Hitta dina temamotiv

Hur skriver man berättelser läsare vill återkomma till?

Lennart har skrivit flera inlägg som handlar om det här, men det finns ännu mer att säga. I det här inlägget vill jag introducera en teknik som inte bara kan lyfta dina berättelser till nya nivåer, men även skapa elegans och djup på samma sätt som flera av vår kulturs mest älskade klassiker.

Om det verkligen finns en så kraftfull teknik, varför används den inte mer?

Vi kommer till det.

(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)

Det är värt att notera att eftersom den här tekniken är så sällsynt, kommer du få ett ordentligt försprång om du är en av de som tillämpar den.

Tekniken har inte fått något namn någon annanstans, så jag kallar det för temamotiv.

För att hitta dina temamotiv gäller det att svara på den här frågan:

Vilka inbyggda teman har dina favoritmotiv eller -berättargrepp?

Och hur kan du använda det till att skapa enhet i yta och djup?

I grunden handlar det om att ta positiva känslor på allvar, något vår kultur tyvärr sällan gör. För att förstå vad temamotiv är, är det kanske lättare att förstå vad problemen blir när man inte tillämpar det.

Så först tittar vi på varför det är så sällsynt, innan vi går vidare till hur du kan använda det. Här blir det långläsning!

Problemet, del ett [länk hit]

Det ena problemet är att utan temamotiv, får vi berättelser som antingen är enbart glada, fluffiga och/eller underhållande, eller djupsinniga, svåra och komplexa.

Det är ofta här kampen mellan genrelitteratur (det första) och ”litterär” litteratur (det andra)
utspelar sig.

Alltså:

1) Om man vill ha något mysigt och glädjefullt, får man bara fluff utan ett djupare innehåll. Man kan också få genreböcker som känns gimmicky, alltså att de använder en trop eller teknik för chockeffektens skull eller på samma sätt som alla andra, utan att det tillför något nytt.

2) Om man vill ha djup, får man läsa något tråkigt, sorgligt, som inte ens försöker underhålla, utan bara är mörkt, seriöst, och text som tar sig själv på stort allvar.

Det här slog mig verkligen en gång när jag ville läsa en bra julbok. Antingen fick man något som hade snö, varm choklad och brasa, gärna som rekvisita till en klyschig kärlekshistoria, men ingenting tänkvärt eller intressant. Eller en bok som rakt igenom såg julen genom ironiska glasögon och ställde jobbiga frågor om ensamhet och konsumtionssamhället, men utan ett uns av julstämning eller glädje. Ingen av dem frestade mig och det blev ingen julbok.

En fråga man kan ställa sig, är: Varför måste det vara så? Varför kan man inte både bli underhållen och få något djupare i en och samma berättelse?

Problemet, del två [länk hit]

Låt säga att du känner samma sak och vill skriva julboken som har både mys och djup. Du tar ett mysigt motiv (tomteklädda pappor som bygger roliga snögubbar) och ett allvarligt tema (föräldrar dricker för mycket på julafton så barnen blir rädda). Sen skriver du ett mysigt kapitel om snögubbarna, och ett allvarligt kapitel om barnen som gömmer sig från föräldrarnas bråk. Men tillsammans får det en märklig ton. Tomtarna blir inte längre mysiga, de ger snarare en ironisk, olycksbådande känsla. Det var inte det du avsedde, så du försöker ännu hårdare att göra tomtarna mysiga och lekandet i snön härligt. Resultatet blir i stället att alkoholmissbruket avdramatiseras och det verkar som du försöker göra drickandet till något roligt. Temat förlorar sitt djup, myset förlorar sitt mys. Berättelsen blir spretig.

Du ger upp och tänker att det är omöjligt att skriva både mys och djup i samma berättelse, och
att det nog finns en anledning till att man alltid får välja.

Men — även efter att du kom fram till den här slutsatsen, fortsätter frågan att skava. För visst har du läst eller sett någon berättelse som har både glädje och djup och där det fungerar utmärkt tillsammans? Till exempel A Christmas Carol. Eller Stolthet och fördom. Det är berättelser som ständigt återkommer i nya adaptioner till nya generationer, och som många läser eller tittar på igen och igen. Varför blir inte din berättelse så?

Varför det blir så här — på samhällsnivå [länk hit]

Vår kultur har en tendens att problematisera saker.

Det finns en beröringsskräck för det genuint glada, mysiga och positiva – det förknippas med enkelhet, barnslighet, låg intelligens. Och med femininitet, vilket har lägre status. Så när vår kultur behandlar ”varma” fenomen, måste man ofta hitta en problematisk eller ironisk vinkel för att det ska tas på allvar. Gärna något som framhåller det som något ytligt och även manipulativt, något som spelar på våra känslor.

Vi har till exempel fenomenet söthet (cuteness). Någon som känner en längtan i mötet med
söthet och vill skriva om det, hittar gärna en problematisk vinkel för att ge det tyngd. Till exempel
hur nazistiska rörelser använder söthet som ett sätt att rekrytera anhängare. Ett intressant ämne, men också ett som gör söthet till ett problem, och skapar blandade känslor inför att själv låta sig beröras av söthet. Då är man ju ytlig och lättmanipulerad? Eftersom vi får höra, explicit och implicit, att glädje och varma känslor inte har något djup, reproduceras den inställningen både på det inre och yttre planet. På det inre genom att man själv kan känna en dragning mot det mysiga, men inte inser att det är möjligt att gå på djupet eftersom ingen uppmanar en att göra det. Då förstår man inte själv att man kan leta efter något djupare, och trevar i fel riktning, som i exemplet ovan med den misslyckade julboken.

På det yttre planet gör det till exempel att feelgood paketeras enbart i pastellfärger, som om det inte finns någon svärta i dem (vilket det oftast gör). Det gör att de som inte läser böckerna får fortsätta med sina fördomar om att feelgood är ytligt, och därmed reproduceras stereotypen runt det ytligt glada och mysiga i det offentliga samtalet.

Är det mysiga och genuina verkligen mindre smart än det mörka, problematiska och ironiska? Absolut inte, och särskilt inte om man tar det på allvar och går på djupet.

Varför det blir så här — på individnivå [länk hit]

Många upplever när de växer upp att det finns en stark norm för vad som är rätt eller bra beteende, och man uppmanas att fylla den rollen utan att någon är nyfiken på vad som egentligen finns i ens personlighet. Om inte man upplever det redan hemma, så kommer det såna budskap så snart man börjar skolan.

Om man också upplever att vissa intresseområden har högre status, kanske rentav att andra intressen förlöjligas, är det inte konstigt att man till slut gömmer delar av sig själv långt utom räckhåll — även för sig själv.

Sedan kanske man upptäcker att man vill skriva, och funderar på vad man ska skriva om. Någon slags tema.

Ofta när man uppmanas att hitta teman från sitt eget liv, får man förslag på att använda trauman, saker som gör ont eller skaver. Texter om detta blir ofta mörka och ångestfulla.

Lyfter man blicken till samhället, uppmanas man att hitta teman genom saker som gör en arg, irriterad och som man önskar vore annorlunda. Det som ligger närmast till hands blir att driva det ännu längre till en dystopi, eller skapa en samhällsskildring som går åt grimdark-hållet.

Mörker, och mörker igen.

Det som glöms bort är att leta i sina egna positiva känslor, och sen att lära sig ta dem på allvar. Det kan vara extra svårt om man aldrig fått någon uppmuntran att leta i den riktningen.

Först när man börjar ta sina egna positiva känslor på allvar och lär känna dem, ger det mening att fråga sig vad som ligger under.

Vad de pekar på för teman.

Ett personligt exempel: Gåvor [länk hit]

När jag som barn läste Harry Potter- och Narnia-böckerna, fick julgåvorna mig alltid att känna glädje och mysiga känslor, och även någon sorts längtan jag inte kunde sätta ord på. Därför ville jag återskapa dessa känslor genom att skriva om utväxlandet av gåvor i mina egna berättelser. Det blev mycket gåvor både hit och dit.

Men det var inte förr långt senare att jag kom över begreppet gåvoekonomi (gift economy)
beskrivet av Robin Wall Kimmerer, och fick lära mig att det är kopplat till en hel värdsbild som skulle kunna lösa många av världens mest pressande ekologiska och ekonomiska problem. Gåvoekonomi lägger vikt vid relationer framför vinst, generositet i stället för girighet. I en gåvoekonomi får man det man behöver och ger det man kan. Det handlar inte enbart om relationer mellan
människor, utan människor och alla andra arter; växter, djur, och andra levande varelser. Får man en gåva från en buske (bär), ger man något tillbaka (sprider fröer). I en gåvoekonomi vinner ingen på bekostnad av andra. I stället för att utnyttja resurser till de blir sällsynta och sedan sälja dem dyrt, försöker man att skapa ett överflöde som gynnar alla levande varelser. Med Robin Wall Kimmerers ord: ”All flourishing is mutual”.

Det var när jag började se att det fanns mönster i att det jag drogs mot faktiskt hade en djupare innebörd än bara att skapa positiva känslor, att jag förstod att det här är något som jag måste fortsätta utforska specifikt. Känslorna blev en kompass. Jag började skriva en lista över saker jag kände positiva känslor inför, och vilka ämnen det djupare sätt handlade om. Jag började hitta mina temamotiv.

Tidigare nämnde jag att man kan göra söthet till ett problem till exempel genom att fokusera på hur nazister använder det till rekrytering. Men om man i stället tar söthet i sig på allvar och tänker att en längtan efter söthet pekar på ett djupare tema, kan man till exempel finna att det är en känsla som uppmanar till varsamhet och empati för både barn, djur(barn) och andra som behöver extra omtanke.

Då går söthet från att bli något ytligt och manipulativt, till att peka på några av de största teman som finns: Omsorg, empati och kärlek.

Sen kan man förstås undersöka temat från flera vinklar än enbart det positiva och därmed bygga djup genom kontraster. Till exempel en berättelse om någon som älskar djur och slåss för djurs rättigheter, som försöker rädda en vän som dras in i nazism genom söthetsmanipulering. Det temamotivet tillför, som inte kommer med om man enbart fokuserar på söthetsmanipuleringen, är ett hjärta i berättelsen. Något mänskligt, sårbart, äkta, det motsatta av att packa in sin egen sårbarhet långt in i sig själv och låtsas vara cool i alla situationer. Något som faktiskt berör.

Formens tema [länk hit]

Gåvor och söta djur är exempel på motiv, men det samma gäller också berättargrepp, alltså berättelsens former.

De flesta genrer och populära grepp började med, eller formades av, berättelser som använde en viss berättarstruktur eller grepp som ett sätt att utforska ett tema.

Man såg att det fungerade bra, och därför blev greppet populärt. Stolthet och fördom har fördomar som tema, men även formen handlar djupare sett om fördomar. Efter ett avslöjande visar det sig att Darcy inte alls var den man leddes till att tro, genom hur huvudpersonen tidigare tolkade händelseförloppet. Berättargreppet som man nu kallar ”plot twist” handlar alltså på ett djupare plan om att man aldrig kan veta allt om en människa eller om världen, att det alltid finns något mer under ytan än ens egen fördomar och första intryck. Som alla populära berättelser kom det många mer eller mindre lyckade efterföljare. Många ville använda plot twists i berättelser, och nu finns de överallt, men många gånger plockas bara berättargreppet utan det temat som greppet en gång kom med. Det är då man kan känna att ett grepp blir ”gimmicky”, att det kommer utan någon djupare mening, eller resonans mellan form och innehåll.

En ”gimmicky” berättelse med en oväntad plot twist är ofta glömt efter en säsong, medan Stolthet och fördom har en enhet mellan form och tema som gör att den fortsätter att fånga publiken flera hundra år senare.

Så för att hitta sina temamotiv, kan man både fråga sig vilka motiv, men också vilka berättargrepp man dras till igen och igen, och försöka leta sig tillbaka till den djupare innebörden.

Några flera exempel:

Humor pekar ofta på resiliens (tänk bara på galghumor hos de som jobbar på begravningsbyråer), en förmåga att se saker på nya och oväntade sätt, att världen visar sig vara annorlunda än man tror, och/eller mogenhet och självdistans. Man kan också förlöjliga någon för att avklä skenheliga personer. Anledningen till att humorn i Knives Out fungerar så bra, är inte enbart att den är rolig, utan att vi också får syn på de orättvisa privilegierna som upprätthålls genom lögnerna som Thrombey-familjen berättar om sig själva – och som trycker ner sjuksköterskan Marta, som fungerar som berättelsens hjärta.

Intrigkuponger kan understryka att ett problem är komplext och att man behöver flera förmågor och stort tålamod för att lösa det. Det kan också vara ett sätt att bygga gemenskap genom samarbete, om flera personer behövs för att lösa flera mindre problem. I Harry Potter-serien förstör Harrys närmaste vänner var sin horkrux, vilket förstärker seriens budskap om viktigheten av vänskap och andra positiva relationer.

Skräck-element kan användas för att påminna om människans skörhet och dödlighet, och ställa frågor om det finns ett liv efter döden, något som också väcker frågor om vad som är meningen med det här livet.

Lögner kan skapa mycket spänning i en berättelse på ytan genom att vi inte vet vems berättelse vi kan lita på, men de kan också säga något djupare genom att undersöka hur lögner påverkar samhället och används som maktmedel.

Hitta dina egna temamotiv [länk hit]

Så. Hur börjar man när man ska hitta sina egna temamotiv?

– Börja med att hitta det som skapar positiva känslor hos just dig. Gör en lång lista. Leta efter motiv eller berättargrepp som skapar mys, ivrighet, begeistring, en längtan efter mer, eller andra positiva känslor.

Ta positiva känslor på allvar — särskilt om du har blivit förlöjligad för dem, eller tryckt ner dem. Då är de som en oupptäckt skatt inuti dig själv.

För att komma igång, tänk gärna på sagor, myter eller andra berättelser som gjort intryck på dig,
särskilt i barndomen. Finns det något gemensamt med dem?

– Fundera själv eller diskutera med någon om vad som kan vara inbyggda teman i varje sak på din
lista.

– Finns det någon berättelse som använder det på ett sätt där det känns som att det finns en enhet
i form/motiv och tema? Titta på hur det görs, låt dig inspireras.

– Leta i akademiska texter. Det här passar inte alla, och det kan ta tid, men för mig har det varit ett fantastiskt sätt att hitta vilken filosofi och världssyn som ligger under de motiv jag dras mot.

– Lek med krafter och motkrafter. När du hittar ett temamotiv, tänk också på vad som kan hota
det, eller vad som är motsatsen. Det kan ge berättelser med både spännvidd och djup.

C. S. Lewis skrev mycket om glädje. En av hans liknelser är att vi ofta ser på barndom och
vuxenhet som om vi vore ett tåg som åker från en station till en annan, där det handlar om att
komma vidare och lägga bakom sig det förra. I stället för tåget menar Lewis att man kan se på sig
själv och på goda berättelser som träd som växer sig starkare genom att ständigt nya ringar läggs
utanpå de gamla – men kärnan, det innersta, finns alltid kvar.

Lycka till med att hitta dina temamotiv! Vi lever i en tid där många känner på ett stort mörker. Då behövs de berättelser som tar positivitet på allvar mer än någonsin.

Ina Nes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *