Genrer i praktiken

Den här bilden blir lättare att förstå så småningom.

Hur kan du använda genrer när du skriver? Spelar genren ens någon roll? Nu är det väl äntligen dags att komma till kärnan i det här med genrer? Ja.

Men vi börjar med ett problem som kan göra dig skogstokig.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Ett skogsproblem

Två vänner var ute och gick. Den ene sa:

– Vad skönt att vi äntligen kommit ut ur skogen.

– Vad menar du? sa den andre. Vi är ju fortfarande i skogen.

Sedan tittade de på en karta och kom fram till att de var vid punkt A.

Den förste hävdade att de hade kommit ut ur skogen, eftersom skogen var vid B:et på kartan, medan den andre menade att de inte hade kommit ut, eftersom de inte hade kommit till C:et på kartan än.

Inspirerad av bild på Scholarpedia.

Det här problemet är egentligen ett matematikproblem och handlar om det som brukar kallas fuzzy sets (på svenska används ibland både ”oskarpa set” och ”luddiga set”), d.v.s. att gränsen ibland kan vara svår att dra, eftersom grejerna man tittar på är olika mycket medlemmar i de grupper man delar in saker i.

Vad har det här med genre att göra?

I de två senaste inläggen (Varför är genre så jäkla svårt? och Hur mycket får du bryta mot genren?) har jag pratat om genre som om det fanns skarpa gränser mellan genrerna. Det gör det inte.

I själva verket är genrer mer som oskarpa set (eller skogar). Det finns verk som definitivt tillhör en genre (ligger nära B på kartan ovan), medan väldigt många finns i utkanten (nära A på kartan). Sagan om Ringen är till exempel definitivt fantasy, bokstavligt talat, eftersom de böckerna hjälpte till att definiera genren. Jasper Ffordes böcker om Thursday Next, däremot ligger i utkanten av skogen. (Den här tanken bygger på fantasyforskaren Brian Atteberys forskning.)

Hur avgör man sin genre?

Den blåa pennan betyder såklart feelgood. Det vet alla. Foto.

Vad tillhör din berättelse för genre? Det är upp till dig att avgöra. Det finns grovt sett tre sätt att avgöra genren. Du kan:

  • bestämma genren innan du skriver texten
  • skriva texten och se vad det blev för något
  • överlåta beslutet till dina första läsare

Alla är problematiska på sina sätt. Och att bara skriva ner de tre metoderna säger inte så mycket om hur svårt det är för just dig eller för just den berättelse du håller på med nu. Om du inte tycker att det är svårt, grattis! Om du däremot tycker att det är svårt, är min rekommendation att du tittar på vad berättelsen har för tema. D.v.s. vad handlar berättelsen om, om du plockar bort allt oväsentligt?

Ju mer du plockar bort, desto lättare brukar det bli att avgöra.

Vad finns i mitten av en genre?

I förra inlägget pratade jag om en genres essens:

Det är det här genrens berättelser handlar om. Allihop. Science fictiongenrens essens är ”tänk om…”. Det är mer centralt för genren än teknik, framtid, rymdskepp och lasersvärd.

Den beskrivningen är en förenkling. För på samma sätt som det inte finns ett centralt träd som skogen är formad runt, är en genre inte formad runt en enda egenskap (såsom ”tänk om”).

Istället byggs genrer upp av vad läsare tänker om de viktigaste verken. De viktigaste verkens gemensamma element är det som finns i centrum av skogen.

Titta bara vilka element som utgör Indiana Jones-filmerna.

Ta äventyrsgenren exempelvis. Den har fyra centrala element:

  • en historisk arena
  • resor till okända platser
  • sökande efter magiska objekt
  • fara

(För en längre analys med källhänvisningar, se här.)

Har alla genrer sådana listor över centrala element? På sätt och vis. Det är bara det att ingen kommer att berätta för dig exakt hur de listorna ser ut. Det är ditt jobb att arbeta fram vad du upplever är det centrala med just den genre du arbetar med. Saken är bara den att ju fler böcker inom genren du har läst och ju mer du har läst om genren i sig, desto lättare är det för dig att identifiera vilka element som är de viktiga och vilka som bara råkar finnas där i just det där verket du läste nyss.

Får man leka med genrer?

Som jag skrev här använder många författare genren som en fackförening eller klubb. Men det är bara ett av sätten man kan använda genren i praktiken.

Slutet på Den gudomliga komedin var att huvudpersonen fick sin käresta. Särskilt roligt var det inte. Illustration av Gustave Doré.

Till att börja med är genrer föränderliga. Genrer flödar. Genrer växer. Det enda som är verkligt fast är essensen (även om till exempel komedier från allra första början bäst kändes igen på att de hade ett lyckligt slut). Det här vet läsaren, och det kan du utnyttja. Visst kan du hitta nya detaljer som tidigare inte har använts i genren, men det som verkligen kommer att sätta din berättelse på kartan är om du går så djupt du kan, förbi ytan och ner mot förutsättningarna. Vad borde finnas där, som inte finns idag?

För många författare är andra genrer den stora inspirationskällan. Vad görs i andra genrer som du också skulle kunna göra i din egen? Vad slipper de i andra genrer som din genre verkar dras med? Genom att ta in sådant som används i andra genrer kan du både överraska läsaren och ge berättelsen mer tyngd.

Genrer är också stabila och det är också något som du kan utnyttja, genom att låtsas att du ska följa genrens konventioner och sedan undergräva dem. I en skräckberättelse kanske förväntningen är att det ska finnas en hemsk seriemördare som kommer undan gång på gång. Men tänk om de besegrar seriemördaren redan i början! Vad kan det leda till, som ger dig nya infallsvinklar?

Kombinera genrer

Two-face, en av Batmans motståndare. Här spelad av Aaron Eckhart.

Den stora möjligheten för de flesta författare är dock att kombinera genrer. I bästa fall blir det en förstärkning av bägge genrernas bästa sidor. I värsta fall blir det som Batman-skurken Two-face, som varken är det ena eller det andra.

Här kan vi återkomma till de fem nivåerna ovan (yta, motiv, universum, förutsättningar, essens).

De mindre lyckade kombinationerna försöker göra båda genrerna rättvisa genom att ha två essenser, vilket gör dem splittrade. Eller använder två genrer vars essens direkt motsäger varandra, såsom spänning och humor (humor punkterar spänning). Eller bara lånar ytan från ett verk och placerar det på ett verk i en annan genre.

De flesta lyckade kombinationer däremot lånar essensen, förutsättningarna och universumet från den ena genren (till exempel en thriller) medan motiv och yta kommer från en annan (till exempel science fiction). Det här gör att du får en thriller i science fiction-miljö.

Hur använder du berättelsens genre i ditt skrivande?

(Länk hit)

När du väl vet vilken genre, eller snarare subgenre, du vill skriva i, är det dags att ta upp elementen och göra något av dem. (Om du redan har skrivit berättelsen kan du bearbeta den med de här råden i åtanke.)

Den allra enklaste metoden är att bara se till så att du har med allting som genren ”ska ha”. Om du ska skriva en skräckberättelse:

  • Få grupp till avskild plats ✓
  • Skapa en seriemördare ✓
  • Se till så att gruppen inte kan fly ✓
  • Mörda dem en efter en ✓

På det sättet kan du räkna efter om du har fått med allting.

Men det finns mer avancerade verktyg, och jag avråder dig från att använda en så grundläggande/fördummad metod.

Att låta bli att bryta mot genren är en något mer avancerad metod att använda genrens element som bygger på tanken att det ibland är viktigare att låta bli att göra misstag än att göra helt rätt. Om vi fortsätter med skräckberättelser som exempel, skulle ett sätt att bryta mot genren vara att ha seriemördaren som huvudperson, eftersom det minskar och förvandlar hotet. Det här tvingar dig att täppa till luckor, men är kanske inte så kreativt.

Mitt råd är att du istället använder följande metod: se vad du kan göra för att använda de här genreelementen som storyelement. Skillnaden kan låta liten mot att bara se till att elementen finns där, så låt mig utveckla metoden, fortfarande med skräck som exempelgenre:

För att skapa en känsla av klaustrofobi, öka hotet mot huvudpersonerna och hindra att de flyr eller kan hämta hjälp, behöver du skapa ett begränsat utrymme som de kan agera på. (Det här kallas ibland för ”fälla” eller ”klister”.) Så långt skulle det kunnat vara något du prickar av. Men om du gör det till ett storyelement förvandlas ”klistret” till något större:

  • det blir något som kan skildras. Låt säga att det snöar så kraftigt att huvudpersonerna inte kan ta sig därifrån. Det kan bli berättelsens katalysator, ett hinder, eller en vändning, men oavsett blir det en hel sekvens av scener som du kan dramatisera och göra till en spännande del av storyn, snarare än bara något som prickas av.
  • det blir något som behöver planteras, d.v.s. introduceras innan det väl sker, så att det kan framkalla känslor och framåtrörelse. En väderleksrapport eller mörka skyar kan räcka, men plantera gärna på något oväntat sätt.
  • det blir något som du kan använda dig av senare i berättelsen, antingen för att göra saken värre, som att snöovädret förhindrar rollfigurerna från att se vart de ska gå, eller för att ge huvudpersonerna ett vapen mot antagonisten, som ett gömställe.
  • det blir något som säger något om rollfigurerna. Med hjälp av det här elementet kan du avslöja vilka som är praktiska, vilka som är bortskämda, vilka som samarbetar, etc.
  • det blir något som säger något om världen. Är det här ett extremt väder, eller något som sker lite då och då? Oavsett blir det en del av världsbygget.
  • det blir något tematiskt, som säger något både om dig och om världen. Representerar snöovädret klimatförändringarna? Eller rädslan för atomvintern? Eller en guds straff för mänsklighetens felbarhet?
  • det blir något som knyts ihop med andra delar av storyn. Glöm inte att du kan använda det ”nödvändiga” på många sätt, som spegelscen, för att skapa konflikt, eller som symbolik.

Genom att arbeta på det här sättet med alla genrens element skapar du något mer än bara ett skelett. Tar det tid? Självklart. Varför skulle det inte göra det? Allt annat tar ju tid.

Givetvis blir det också bättre om du ser till att inte göra några misstag.

Avslutning

Alan Moore. Foto: Fimb

Den här gången är det verkligen en avslutning. I tre blogginlägg har jag presenterat olika aspekter av det här med genre.

Men en fråga kvarstår. Måste man tänka på det här?

Två citat av författaren Alan Moore:

”Life isn’t divided into genres. It’s a horrifying, romantic, tragic, comical, science-fiction cowboy detective novel. You know, with a bit of pornography if you’re lucky.” (Källa)

”I don’t like genre. I think that genre was made up by some spotty clerk in WH Smiths in the 1920s to make his worthless fucking job a little easier for him: ”it’d be easier if these books said what they were about on the spine.”” (Källa)

Med andra ord: om du känner att du inte vill hålla på med genre, gör inte det.

Tänk bara på att många andra gör det.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

Din självbiografi – 10 råd för att skriva ditt liv

På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver sin biografi.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *