Störs du också av lögner i böcker? Nu pratar jag inte om att vissa författare tar sig konstnärlig frihet och ändrar en gatuadress eller hur polisen arbetar. De kanske aldrig har varit i stan, eller aldrig följt med polisen. Vad jag syftar på är istället är större faktafel – och vi ska prata lögner och fördomar.
Mina första möten med det här fenomenet som lektör var när jag läste facklitteratur. Det är också framför allt i facklitteratur det här är ett problem, men vi återkommer till skönlitteratur snart.
Det jag mötte var ett och samma exempel som återkom gång på gång. Du kan säkert gissa vilken typ av fackbok det handlar om så fort du får höra vilket exempel det rör sig om:
Vi använder bara 10 % av vår hjärna.
Det här påståendet är falskt. Det bygger på en feltolkning av en vetenskaplig upptäckt.
Efter att ha läst ett par böcker där det här (återigen felaktiga) påståendet dök upp blev jag mer och mer förbryllad.
Min förvirring bestod, vid närmare eftertanke, av tre delar.
Del 1 – vem kontrollerar fakta?
För det första undrade jag om inte författarna kontrollerade sina fakta innan de skrev ner dem i bokform. Som lektör är mitt jobb inte att kontrollera fakta, utan att hitta textens gömda potential, men eftersom jag ändå är ganska allmänbildad upptäcker jag ibland att folk skriver felaktigheter. Å andra sidan blir det distraherande att kommentera sådant, så jag brukar undvika det mer än att säga att det finns flera faktafel. Det är som sagt inte mitt uppdrag, men jag blir ibland orolig att författaren struntar i det och fortsätter utan att rätta faktafelen, kanske för att författaren tycker att jag ”har fel” eller för att det är jobbigt.
För den som vill göra ett ordentligt jobb, är research nödvändigt. Du behöver bli expert på det du skriver om. Inte bara för att du ska skriva rätt, utan för att kunna övertyga andra om att din bok är bättre än de andra böckerna om samma ämne. Förläggare, läsare och kritiker märker när du är värd att lyssna på. Men åtminstone, om du inte gör något annat, kontrollera vilka vanliga missuppfattningar som finns om ditt ämne innan du sätter igång att skriva, till exempel genom att besöka faktoider.nu eller Wikipedias lista över vanliga missförstånd. Här finns också en bra guide för att undvika att vilseleda dig själv.
Del 2 – vem har mer skrivit om det här?
För det andra tänkte jag på hur pinsamt jag skulle tyckt att det var om jag bara skrev sådant som andra hade skrivit innan mig. Det i sin tur fick mig att fundera på hur nära vissa böcker var plagiat. Författarna tar upp samma saker, eftersom det är så de tror att det är så man skriver den genren av bok.
Problemet är dock mycket större än plagiat, för det är genom att bara kopiera andra som man sprider okunskap och fördomar. Det kräver viss överblick över ett ämne för att se vad alla andra har missat att berätta om. Som författare är det en av dina uppgifter: att ta fram och beskriva de saker som andra har blundat för, eller missförstått, eller tryckt ner, eller bara skrapat på ytan av. Här har jag exempelvis försökt att göra en lista över kuriosa som jag inte sett på så många andra ställen.
Del 3 – finns det grader i helvetet?
För det tredje blev jag förvirrad över att så få verkar ha insett att faktafel inte är en enda sak, utan går att dela in i olika kategorier. Vissa av de här är betydligt allvarligare än andra, men de jagar de mindre allvarliga felen mer intensivt än de andra.
Slarvfel – om du råkar skriva att någon stavade sitt namn Jansson när hon i själva verket eller tidigare i boken hette Janson (med ett ’s’), då är det frågan om ett slarvfel. En noggrann korrekturläsare skulle kunnat ha markerat det och fått dig att ändra det. Det hade varit något du hade varit tacksam för, eftersom sådana slarvfel mer än något annat är pinsamma. I själva verket lägger de flesta läsare inte märke till slarvfel – och om de gör det, tycker de inte att det är en lögn. Däremot tycker de att boken är dåligt korrekturläst.
Faktafel – slarvfelets större kusin är faktafelet, som om när man sätter fel årtal på när fabriken flyttade. Skillnaden mot slarvfel är att inte ens en duktig korrekturläsare kan avgöra vad som är ett faktafel. Det behövs en researcher eller faktagranskare. Inte ens böcker med flera faktagranskare är säkra, eftersom det ofta finns så många olika fakta att titta på. Numera
är faktagranskare sällsynta på förlagen, eftersom de kostar så mycket. Särskilt vanliga är faktoider, det vill säga något som många tror är sant, men i själva verket är en myt eller ett påhitt, och som de för vidare utan att
kontrollera. Därför är det nästan ofrånkomligt att det kvarstår några faktafel i varje bok. Likt slarvfelet är det inte en lögn. Men om läsare av någon anledning känner till hur det verkligen ligger till, gör det att läsaren börjar ifrågasatta även andra fakta i boken. För de som skriver böcker om andra människors liv kan små faktafel göra att hela boken dras in.
Förskönande – i viss mån får man räkna med att den som skriver ”rättar till” eller tolkar saker på ett fördelaktigt sätt. Det är en del av anledningen till att läsaren väljer att läsa just den författarens perspektiv: man vill veta vad personen tycker är viktigt. Ett exempel kan vara att ens egen insats förstoras och motiveras medan andra personers ageranden förminskas och görs mer oförståeliga. Något annat som är vanligt är att huvudpersonen i en biografi lyckas bearbeta en händelse omedelbart efter att den har ägt rum, snarare än åratal senare, vilket händer då och då i verkliga livet. I många romaner kan man till exempel se hur tidsförlopp kortas eller förlängs jämfört med hur det är i verkligheten. Hur mycket man förskönar avgör definitivt om boken, och författaren, anses ljuga eller inte. Den som vill vara ärlig försöker ta bort så många förskönanden som möjligt, eller åtminstone erkänna sin subjektiva ställning.
Utelämning – ett annat sätt att ljuga är att utelämna händelser eller personer, eller att drastiskt minska deras utrymme. Sådana utelämningar behöver inte nödvändigtvis vara lögner, men det skapar en felaktig bild av vad som hände. Ett exempel kan vara om du inte vill ge din före detta make utrymme i boken. Ofta kräver det en kunnig läsare för att veta vad som har utelämnats. Men för den som vill går det nästan alltid att ursäkta en utelämning genom att hänvisa till bokens tema eller att boken inte kan ta upp allting.
Falska påståenden – här börjar vi utan tvekan komma in i lögnområdet, såsom om du skulle hävda att du aldrig har varit gift när du i själva verket är inne på ditt andra äktenskap. Gränsen mellan falska påståenden och förskönanden är inte skarp, utan det är en gradfråga. Ett verkligt exempel, som jag själv varit inblandad i, rör Hollywoodfrun Anna Anka. Hon ringde till mig, mitt i natten, eftersom jag vid tillfället var presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia och menade att det stod fel i artikeln om henne. I artikeln stod att hon var född i Polen, men hon berättade för mig i telefon att det inte stämde. Jag blev tvungen att göra mer research. Problemet var att hon hade sagt olika saker i olika reportage: ibland var hon född i Polen och ibland i Sverige. Till slut fick jag hjälp av en person som hade tillgång till Sveriges befolkning 1980, som är en CD-ROM med officiella myndighetsdata från Statistiska centralbyrån. Där framgick det att Anna Anka inte var född i Sverige. Jag har ingen aning om varför just hon ville att hennes biografi i Wikipedia skulle påstå något felaktigt, men det finns några vanliga motiv till att man kommer med falska påståenden: dåligt självförtroende, mytomani, för att vinna fördelar, för att undvika problem, för att manipulera andra, för att vilseleda, för att skoja eller parodiera, eller för att vara artig. Falska påståenden är något som allvarligt skadar läsarens förtroende för dig som författare, men risken är snarast att författaren blir betraktad som misslyckad eller småtragisk.
Rena påhitt – att helt och hållet hitta på saker som inte hänt eller på ett omfattande sätt förändra händelseförlopp eller personer i en biografi låter kanske främmande för dig, men det finns ett otal exempel. I svensk historia har vi till exempel Lasse-Majas självbiografi som blev mycket populär, men som delvis säkert både är överdriven och påhittad. Några andra exempel är Fråga Alice (Go ask Alice) som sades vara en verklig biografi av en anonym författare, men egentligen skrevs av Beatrice Sparks, The Autobiography of Howard Hughes som ”spökskrevs” av Clifford Irving utan någon inblandning av Hughes och resulterade i att Irving hamnade i fängelse,
samt Papillion av Henri Charrière och Tusen små bitar av James Frey, som båda påstods vara biografier, men som i själva verket var en roman. I bägge de fallen var det förlagen som tyckte att författarnas romaner skulle
sälja bättre som biografier.
Nyckelroman – en särskild sorts biografi är nyckelromanen, där alla namn och vissa detaljer är utbytta så att författaren kan hävda att det hela är en skönlitterär berättelse som ”råkar” sammanfalla med verkligheten. Några exempel är Jan Guillous Ondskan och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen. Många av läsarna kommer att fundera över vad som är sant och vad som är påhittat, något som naturligtvis kan orsaka kontroverser.
Det här med lögn är alltså mer komplicerat än enbart ja eller nej. Själv tycker jag att det är en av de mest intressanta aspekterna av att skriva, eftersom det inte finns en sanning, speciellt om man skriver om något som har hänt. Författaren Claes Andersson beskrev det här i en kolumn i tidningen Ny Tid (”Memoarer och andra lögner”): ”Vi tror att vi är sanningsenliga och uppriktiga. I själva verket förtäljer vi nånting som kanske har sin upprinnelse i en verklig händelse, men som i ingen händelse återger den på ett objektivt sätt.”
Andersson fortsätter att berätta om ett minne från barndomen, då han höll på att drunkna och blev räddad av en fiskare med en båtshake, men som en vän som var med vid tillfället menade bara var en lek, att fiskaren deltagit i leken och att Andersson aldrig varit i någon fara. Andersson fortsätter: ”Jag tror fortfarande att min version är den enda rätta. Min analytiker verkade inte tillmäta händelsen någon större betydelse. Betydelse har den åtminstone som myt, anekdot, förklaring till mitt lidande med ångesten och panikattackerna. Vad som är sanning? Finns det en sanning i sådana fall?”
Det finns också litteraturforskare (till exempel professor Sue Vice vid Sheffields universitet) som menar att en del av orsaken till att så många läsare blir upprörda över felaktigheter i biografier är att vi har så benhårda gränser mellan genrerna: att en biografi är något helt annat än en roman. Det var delvis därför som Leif GW Persson gav ut sina memoarer Gustavs grabb som om det vore en roman. Professor Vice menar att biografierna kan vara intressanta i sig, även om man vet om att de inte är helt och hållet sanna. Visst kan det finnas litterära eller psykologiska sanningar som är minst lika viktiga som att all fakta stämmer. Det är märkligt hur vi återkommer till genre gång på gång, men det påverkar så mycket.
[Delar av den här texten är tagen från Din självbiografi, se nedan.]
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver sin biografi.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.