest med för att författaren gillar de rollfigurerna eller för att författaren ville skriva de scenerna. I väldigt många fall föreslår jag eller någon annan lektör att författaren ska stryka den gruppen, och möter motstånd. För läsaren innebär de här scenerna ibland att världsbygget fördjupas, men på bekostnad av en historia som hänger ihop. Det valet måste man göra själv som författare, men ofta går det att hitta en koppling, antingen genom att rollfigurerna råkar mötas, känner varandra perifert eller i alla fall genom att de har en tematisk koppling, så jag tycker inte att det finns några skäl att låta bli att knyta ihop den gröna satelliten med resten av berättelsen.
Ett liknande problem är situationen nedan, där den gröna gruppen inte har någon relation till den orangea gruppen (som driver berättelsen framåt) utan enbart till den gula gruppen. Till slut finns ingen ände på vilka grupper som den gröna gruppen kan ha relationer till, och de grupperna i sin tur kan har relationer till. Det här gör att berättelsen känns litegrand som ”jag mötte Lassie”.
Återigen tror jag att det går att knyta ihop den gröna gruppen med den orangea, men i brist på det finns det en annan lösning, nämligen att låta den gula gruppen vara den centrala gruppen. Då kan det bli en utmaning att knyta ihop de röda och blåa grupperna, men det kanske är enklare.
Och möjligheten att använda sig av multipla linjer i en och samma berättelse finns också, något som bland annat rekommenderas av Dramatica.
Avslutning
Den här typen av ”skrivcirklar” går det att göra ensam, men jag tror att det blir både roligare och bättre om du samarbetar med andra för att hitta de bästa tänkbara grupperna.
Innan du går vill jag påminna om den digitala skrivkonferens som äger rum den 16-17 maj, där jag kommer prata om 7 oumbärliga intrigverktyg, samt om Skrivpepp-podden, där jag dagligen ger tips om hur du kommer igång med ditt skrivande.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, på Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.