Hopp och förtvivlan

Vilka berättargrepp och -tekniker tycker jag bäst om, eller vilka använder jag när jag själv skriver? De frågorna får jag då och då.

Flera av dem har jag avslöjat redan, men det finns flera kvar som jag inte skrivit om. Det jag tänkte berätta om här är ett som min sambo och jag diskuterar allt som oftast.

Hopp, förtvivlan

Förtvivlan, ”känsla av djup o­lycka och van­makt”. (Svensk Ordbok)

Hopp, ”grundad tro på (och önskan om) gynnsam ut­veckling”. (Svensk Ordbok)

Vad har de gemensamt?

De är starka känslor. Ungefär som de där maskerna som förknippas med komedi och tragedi. Såna masker som är tydliga även på långt håll. Det gör det ganska lätt att arbeta med dem.

De har också sina orsaker. Något har lett till att man känner på det sättet, och eftersom det är så starka känslor, blir vi nyfikna på varför någon känner så.

Eftersom orsakerna är ganska vanliga, finns det också många som har känt de känslorna. Det betyder att målgruppen blir stor.

Och, som alla som känt någon av de känslorna vet, har de följder. Det är alltså ett sätt att gömma en del av berättelsen i en känsla.

Hopp eller förtvivlan

Som jag diskuterade i inläggen om genre, är det oftast bra att bestämma sig för vilken typ av berättelse man vill skriva så att man har något att förhålla sig till.

Därför läser jag ibland berättelser som antingen fokuserar på hopp eller på förtvivlan.

Hoppfulla berättelser är trevliga, mysiga texter, med många fikor och middagar och solnedgångar och vardagliga samtal. De har nästan ingen konflikt och blir därför nästan alltid långsamma, och är i många fall oläsbara för en större publik.

Det finns motsatsen också: de berättelser som är så fulla av misär, äckel och tragedi att man som läsare undrar om inte författaren får provision för varje läsare som behöver terapi efteråt.

Vilken är vanligast?

Det är sorten nedan.

Varken hopp eller förtvivlan

De flesta texter jag läser har väldigt lite i känsloväg. Det finns varken mysighet eller misär, utan rollfigurerna går omkring och gör saker, utan att varken bli ledsna eller glada (mer än under en mening eller två). Det här gör att det aldrig blir någon klimax i berättelsen, aldrig någon spänning, och heller aldrig några rollfigurer man identifierar sig med.

Hopp och/eller förtvivlan

Så, låt säga att du anstränger dig för att bygga upp rollfigurernas hopp och förtvivlan. Hur ska du då tänka?

Låt mig citera mig själv lite:

Konflikt betyder inte automatiskt att din berättelse blir spännande. Faktiskt. Jag försöker inte vara svår.

Den store manusgurun Robert McKee, jämför i boken Story konflikt med ljuden i musik. Båda konstarterna har utsträckning i tiden, och konstnärens uppgift är att ”hålla vårt intresse, hålla vår obrutna koncentration, och sen föra oss till slutet utan att vi blir medvetna om att tiden går.” (Story (1998), sidan 210) För att bevisa sanningshalten, tänk efter vad som skulle hända om en orkester skulle sluta spela.

Jag håller med McKee, med vad han underlåter att säga är att musik också bygger på variation. Du skulle inte vilja höra en låt som bara har en enda not som spelas om och om igen.

För att ta ett exempel som ligger närmare vad du gör: tänk dig att du hör grannarna gräla. Till en början kanske du skulle känna dig sugen på att tjuvlyssna på vad de säger, men om grälet skulle fortsätta i timmar, dagar, eller veckor då skulle du sluta bry dig. Det är rätt uppenbart, va?

ur Manusförfattarens guide, Konflikt

Hopp och sedan förtvivlan

Nyckeln är alltså att kombinera hopp och förtvivlan i samma text, att låta samma rollfigur genomfaras av både hopp och förtvivlan, omväxlande. Från hopp till förtvivlan till hopp till förtvivlan till…

Det behöver inte vara de enda känslor som rollfigurerna känner (i själva verket vore det väldigt tjatigt och torrt), men var och en av rollfigurerna bör känna omväxlande hopp och förtvivlan.

När protagonisten känner förtvivlan, känner antagonisten hopp, och tvärtom.

Och vad händer när protagonisten känner hopp, medan mentorn känner förtvivlan? Då har vi en ytterligare nivå på berättelsen, eftersom mentorn ofta kan se in i framtiden… Helt plötsligt blir berättelsen full av dramatisk ironi och ödesmättnad.

Fundera själv på hur du kan kombinera de här på olika sätt.

Hopp är lika med förtvivlan

Det är lätt att lägga till en orsak till att en rollfigur ska känna hopp, och en annan orsak till att en annan rollfigur ska känna förtvivlan. Till slut har du en lång lista på orsaker, och då blir berättelsen överlastad.

Det är mer elegant att återanvända orsaker, så att något först orsakar förtvivlan och därefter hopp inuti samma människa, eller att samma sak påverkar två rollfigurer helt tvärtemot varandra. Vill du verkligen gå snäppet längre kan du låta samma rollfigur känna två olika känslor av samma orsak, antingen vid samma tillfälle eller vid två olika tillfällen. Ju mer du arbetar med de här två känslorna, desto starkare kommer din berättelse att bli.

Hopp blir förtvivlan

Själva förändringen från en känsla till en annan är något du kan lägga mycket energi på. Vill du att det ska komma som en överraskning, eller med förvarning? Vem ska orsaka förändringen? Hur ska du gestalta förändringen?

Det finns sådan kraft i förändringen. Titta gärna själv efter sådana förändringar i böcker, filmer, TV-serier, sagor och tecknade serier. Då kommer du snart inse att berättelser nästan enbart består av hopp och förtvivlan. Men också vad du kan göra av det i ditt eget skrivande.

Annars får du göra som så många andra: ta hjälp.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.