Är du rädd för att förlagen ska säga nej till ditt manus? I så fall bör du granska dina M&M’s. Det har vi musikgruppen Van Halen att tacka för. Låter det konstigt? Tja, det har sin förklaring.
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
Det kan verka svårt att veta exakt varför ett manus blir refuserat av ett förlag, eftersom de sällan skickar med några längre omdömen. Jag har tidigare skrivit om ett par saker man kan göra, till exempel här (om hur man får bra omdömen från BTJ) och här (om hur man får fram det man har tänkt). Men det finns kanske ingen teknik som är så bra som att granska sina M&M’s.
Vad Van Halen har med saken att göra
Musikgrupper som är på turné brukar skriva in i sina kontrakt sådana saker som när de ska få tillgång till scenen, vilka tekniska förutsättningar som behöver finnas, och liknande. Det här kallas för rider [uttalas ’rajder’].
I början av 1980-talet hade gruppen Van Halen en sådan lista som såg lite annorlunda ut. De krävde nämligen att arrangören skulle förse gruppen med en skål med godiset av typen M&M’s. Men – och det här var viktigt – de krävde att arrangören skulle rensa bort alla bruna M&M’s.
Det här kunde verka löjligt. De olika färgerna smakar inte olika (till skillnad från exempelvis Non-Stops olika färger), och det är ett hästjobb att hålla på att sortera de små rackarna.
Så varför krävde Van Halen att man skulle göra så?
Svaret var att det var ett test.
Testet gick ut på att se om arrangören hade gjort allt annat på listan, inklusive de saker som faktiskt kunde innebära skillnaden mellan liv och död. De arrangörer som gjort de svåra sakerna (som att testa all utrustning så att den inte var farlig) kunde rimligen också förväntas rensa bort alla bruna M&M’s.
Det betydde att Van Halen eller deras producent bara behövde titta i skålen med M&M’s för att se om arrangören hade gjort sitt jobb istället för att gå igenom hela listan.
Vad har det här med dig och ditt manus att göra?
Tänk dig att du inte är Van Halen, utan arrangören. Förlaget du skickar in ditt manus till är Van Halen. På deras webbplats har de antagligen skrivit ner sin rider.
Här är ett exempel:
”Använd ett läsvänligt typsnitt (t.ex. Times eller Arial), 1,5 radavstånd och breda marginaler.” (skriver B. Wahlströms)
Om du då skickar ett manus till B. Wahlströms i något snyggt men svårläsligt typsnitt, som Comic Sans eller för den delen Wingdings, med enkelt radavstånd och smala marginaler har du lämnat kvar alla bruna M&M’s.
Att lämna kvar alla bruna M&M’s behöver inte betyda att manuset är dåligt, liksom det inte betydde att konsertarrangören inte gjort sitt jobb. Men eftersom förlaget har skrivit ner det, varför inte bara rensa ut alla bruna M&M’s och minska risken för misstankar?
Det finns en komplikation
Det finns såklart en komplikation. Det gör det alltid.
Saken är nämligen den att förlagens rider är mindre detaljerad än Van Halens. Så här skriver till exempel Piratförlaget på frågan om slarvfel:
”I en första bedömning lägger vi inget större vikt vid slarvfel, utan fokuserar på helheten. Om däremot själva språket är torftigt eller beskrivningarna platta och tråkiga, då reagerar vi negativt.”
”Torftigt” respektive ”platta och tråkiga”. Det går ju inte att titta på någon skål med M&M’s där och avgöra om det finns några bruna kvar! Det beror på att vissa kriterier handlar om personlig smak, även om större förlag har så många anställda att en enskild person i manusgruppen måste övertyga flera andra om att ett manus är förträffligt innan det blir antaget. Men visst handlar det om likväl om smak. Och gissningsvis tenderar manusgrupper att bli likriktade efter hand som de läser liknande böcker och samtalar med samma personer under en längre tid.
Men, det förminskar inte min poäng det minsta. Min poäng är nämligen att man som författare behöver läsa förlagens rider – och sedan faktiskt förstå vad som är de verkliga kraven bakom orden. Att välja typsnitt är det enkla. Att inte bara fokusera på gestaltningen är svårare. Att däremot skriva vad exempelvis Piratförlaget menar är ett bra manus (”Ett romanmanus består av många delar: intrig, karaktärer, tempo, dialog, gestaltning, språk, upplösning mm.”) – det är något man inte klarar själv. Det är därför jag alltid förespråkar samarbete och att ta hjälp från folk som vet vad de pratar om.
Om du är osäker på hur du ska göra, får du gärna kontakta mig.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.