Felet med många scener

I det här inlägget kommer du inte bara få lära dig en teknik för att göra scener mer spännande, en teknik som också kan användas för att bygga upp hela berättelser.

Du kommer också få läsa om en liten eller stor förändring, beroende på vad du väljer att göra av den.

Båda de här sakerna går att beskriva med varsin siffra: 213 och 300.

Låt oss ta dem i tur och ordning.

(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)

Del 1: 213

Under mina år som lektör har jag sett många återkommande beteenden hos författare som ligger dem i fatet när det gäller att nå framgångar med sitt manus, och till och med gör texterna svåra att läsa:

Och så vidare, och så vidare.

Men det finns ett problem som återkommer så ofta att jag är förvånad över att jag inte har skrivit om det tidigare.

TS Eliot och slutet på scenen [länk hit]

Låt mig försöka illustrera det här problemet med en fiktiv scen i synopsisformat (eftersom det skulle vara för långt med en verklig scen):

SCEN 23: Amanda och hennes pappa träffas på tidningsredaktionen. Hon har ny information om Valdemars företag och vill att de ska göra en artikel om det, men han vägrar. De börjar gräla. Han säger att de behöver mer på fötterna, men hon tar det personligt och säger att han aldrig har litat på henne. Han räknar upp hennes (yrkesmässiga) misstag och hon kontrar med att räkna upp hans (personliga) misstag. Till slut går hon för långt och han är tvungen att ge henne sparken. De tystnar. Han får henne att skriva på ett avtal om att inte börja jobba hos någon konkurrent. Då kommer Jonas in och de diskuterar hans artikel om oljespillet och Amanda ger honom råd om hur han ska vinkla det. Han känner sig inte säker efter att hans senaste artikel fick sådant mothugg, men Amandas pappa ger honom självförtroende. Jonas och Amanda går, men hennes pappa stoppar Amanda och pratar om hennes mammas födelsedag som är strax. Sedan går Amanda.

Så, vad är problemet med sådana här scener?

En ledtråd: fundera över var klimax ligger. Jämför sedan det med var klimax brukar ligga (så nära slutet det går). Är diskussionen mammans födelsedag klimax? Eller är det Jonas artikel som är klimax? Eller hans självförtroende? Nej, klimax är att Amanda får sparken. Men den delen ligger i mitten av scenen.

I slutet av scenen finns istället annat. Något mindre dramatiskt.

Scener av det här snittet ser jag oerhört ofta. Det är svårt att härma den här typen av scen, men jag försäkrar att jag inte har överdrivit jämfört med de manus jag läser. Snarast tvärtom. Ibland slutar scenerna med rent oväsentliga saker, trots att scenen rymmer en bra klimax.

Poeten TS Eliot formulerade det så här:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

ur The Hollow Men, av TS Eliot

(På svenska översätts det till exempel med ”inte med en smäll, utan med ett gnäll”.)

Effekten av den typen av scener där klimax ligger för tidigt och det finns en massa extra material som ligger efteråt, är att läsaren väntar på en ännu större klimax och sedan blir besviken. Att ha besvikna läsare är inte bra. Men det finns också möjligheten att läsaren blir förvirrad och undrar om hen har missat något. Fanns det något i Jonas artikel som var större än att Amanda fick sparken, men som läsaren på något sätt inte förstod? Det gör att läsaren stannar upp och tas ut ur berättelsens universum för att försöka lista ut var det gick fel. Och det finns ett ännu värre scenario, nämligen att läsaren börjar hoppa över delar av texten, eftersom det ändå inte spelar någon roll. En läsare som hoppar över delar av texten är på väg att sluta läsa texten helt och hållet…

Jag brukar kalla den typen av scener för 2-3-1-scener.

Siffrorna beskriver var klimax ligger. Ju högre siffra, desto mer intensitet: hur farligt det är för rollfiguren, hur stark konflikten är, hur roligt det är, hur sorgligt det är, eller vad nu genre är ute efter. Ju lägre siffra: desto mindre intressant.

I 2-3-1 scener ligger alltså klimax i mitten, och scenen slutar med något mindre intressant.

Stegring [länk hit]

Finns lösningen på 2-3-1-scener i litteraturvetenskap och retorik? Där pratar man ibland om stegring. Som Retorikförlaget uttrycker det:

Det retoriska talet byggs upp som en stegring: början är avspänd, mitten är saklig och mot slutet kommer en känslomässig höjdpunkt. Man kan också ta i lite extra i början för att få lyssnarnas uppmärksamhet.

Visst är det skillnad på tal och berättelser, men det Retorikförlaget beskriver stämmer väl överens med det jag skrev ovan om att ha klimax nära slutet.

Om man skulle skriva scener på det här sättet skulle det kunna se ut så här:

SCEN 23: Jonas kommer till Amandas pappa på tidningsredaktionen. De diskuterar hans artikel om oljespillet, men Jonas känner sig osäker eftersom hans senaste artikel fick sådant mothugg, men Amandas pappa ger honom självförtroende. Han går, och Amanda kommer. Hennes pappa börjar prata om hennes mammas födelsedagsfest, men Amanda avbryter. Hon har ny information om Valdemars företag och vill att de ska göra en artikel om det, men han vägrar. De börjar gräla. Han säger att de behöver mer på fötterna, men hon tar det personligt och säger att han aldrig har litat på henne. Han räknar upp hennes (yrkesmässiga) misstag och hon kontrar med att räkna upp hans (personliga) misstag. Till slut går hon för långt och han är tvungen att ge henne sparken. Hennes pappa försöker få henne att skriva under ett avtal om att inte gå till en konkurrent men Amanda går.

Det här är en helt okej scen. (Eller två franska scener, om man ska vara noggrann.) De olika elementen är placerade i en ordning som gör det mer och mer dramatiskt: 1-2-3. Det går att skriva hela berättelser med 1-2-3-scener utan att någon läsare blir missnöjd, behöver bläddra tillbaka eller hoppar över delar, eftersom det alltid finns något mer intressant senare i scenen.

En långsam start.

Om du kommer så här långt som författare har du klivit över ett stort hinder för att skriva bra scener.

Problemet med sådana scener är att inledningarna på de scenerna är… de minst dramatiska. I värsta fall tar det ett tag innan scenen kommer igång. Vem är egentligen nyfiken på Jonas och hans självförtroende när vi vet att det kommer mer spännande saker längre fram?

Det är dags att vi börjar titta på det verkliga verktyget. Det som blogginlägget ska handla om.

2-1-3-scener [länk hit]

Om vi inte vill ha problemet i slutet av scenen (att lägga klimaxen för tidigt och avsluta med något mindre intressant) och inte i början av scenen (att lägga det minst intressanta där), då återstår bara en lösning: att lägga det minst intressanta i mitten.

Det här kan vi kalla 2-1-3-scener.

2-1-3-scener börjar med något intressant, minskar intresset i mitten och avslutar sedan med en klimax.

Om vi skulle skriva om den där scenen på det sättet, skulle det kunna se ut så här:

SCEN 23: Amanda kommer till sin pappa på tidningsredaktionen. Hon hinner inte säga något innan han börjar prata om hennes mammas födelsedagsfest, och när Amanda lyckas få tyst på honom kommer Jonas in. Amandas pappa lyssnar på Jonas och hans prat om oljespillet, och lyckas få fram att det handlar om osäkerhet eftersom hans senaste artikel fick sådant mothugg. Han går och då passar Amanda på. Hon har ny information om Valdemars företag och vill att de ska göra en artikel om det, men han vägrar. De börjar gräla. Han säger att de behöver mer på fötterna, men hon tar det personligt och säger att han aldrig har litat på henne. Han räknar upp hennes (yrkesmässiga) misstag och hon kontrar med att räkna upp hans (personliga) misstag. Till slut går hon för långt och han är tvungen att ge henne sparken. Hennes pappa försöker få henne att skriva under ett avtal om att inte gå till en konkurrent men Amanda går.

Genom att öppna ämnet och sedan sätta det på paus blir läsaren nyfiken på vad Amanda vill berätta. Men det förskuggar också det som händer när Amanda och hennes pappa väl börjar bråka, att han inte lyssnar på henne.

Nu ska jag tillägga att det finns många andra sätt att skapa 2-1-3-scener än att skapa en fördröjning. Här är några andra sätt:

  • låta scenen börja med ett ämne (till exempel oljespillet) och sedan övergå till det andra ämnet (den nya informationen). Här skulle Amanda kunna komma in mitt när Jonas pratar. Det här fungerar om Amandas pappa är huvudpersonen, eftersom Amanda inte är med i scenen från början
  • låta scenen handla om valet mellan två ämnen. Här skulle Amanda kunna komma in samtidigt som Jonas och båda vill vara först. Sedan väljer hennes pappa Jonas story över Amandas
  • låta det enda ämnet få full fokus men dela upp det i två. Här skulle Amanda kunna presentera den nya informationen, varpå hennes pappa ber att få tänka, men Amanda insisterar vilket eskalerar konflikten. Uppdelningen i yrkesmässigt och personligt kan då vara ett tema för berättelsen. Eller så kan Jonas avbrott få dem att se ämnet i ett nytt ljus
  • låta det andra ämnet ha en hook. Här skulle Amanda kunna komma in med den nya informationen, som är intressant och sedan avslöjar Amanda en svaghet i materialet och det är den delen av informationen som gör att hennes pappa reagerar. Därifrån kan konflikten byggas upp tills det slutar med att Amanda får sparken
  • låt ny information komma in under scenen. Här skulle Amanda kunna börja prata om ämnet, men sedan ringer någon och ger henne mer information som får diskussionen att gå åt ett nytt håll

Variationer och frågor [länk hit]

Givetvis går det att förlänga scenen med fler steg. Tricket är att hela tiden använda sig av formen i figuren till höger, så att det börjar med den näst högsta toppen och avslutar med den största toppen.

Exempelvis kan man ha en scen som går:

4-1-2-3-5

Eller:

6-1-2-3-4-5-7

Du känner säkert igen kurvan från ett otal strukturmodeller.

Men som jag noterade går det alldeles utmärkt att skriva scener med 1-2-3-struktur också. I min erfarenhet krävs det inte så mycket extra tankemöda för att använda sig av 2-1-3-modellen.

Det finns dock en avgörande fråga som är lite klurig att svara på.

Hur vet man vad som är det mest dramatiska?

(Eller för att uttrycka det på två andra sätt: Vad är det man mäter? Vad är det som avgör i vilken ordning man placerar företeelserna?)

I exemplet ovan, skulle inte diskussionen om Amandas mammas födelsedagsfest vara precis så obekvämt att prata om efter att Amanda nyss har fått sparken att det skulle kunna bli en bra klimax?

Jodå, förutsatt:

  • att det är födelsedagsfesten är en viktig del av den fortsatta storyn, till exempel att resten av berättelsen utspelar sig på festen. Ju fler konsekvenser det kommer av något, desto rimligare är det att sätta i klimaxen på en scen
  • att det framkommer något nytt i den diskussionen eller något förändras, såsom att en okänd släkting ska komma på festen eller att Amandas mamma har förbjudit Amanda att komma på festen. Ju mer omvälvande nyheter, desto större anledning att ha det i klimaxen
  • att det verkligen blir så obekvämt att det kan mäta sig med att Amanda får sparken av sin pappa. Ett sätt att göra det är att låta pappan springa efter Amanda till hissen och att de sedan fastnar i hissen. Ju längre du kan upprätthålla en stark känsla, desto mer orsak att låta det figurera i klimaxen

Kort sagt att du får det att fungera. Det måste vara underhållande, intressant, spännande och läsvärt.

Är det det?

Är det verkligen det?

Är du säker?

Det är du, som författare, som avgör, baserat på din erfarenhet. Men jag skulle också rekommendera att du tar hjälp utifrån att uppskatta hur stark varje del i scenen är, till exempel av betaläsare eller lektörer.

Det finns en intressant följd av det här med att hitta vad som är mest intressant/spännande, etc.

En följd som dessutom är viktig.

De delar som är mest intressanta bör inte bara placeras på rätt platser i scenen, utan också få mer utrymme i scenen.

Med andra ord får den första och den sista företeelsen mest utrymme. Den första får ganska mycket utrymme för att introducera ämnet och den sista får mest utrymme för att skapa spänning och dra ut på klimaxen. Företeelserna i mitten får ofta gradvis mindre utrymme för att läsaren inte ska hinna bli uttråkad – och för att ge kontrast mot klimaxen.

Om du exempelvis skriver en feelgoodberättelse där huvud­personen ska konfronteras med olika släktingar som ställer sig i vägen för huvudpersonens mål bör den första släktingen kanske få tio sidor, medan den femte släktingen bara får ett par stycken och den sista, svåraste släktingen att övertyga får hela tjugo sidor.

Eftersom ordningen är en så viktig faktor för utrymmet kan det vara nödvändigt att byta ordning på dem efter att man har skrivit klart dem allt eftersom man kommer på vad som verkligen är det viktiga, men det brukar inte vara så svårt att skära ner och bygga ut.

Avslutningsvis, om du inte får till det här direkt, gör det inget. Du kommer lära dig efter hand, allt eftersom du funderar mer på det. Men om du vill ha hjälp, hör av dig.

Del 2: 300 [länk hit]

De här 300 har ingenting med saken att göra.

Den andra siffran (det var så länge jag pratade om siffrorna att du kanske har glömt bort dem?) är alltså 300. Men det är inget verktyg eller skrivtips på samma sätt.

Och det har ingenting med filmen 300 att göra, heller.

Vad det handlar om är att det här blogginlägget är lite speciellt:

Det här är mitt 300:e blogginlägg på Element X.

Det första skrev jag redan i december 2014. Du kan hitta en lista över alla skrivtips här.

Som lektör och skrivcoach lär jag ständigt nya saker om att skriva, och tycker att det är roligt att dela med mig av det lär mig. Jag har redan en lista på idéer till över ett dussin inlägg.

Det är många som läser mina skrivtips och tackar mig, vilket ger en boost till min självkänsla. Därför är jag glad att kunna skriva följande:

De här 300 texterna om att skriva är gratis och kommer så att förbli.

Men…

Om du har nytta av de här skrivtipsen och har råd, får du gärna gå med i min Patreon. Där kan du stödja mig med en summa varje månad som motsvarar vad det kostar att köpa en kopp kaffe (alltså 20 kr månadsvis). På Patreon kan du också få olika förmåner, inklusive gratis e-böcker och en exklusiv och privat chatt, där du får personliga skrivtips.

Som jag skrev kommer de här skrivtipsen alltid vara gratis. Men med ditt stöd, kan jag fortsätta producera fler. Även små summor gör stor skillnad, antagligen större än du tror.

Tack på förhand!

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.

Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.