Det verkliga problemet med ”plötsligt”

Ett av de ord som diskuteras mycket inom författargrupper är ordet ”plötsligt”. Här är några infallsvinklar på det:

– Det är ett slaggord.

– Det blir tjatigt, så använd någon synonym istället.

– Vissa saker händer alltid utan förvarning, så ”plötsligt” behövs inte.

– ”Plötsligt” gör inte att läsaren upplever någonting som mer plötsligt.

Allt det här stämmer såklart, men det finns ett större problem med ”plötsligt” som av någon anledning inte diskuteras lika ofta.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Plötsligt, Jeff Lieber

Vissa av er som läser kanske har ett svagt minne av namnet Jeffrey Lieber som en av personerna bakom TV-serien Lost. Tittar man på hans imdb-förteckning får man dock inte någon imponerande lång lista över filmer och TV-serier. Jag tror att det är bedrägligt. Han är en av de få människor i USA som kan försörja sig på att skriva för TV.

För ett tag sedan skrev Lieber en sak på Twitter, som fick mig att tänka på ”plötsligt”:

Att identifiera var musik ska komma in är en konst. Tittaren ska känna sig sorgsen INNAN den sorgsna musiken kommer, inte låta musiken manipulera känslan. Det vill säga: ”Jag beklagar, Carl är död” och EFTER det musik. Om det istället sker INNAN ser tittaren det sorgsna komma. Ibland strular man dock till det så mycket att man inte har något annat val än att fuska.

Om det här med musik låter konstigt, låt mig förklara det något innan vi går vidare. Och jag lovar att det har med skrivande av annat än TV-manus att göra också.

Plötsligt, lite musik

Musiken till en TV-serie låter inte hela tiden, utan kompositören går igenom det färdigklippta materialet och identifierar ställen där det skulle passa bra med så kallade ”cues”. Vanliga ställen för sådana ”cues” är slutet på scener eller när något dramatiskt händer, såsom när någon håller ett inspirerande tal eller när något spännande precis ska hända.

Det är svårt, men inte omöjligt, att tänka sig umpa-umpa-musik till den här scenen.

Dessa ”cues” är en av de signaler som tittaren använder sig av för att tolka innehållet. Vilka signaler finns det på att situationen är allvarlig? Vilka signaler finns på att berättelsen är rolig? Olika signaler får olika typer av ”cues”.

Det är inte bara inom TV-musik man använder sig av ”cues”. Inom själva berättelsen motsvaras signaler av stickrepliker, d.v.s. något som rollfigur A säger eller gör som får rollfigur B att agera eller säga på ett särskilt sätt.

Plötsligt, tillbaka till skrivandet

Alla typer av skrivande syftar till att påverka känslorna hos läsaren. Att använda sig av signaler är ett av de mest effektiva sätten att göra det på.

Därmed kommer vi tillbaka det Lieber skrev: den sorgsna musiken ska komma efter att tittaren börjat känna känslan. Men hur går det till? Hur ska man få läsaren att känna det sorgsna, om man inte får börja den sorgsna musiken innan läsaren känt känslan? Och vad är motsvarigheten till sorglig musik (eller rolig eller spännande eller inspirerande) i skriven text?

Plötsligt, två signaler

Den första frågan, som är en slags paradox (signalen först eller känslan först), går att lösa genom att dela upp signalen i två signaler.

Den ”cue” som Lieber pratar om är den andra signalen, den öppna signalen – på sätt och vis kulmen på känslan, där vi får bekräftat för oss att den känsla vi har är korrekt och att vi får känna känslan till fullo.

Ett exempel på hur man skriver den andra signalen – och låt oss för ögonblicket låtsas att det är sorg vi vill få fram – är följande:

René drog efter andan och tittade bort. Just nu kunde han inte möta hennes blick. Solen gick ner. Det fanns inte längre något sätt att stoppa tårarna. Han lät dem komma.

(Och som vanligt är det där den dåliga versionen.)

Hur skriver man då den första signalen? Den första signalen är den dolda signalen. Här ger författaren läsaren små ledtrådar till hur situationen och berättelsen ska tolkas, genom att gestalta situationens känsla. Här är syltsnittar den metod jag brukar förorda. Men det förutsätter att man vet vilken känsla man vill få fram.

Ju fler exempel på den känsla man vill få fram man kan gestalta – med de mer subtila först och mer släggliknande senare – desto mer i samklang kommer läsarens känslor bli med författarens intention.

Plötsligt är inte plötsligt

Vad har det här med ”plötsligt” att göra?

Jo, ”plötsligt” har delvis fått ett dåligt rykte för att det ofta är ett tecken på att författaren inte har byggt upp känslan innan ordentligt. ”Plötsligt” behöver, som så mycket annat, förberedas, eller för att prata författarspråk: ”planteras”.

I rätt situation är ”plötsligt” plötsligt precis rätt ord.

Vill du veta mer om hur du kan få till dina ”plötsligt”? Kontakta mig.

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *