Många berättelser lever på grund av att rollfigurernas namn får oss att fantisera om personerna bakom. Sherlock Holmes, Scarlett O’Hara, Hannibal Lecter, greve Dracula, Robinson Crusoe, Legolas, Katniss Everdeen, och så vidare. Och så vidare.
Just därför kan det vara svårt att hitta rätt namn till sina rollfigurer. Att börja med böcker och sajter som rekommenderar namn till ens bebis är en bra början, men det tar oss bara så långt. Hur går vi vidare?
Arbetsnamn
Vissa författare använder arbetsnamn på sina rollfigurer innan de blir på det klara med exakt hur rollfigurerna är. Faran med det är att det är lätt att de namnen fastnar, därför att man vänjer sig vid dem. Resultatet blir ett namn som fungerar men som inte är mer än så. Med tanke på möjligheterna som ett namn för med sig är det synd att inte ta chansen. Du kan få fram karaktärsegenskaper, tidsålder, samhällsklass, bokens genre och stil, din påhittighet och ledtrådar till intrigen och en tolkning av berättelsen.
Om du använder ett arbetsnamn är det därför bra om du använder ett namn som du absolut inte vill använda dig av. Det uppmuntrar dig också att hitta något nytt.
Det är en konst
Till att börja med behöver vi konstatera att det är en konst att hitta på rätt namn till sina rollfigurer. Det är inte bara att slumpa fram ett namn, trots att det finns hur många slumpgeneratorer som helst, eller välja ur en lista, ens om det är ovanliga namn på listan. (På min lista över resurser för författare har jag länkat till bland annat vanliga förnamn, de vanligaste förnamnen i Sverige, kvinnonamn, mansnamn, könsneutrala namn, vanliga efternamn, de vanligaste efternamnen i Sverige, och svenska efternamn.)
Nej, rätt namn för med sig känslor.
Men det är bara delvis orsaken till att jag har den här rubriken. En annan orsak är en sketch av Monty Python som handlar om konstprogrammet ”It’s the Arts”, där John Cleese ska intervjua den enda överlevaren till den ganska bortglömde kompositören Johann Gambolputty de von Ausfern-schplenden-schlitter-crasscrenbon-fried-digger-dingle-dangle-dongle-dungle-burstein-von-knacker-thrasher-apple-banger-horowitz-ticolensic-grander-knotty-spelltinkle-grandlich-grumble-meyer-spelterwasser-kurstlich-himbleeisen-bahnwagen-gutenabend-bitte-ein-nürnburger-bratwustle-gerspurten-mitzweimache-luber-hundsfut-gumberaber-shönendanker-kalbsfleisch-mittler-aucher von Hautkopft of Ulm, vars karriär inte blev så framgångsrik på grund av hans långa namn.
Det här är inte en regel för rollfigurer, men det är smart att hålla namnet hyggligt lätt att komma ihåg.
Här finns det många trick för att göra namnet lätt att komma ihåg, varav några är:
- allitteration, d.v.s. att för- och efternamn börjar på samma bokstav, är kanske vanligast i barnlitteratur och superhjältelitteratur: Peter Parker, Bruce Banner, Wade Wilson, men det finns också i andra verk: Big Brother, Bilbo Baggins och Phileas Fogg, till exempel.
- upprepning, där större delar av ordet återkommer, såsom Rikki Tikki Tavi, Hacke Hackspett, eller Humbert Humbert.
- assonans, med andra ord att för- och efternamn låter lika varandra, såsom Sir Lancelot (s-ljuden), Rick Deckard (k- och r-ljuden), Tom Jones (o-ljuden), Leopold Bloom (o-ljuden, men också l- och p/b-ljuden). Det hjälper om man kan lite om vilka ljud som är lika, men generellt är mjuka vokaler lika varandra, liksom hårda, och ljud som framställs på samma ställe i munnen också liknar varandra.
- namn som låter som något annat vi redan känner till, till exempel: Ebeneezer Scrooge, Rhett Butler och Eliza Doolittle.
- variationer på existerande namn, såsom att lägga till eller ta bort en bokstav (något jag gjorde i Dagarna jag dog med rollfiguren Vanderson), byta plats på bokstäver eller byta ändelse.
- namn som betyder något på ett annat språk. Andra språk, särskilt latin, grekiska, franska och tyska, är bra på det sättet att vi i svenskan har så många lånord från dem, att får särskilda känslor enbart av orden
- en titel som sticker ut. Det här är så ovanligt i svenskan att vi tenderar att komma ihåg dem: Dr Frankenstein, Dr Watson, fader Brown eller madam Flod.
Som vanligt är det en bra idé att testa att säga namnet högt för att se så att det inte låter konstigt. (Jag hade en gång en klient vars namn gick att uttala på åtminstone fyra olika sätt, och som inte gav några ledtrådar i texten till hur det lät.)
Namn i grupp och namnform
Själv tillhör jag den grupp författare som sällan tänker på rollfigurerna ensamma, utan i grupp. Det är så jag tror att man lättast skapar rollfigurer och jag tror att det är likadant när man namnger rollfigurerna. Tänk bara på alla radarpar som finns: Skönheten och Odjuret, Lady och Lufsen, Helan och Halvan, Cagney och Lacey, Kling och Klang, och Dr Jekyll och Mr Hyde. Deras namn ligger bra tillsammans, antingen för att de påminner om varandra eller för att de kontrasterar mot varandra.
När man ska skriva flera rollfigurer finns det dock en fara i att alla rollfigurer har samma form på namnet.
Det vanligaste är att många rollfigurer börjar förnamnet på samma bokstav (Monica, Magnus, Mårten och Mona är ett påhittat exempel på ett mönster som jag har sett många gånger.) Att undvika det är lätt: bara håll ordning på alla rollfigurer du skapar i en lista bredvid dokumentet.
Det finns dock andra former som är mer luriga.
Douglas Adams, som skrev Liftarens guide till galaxen (en bra boktitel), hade en teori om att ett bra efternamn på en författare var kortare än förnamnet, så att efternamnet kunde stå större på bokryggen. Hans eget namn är ett exempel.
Men det ligger något mer i det, att bra namn ofta har en form som avviker från normen. Många namn i svenska består av ett relativt kort förnamn och därefter ett längre efternamn, som går att dela upp i två eller tre led (ofta med naturtema). Det här innebär att det är lätt att råka få femton rollfigurer som heter: Johan Persson, Per Andersson, Lena Pettersson, Anna Johansson, etc. Eller Johan Bergström, Per Strömberg, Lena Granlund, Anna Skoglund, etc. Då räcker det inte med att enbart använda namn som ligger längre ner i listan över vanliga namn.
För att åtgärda det här krävs först att man blir medveten om sitt problem (och varför det är ett problem) och därefter använder något sätt att få igång fantasin så att man kan gå utanför invanda mallar. Titta gärna på vilka typer av ändelser det finns på efternamnen i någon skolkatalog eller lista över kollegor, och hur deras namn har formats. Ett sätt är att byta ordning på för- och efternamn, eller att ge rollfiguren ett traditionellt förnamn som efternamn: Vera Otto eller Petronella Jonas.
Får man ta någon annans namn?
Det finns en fråga som återkommer så ofta när det gäller rollfigurers namn och det gäller krocken med verkligheten. Får man låna någon verklig persons namn? Svaret är ja, men det är mer taktiskt att använda sig av ett namn som många personer har, så att du inte riskerar att peka ut en enskild person.
Några exempel på rollfigurer som har fått sitt namn av verkliga personer: James Bond, Michael Myers, George Costanza och Godzilla.
Tiffany och Elsa
Inom historisk fiktion finns det som ibland kallas för Tiffany-problemet. Namnet Tiffany kan låta modernt, men det har sitt ursprung i medeltiden. Det betyder dock inte att det är helt problemfritt att döpa sina rollfigurer till historiskt korrekta namn. Läsarna kanske inte köper namnen. Och att läsaren köper namnet är en förutsättning för att de ovanliga namnen ska fungera, oavsett om det är Attichus Finch eller Ichabod Crane.
Går det att avgöra det i förväg? Nja, jag skulle nog ha låtit någon utomstående titta på en sådan text, någon som inte hade samma historiska blick, utan tittade på det med nutida ögon.
Namn är mode. Det här betyder att de namn som du ger dina rollfigurer behöver vara något annat än de moderna namnen om du vill att rollfiguren ska hålla längre än de senaste namnen.
Namnmode har en tendens att återkomma efter 80 till 90 år, tre generationer. Elsa och Alice var populära namn på 10- till 20-talet och ligger på första och andra plats på det senaste årets namntopp.
Källa: Katharina Leibring
Doktorn och Josef K
En avslutande möjlighet som jag vill poängtera är att man inte måste namnge sina rollfigurer fullständigt med för- och efternamn. Ibland kan det rentav vara bättre att låta dem vara lite mystiska. Några tänkbara lösningar är att enbart ge dem en titel: såsom doktorn i Doctor Who och Star Trek: Voyager, eller att ge dem ett enda namn, eller en enda initial. Det här gör att läsarna får fundera själv vad det ”fulla” namnet kan vara. Använd med försiktighet.
Vilka rollfigursnamn tycker du bäst om? Och hur väljer du namn på dina rollfigurer?
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, på Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.