Förskuggning och plantering

Inte för att skrämma dig, men när du kommer till slutet av det här inlägget kommer du veta vad Tjechovs bumerang är för något.

Och du kommer tycka att det är normalt.

Vad är det för skrämmande med det? Tja, bara det att du framöver riskerar att se igenom alla berättelser du läser.

Det jag gjorde ovan kallas ibland för förskuggning och det är en av de bästa skrivteknikerna jag vet. Den har så många fördelar att jag behöver ett helt avsnitt enbart om det nedan.

Milda spoilers framöver, eftersom jag diskuterar slut på berättelser.

Varför vi pratar om det som komma skall

En berättelse går nästan alltid från början till slut, utan upprepningar och andra icke-kronologiska delar. Det är helt enkelt det vanligaste sättet att bygga intriger, att skapa en orsakskedja. För många författare kan det här vara svårt nog.

Men de bästa författarna använder flera tekniker för att bryta upp de raka intrigerna. Här syftar jag inte på så komplicerade saker som att kasta om händelserna (som i Pulp fiction), utan om saker som egentligen vem som helst kan göra, utan några större svårigheter. Det kan räcka med en replik där och en symbol här, eller lite marmorering. Det är bara det att det mest är de skickliga författarna som gör det. Och de skickliga författarna har många fördelar av det:

  • det bygger förväntningar hos läsaren
  • det skapar tillfredsställelse hos läsaren
  • det bidrar till att överraska läsaren
  • det skapar variation (ja, upprepningar kan skapa variation)
  • det hjälper till att göra rollfigurerna djupare
  • det bygger universumet
  • det ser till att det finns lösningar till slutet
  • det belönar noggrant läsande
  • det kan skapa humor
  • det är ett tillfälle att visa upp sitt hantverkskunnande
  • det underlättar när man ska skriva minnesvärda scener
  • det är en utmärkt teknik för att hitta klimax
  • det utmanar författaren

Det finns nackdelar med att låta bli det här också. Den främsta nackdelen är att läsaren känner sig lurad på konfekten om du låter bli att förskugga något som ska hända – eller om du förskuggar något och sedan inte visar det. Om du gör så flera gånger, kommer läsaren överge boken.

Med så många fördelar och så stora nackdelar kommer en naturlig fråga: varför gör inte fler författare det?

Det beror på att många av de här teknikerna bygger på att man skriver om sitt material – och det är något som de flesta författare inte verkar göra. Eller åtminstone bygger det på att man känner sitt material såpass bra att man redan när man skriver förstaversionen kan lägga in… ja, vadå?

Jag tror att en musikal som parodierar Harry Potter uttryckte det bäst:

”Förskuggning är ett berättarverktyg där en viktig del av intrigen nämns tidigare i berättelsen, för att återkomma senare på ett mer betydande sätt.” A very Potter musical

Här kommer vissa vana författare börja tänka på planteringar och Tjechovs gevär. För dig som inte har glömt titeln på det här blogginlägget handlar det också om förskuggning. Jag har valt rubriken förskuggning på hela fenomenet, som ett paraplybegrepp. Ordet ”förskuggning” kommer från engelskans ”fore-shadow”, och syftar på när man ser skuggan av någonting eller något innan man ser vad det är, vilket kan göra så att rollfigurerna och läsaren kan förbereda sig. På samma sätt syftar ordet ”plantering” på en skrivteknik där man stoppar ner något i jorden tidigt i berättelsen och sedan dyker det upp senare i berättelsen. På engelska brukar man snarast använda ”set-up” och ”pay-off”. Vilket föranleder vad vi skulle kalla ”pay-off” på svenska. Logiskt sett blir det ”skörd”. Vi planterar och skördar.

Vi ska såklart prata om både planteringar och Tjechovs gevär. Men det ligger mer bakom det än så. Det är inte speciellt komplicerat, utan bara mer kraftfullt än vad de flesta kan tro.

I mina ögon finns det dock flera saker som har närapå samma funktioner och möjligheter, och som är lätta att blanda ihop. Jag tror att det blir lättare att skriva om man åtminstone har lite överblick över dem.

Typer av förskuggning, de konstiga [länk hit]

Låt oss börja med några av de konstiga typerna av förskuggning. En del av dem brukar inte vanligen betraktas som förskuggning, men de har nästan alla drag som de andra typerna av förskuggning har, och några av dem är mycket vanligare än de ”egentliga” typerna av förskuggning, vilket är orsaken till att jag börjar med dem.

1. Ledtråd [länk hit] – en ledtråd är ett element (ett föremål, en replik, ett fingeravtryck, eller liknande) som är ett tecken på hur det verkligen ligger till, och som huvudpersonen kan följa. Ledtrådar förknippas kanske mest med deckare/kriminalromaner, men det finns i alla typer av böcker. I en romance kan en ledtråd vara att huvudpersonens man jobbar över, och en annan vara att en kollega undrar varför han bara arbetar deltid, och tillsammans bildar de en orsak att fråga sig vad mannen håller på med.

Uttrycket kommer från myten om minotauren som levde i mitten av en labyrint och som åt jungfrur. Jungfrun Ariadne hade med sig ett garnnystan, på engelska ”clew”, som hon rullade ut medan hon gick in i labyrinten och därför kunde följa det tillbaka. Stavningen av ”clew” moderniserades sedan till ”clue”.

I de flesta berättelser sprids ledtrådarna ut över berättelsen så att de inte hamnar allihop på samma ställe, eftersom det då blir för lätt för läsaren att lista ut svaret. De blir därför intrigkuponger som huvudpersonen samlar på för att komma vidare.

2. Villospår [länk hit] – ett villospår är nästan samma sak som en ledtråd och sprids också ut över berättelsen som ledtrådarna. Den stora skillnaden är att villospåret leder åt fel håll. (Därför är villospår inte förskuggning i egentlig mening, men jag ville presentera dem här tillsammans eftersom skillnaden är så liten.) Det engelskspråkiga uttrycket ”red herring” kommer antingen från ett sätt att träna hundar inför jakt eller ett bus som en rik präst utförde på sin tjänare.

Det är svårt att avgöra hur många fler villospår det bör vara än verkliga ledtrådar. Men de bör vara fler. Om det bara finns ett villospår ökar risken att läsaren listar ut det verkliga svaret för snabbt.

Ett anfall kan upprepas utan att det blir tjatigt, om det finns vissa variationer.

3. Spegelscen [länk hit] – en spegelscen är egentligen två scener: en i början av texten och en närmare slutet. Den andra scenen måste inte ligga i det absoluta slutet, men den finns ofta där i närheten. De här två scenerna är inte precis likadana, utan påminner om varandra – och kan för den delen vara spegelbilder av varandra.

Spegelscener är ofta subtila förskuggningar på det sättet att det inte alltid är uppenbart att de ska återkomma. Mer tips om hur man skriver spegelscener finns här.

4. Träning [länk hit] – en mycket vanlig variant av spegelscenen är träningsscenen, där huvudpersonen hamnar i konstgjord situation, som ofta slutar med att huvudpersonen förlorar. Det här visar att huvudpersonen inte är redo för den verkliga konflikten/antagonisten, och kan också starta den personliga utvecklingen.

Vana författare kan därför titta på den träningssekvens som presenteras och extrapolera från det för att kunna förutsäga vad slutet ska bli. Låt säga att du har en komedi där huvudpersonen blir fast med en irriterande typ. Efter första vändpunkten dyker den här irriterande typen som huvudpersonen träffat tidigare upp på en viktig middag och saboterar hela tillställningen. Vad tror du kommer hända i slutet?

5. Regler [länk hit] – tidigt i många berättelser, ofta strax efter att berättelsen haft sin första vändning, finns en sekvens där huvudpersonen lär sig mer om hur världen fungerar. Vissa sådana regler kommer i form av varningar eller hot, eller löften, men de kan också handla om hur något specifikt är beskaffat, såsom i Aladdin när huvudpersonen får reda på vad som gäller för önskningarna från anden i lampan. Reglerna presenteras ofta genom en läxa från mentorn eller vid ett möte med antagonisten, och kan sedan diskuteras öppet.

Presentationen av reglerna får sedan åtminstone en påminnelse, innan klimaxen, där reglerna bryts eller på något sätt får en annorlunda betydelse än läsaren trott, till exempel genom att reglerna visar sig ha någon oförutsedd lucka eller går att tillämpa på motsatt sätt.

6. Långtidsplantering [länk hit] – låt säga att du skriver en serie böcker. Då kan det finnas gott om skäl att plantera saker som inte får någon skörd direkt, men som låter dramatiskt eller bygger upp berättelsens universa. Om det inte blir fler böcker i serien gör det inte så mycket, utan elementet kan finnas där som ett tilltalande inslag. Ett exempel är från den första Stjärnornas krig-filmen när Obi-Wan Kenobi pratar om när han och Luke Skywalkers pappa kämpade tillsammans i klonkrigen. Det skulle dröja nästan 30 år innan klonkrigen visades.

Den här typen av förskuggning är till sin natur mer öppen, men den är också mer extrem. Det finns ingen orsak att hålla tillbaka och ge vinkar om spännande saker om du har flera möjligheter att skriva om dem senare – förutsatt att det du förskuggar inte är mer spännande än det du faktiskt berättar om.

Typer av förskuggning, de normala [länk hit]

Nu kan vi övergå till de mer normala typerna av förskuggning. De här typerna är något mindre vanliga, särskilt bland nybörjarförfattare, men när de dyker upp blir manuset genast ett par snäpp bättre.

De prylar som James Bond får från Q är ofta Tjechovs gevär.

7. Tjechovs gevär [länk hit] – för många är förskuggning samma sak som Tjechovs gevär. Anton Tjechov var en rysk författare och läkare som enligt traditionen ska ha yttrat följande: ”Om du säger att det hänger ett gevär på väggen i det första kapitlet, då måste det i andra eller tredje kapitlet definitivt avfyras. Om det inte kommer avfyras, bör det inte hänga där.”

Saken är den att exemplet med Tjechovs gevär från början handlade om att inte inte inkludera sånt som inte är relevant, d.v.s. att vara ekonomisk med hur många saker man använde. Numera har dock Tjechovs gevär fått en lite annorlunda betydelse, nämligen att något som kanske verkar obetydligt i början av berättelsen senare i berättelsen blir väldigt viktigt. Dessutom får det den positiva effekten att slutet inte känns lika påklistrat eller otroligt, eftersom läsaren har sett geväret men inte lagt märke till det.

För att det inte ska bli för mycket vapenfokus kan det vara bra att tänka på att Tjechovs gevär kan vara något helt annat. I Ready Player One söker huvudpersonen efter en stor vinst inuti ett datorspel, men längs vägen lyckas han vinna ett annat spel och får ett mynt. Eftersom det inte är storvinsten tänker han inte mer på myntet. Men det visar sig ha en annan funktion som han behöver för att överleva.

8. Androkles lejon [länk hit] – en variant på Tjechovs gevär bygger på en gammal fabel, om hur Androkles tar bort en tagg ur ett lejons tass och därmed får en vän. Det här kan vara ett sätt att undvika en ”kavalleriet kommer”/deus ex machina-lösning, om det visar sig att problemet är för svårt att lösa för huvudpersonen själv. Genom att presentera kavalleriet/maskinen innan det kommer till undsättning, blir det snarare en fråga om att distrahera läsaren så att den glömmer bort att räddningen är på väg, eller få läsaren att tvivla på att räddningen kommer i tid. I Samhällets olycksbarn (av Victor Hugo) räddar huvudpersonen en person som hamnat under en vagn. Senare när han blir förföljd av en polis gömmer samma person honom.

Och Androkles lejon kan också röra sig om saker. I Philip K. Dicks science fiction-novell Paycheck blir huvudpersonens minne raderat och han blir satt i fängelse. Men eftersom han lyckats se in i framtiden har han ersatt sin lönecheck med de föremål han behöver för att rymma – och poängen med berättelsen är att se hur huvudpersonen får användning för alla konstiga saker han gett sig själv (en wire som är lagom stor för att dyrka upp ett lås, exempelvis).

På det här sättet kan du ta fram fröet till lösningen och lägga det tidigare: Hur tar de sig bort från ön? Du placerar en båt där. Hur ska hon få ett nytt jobb? Du introducerar ett behov av en anställd tidigare i berättelsen. Etc.

9. Monstret i skuggan [länk hit] – monstret i skuggan är en scen eller ofta flera där en rollfigur gör något vardagligt och i bakgrunden står en okänd, mystisk människa och bevakar dem, möjligen med en illvillig min. Senare i berättelsen får vi veta vad det är för figur och varför den har bevakat den andra personen. Läsaren vet att rollfiguren kommer att ha någon funktion senare i berättelsen och det är okunskapen om vilken funktion det är som skapar spänningen. Monstret kan visa sig vara en hjälpande figur, eller en tredje part i konflikten, eller, vilket riskerar att punktera spänningen, en helt oskyldig åskådare. Ju längre du drar ut på det, desto mer omvälvande måste avslöjandet vara. Låt mig ge ett par exempel på ”monster i skuggan” för att visa på bredden i tropen:

  • huvudpersonen ser sin drömpartner flera gånger men vågar inte gå fram till vederbörande
  • en person vittnar om vad som hänt, men verkar så opålitlig att det kräver flera omgångar innan huvudpersonen förstår att det otroliga är sant
  • en observatör följer med huvudpersonen på arbetet, noterar saker i sitt block, och ger slutligen ett omdöme.

Det är förresten inte bara personer det kan handla om. ”Monstret i skuggan” kan vara någon sak som de först ignorerar men som sedan visar sig ha en viktig funktion, eller ett djur som kommer med en ledtråd. Bara fantasin sätter gränserna.

10. Dramatisk ironi [länk hit] – dramatisk ironi handlar inte om vanlig ironi, utan det är en berättarteknik som påminner en del om det bitterljuva slutet. Det kan exempelvis innebära att huvudpersonen får vad den behöver men inte vad den vill ha eller tvärtom. Tanken här är att läsaren vet mer än vad rollfigurerna gör och ser hela bilden, något som kan skapa både spänning och oro för huvudpersonernas väl och ve.

För att skapa dramatisk ironi visar du alltså upp någonting som en eller flera av rollfigurerna är okunniga om: t.ex. någon som förklär eller gömmer sig, någon som avslöjar en hemlighet eller situation, eller någon som tror sig veta det raka motsatta mot hur det verkligen är – innan huvudpersonen dyker upp. Ett berömt exempel är från Romeo & Julia, när Romeo tror att Julia har begått självmord och därför tar sitt eget liv, bara några minuter innan Julia vaknar från sin dvala och ser vad som har hänt.

Exemplet ovan visar på att dramatisk ironi ibland inkluderar samma situation fast vänd på ett grymt sätt. Ett annat exempel kommer från TV-serien Lois & Clark, som skildrar den legendariska kärlekstriangeln mellan två personer: Stålmannen och hans alter ego Clark Kent å ena sidan och å andra sidan Lois Lane. I ett avsnitt bekänner Clark Kent sin kärlek till Lois och hon ger honom nobben. Senare i samma avsnitt bekänner Lois Lane för Stålmannen att hon är kär i honom och att hon skulle älska honom även om han inte hade superkrafter och bara vore vilken kille som helst – något som hon nyss bevisat att hon inte gör. Dramatisk ironi går alltså att använda för att synliggöra personliga svagheter och punktera rollfigurers självbild.

Tjechovs bumerang kan framkalla skratt om den sista gången är helt annorlunda de andra.

11. Tjechovs bumerang [länk hit] – problemet med Tjechovs gevär är att de lätt blir förutsägbara. Numera har så många läsare hört talas om det berättargreppet, att de inte längre blir överraskade när geväret avfyras. När läsarna blir så uppmärksamma finns det flera saker en författare kan göra, inklusive det jag nämnde ovan i samband med Androkles lejon, att försena räddningen. Men en alltmer populär teknik är att använda sig av Tjechovs bumerang. Den tekniken går ut på att plantera något, såsom ett gevär, och sedan skörda det, d.v.s. avfyra det – så att läsaren tror att saken är över, men att sedan använda samma gevär en gång till, fast på ett nytt sätt, kanske som klubba eller hävstång.

Ett exempel är hur Gollums första funktion i The Hobbit är att oavsiktligt förse Bilbo med ringen. Senare dyker han upp i Sagan om Ringen, där han missleder ringbäraren Frodo, något som nästan gör att Frodo dör. Sedan försvinner han nästan helt ur berättelsen, tills han oväntat dyker upp precis innan slutet.

Poängen med Tjechovs bumerang är att du kan göra en uppenbar plantering av ett element (en rollfigur, ett föremål, en replik, etc) och sedan låtsas att du skördar det här, så att läsaren slappnar av – och då kommer du med den verkliga skörden. Ofta är den första skörden av en mer komisk eller mindre dramatisk karaktär medan den andra skörden är utan humor och till och med tragisk. Genom att använda dig av Tjechovs bumerang, kommer läsaren känna att den verkligen får valuta för pengarna.

Hur förskuggar man? [länk hit]

Hur förskuggar man utan att få det att verka som att du förskuggar? Det finns tre vanliga sätt:

Det första är att gömma förskuggningen i ett större sammanhang, till exempel mitt i en diskussion eller medan rollfigurerna gör något. Här är poängen att göra förskuggningen så subtilt att det flyger under radarn på många av läsarna. När du skriver om, får du alltså hitta ett tillfälle där förskuggningen skulle kunna döljas av något annat.

Det andra sättet att dölja förskuggningen är att distrahera rollfigurerna – och läsaren – genom att något annat, mer dramatiskt, händer. Här är Element X något att ha i åtanke. Ett rop på hjälp eller någonting som går sönder kan göra under för att få läsaren att glömma bort det som egentligen är viktigt.

Det tredje sättet att dölja förskuggningen är att låta någon rollfigur ögonblickligen skjuta ner eller avfärda det som en möjlighet. Resultatet av att övertyga de andra rollfigurerna om att den verkliga lösningen är löjlig eller omöjlig är att läsaren också kommer att köpa det resonemanget. För att läsaren ska köpa det, behövs ofta någon annan tankegång som läsarens hjärna kan styras in på. Här brukar jag rekommendera att man tar hjälp av läsarens existerande fördomar och önskemål. Hur brukar den här typen av berättelser sluta? Vilken typ av rollfigurer brukar finnas med? Genom fördomar och önskemål utnyttjar du de blinda fläckar som gör att läsaren lurar sig själv.

På samma sätt som du ofta lurar dig själv. Och plötsligt inser ditt problem när bumerangen oväntat kommer tillbaka och slår dig i huvudet.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *