Hur skapar man en rollfigur som läsaren känner igen? Genom att ge rollfiguren egenskaper, såklart.
Men många läsare idag är otåliga och vill komma vidare i storyn. Så hur skapar man rollfigurer som läsaren känner igen snabbt?
Genom att presentera dess egenskaper förstås. Gärna i en lista. Det fungerade ju för Homeros!
Eller?
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Du kommer möta en lång, mörk man [länk hit]
I dagens berättelser har man som författare inte så mycket utrymme på sig att presentera rollfigurerna innan läsaren börjar hoppa över texten på jakt efter nästa intressanta del. I värsta fall slutar läsaren att läsa vidare över huvud taget om presentationerna blir för långa.
Men att ha rollfigurer som bara skiljer sig åt på deras namn och titel eller deras funktion i berättelsen fungerar inte heller.
Därför kan det vara frestande att bara ge sina rollfigurer ett par egenskaper så att läsaren i alla fall har en chans att identifiera rollfiguren. Det är här rollfigurer som har ”brunt hår och blåa ögon” eller är ”lång och smärt” eller är ”runt 40 år gammal men verkar yngre” dyker upp.
Vissa författare går så långt som att berätta om tre egenskaper som rollfiguren har: ”hon var medellång, blond och välklädd” eller ”han hade skägg, en brun kostym och dyra skor” eller klassikern med en lång, mörk och stilig man. Att använda tre egenskaper istället för två är lite mer avancerat, men inte mer än en huvudfoting med annan färg på ögonen.
Vi skulle, för enkelhetens skull kunna kalla det här för list-beskrivning. Som läsare får man en lista med egenskaper.
Det här sättet att beskriva en rollfigur betraktas med misstänksamhet från mer sparsmakade läsare, med rätta.
Det finns två stora skäl till att list-beskrivningar har så dåligt rykte:
Det första skälet är att listan påminner så mycket om Barnum-påståenden, som är ett sätt att uttrycka sig som får det att verka som att man säger något pricksäkert och insiktsfullt fast det man säger i själva verket är vardagligt och förutsägbart, såsom ”Jag känner att du ibland blir lite osäker, speciellt tillsammans med folk du inte känner.” Det här är en teknik inom cold reading, som är ett sätt att få det att verka som att man kan läsa folks tankar eller förutsäga framtiden.
Den beskrivningen gör inte att rollfiguren särskiljer sig från särskilt många andra. Eller som de säger i en James Bond-film när han frågar efter signalementet på en mördare som är ute efter honom:
Vittnet: Han är lång, smal och mörkhårig.
James Bond: Det är min moster också. Något mer särskiljande?
(Källa)
Om man vill, kan man förstås ge rollfiguren ett träben eller något annat utstickande drag, men risken är att man fyller sin berättelse med folk med lyten och det är inte hållbart i längden.
Det andra skälet att sparsmakade läsare tycker att listor inte är bra är att ingen kommer ihåg alla listor. Efter den andra eller tredje rollfiguren börjar läsaren undra om det var kocken eller kyparen som hade rött hår.
Lösningen kan tyckas uppenbar: man upprepar listorna med egenskaper tills läsaren har haft en chans att lära sig dem. Och då har man gett läsaren hemläxor, vilket är det minsta läsaren vill.
Som list-entusiast och list-sammanställare (se här) är det här naturligtvis lite plågsamt att tänka på.
Men finns det några alternativ till listor?
Låt mig börja med att avfärda ett alternativ till listor som egentligen inte är något alternativ, utan bara är ett sätt att maskera att det är en lista.
Det ser ut så här (och jag är medveten om att det här bara är en ful version av hur det brukar se ut):
”Mannen som Otto såg var lång. Enorm. Han hade mörkt hår som var välkammat och glansigt. Dessutom var han stilig.”
Den beskrivningen är bara en lista, fastän de olika egenskaperna har a) blivit ännu fler, och b) fått varsin mening eller c) blivit förtydligade. Lite variation från originalet är det, så vi kanske kan säga att huvudfotingen har fått hår också, i form av ett par streck.
Fyra alternativ till list-beskrivningar [länk hit]
För dig som vill göra något annat än huvudfotingar och börja komma in på hur man gör verkliga personporträtt finns det många tänkbara sätt att variera dig. Här är fyra sådana tekniker.
Skapa kontraster [länk hit]
Egenskaper är meningslösa utan något att jämföra dem med. Vi tänker nästan aldrig på saker i absoluta termer, utan kontrasterar dem mot andra liknande saker: hen har längre näsa än genomsnittet, den hunden är den busigaste hunden i gruppen, och den vampyren har inte de vanliga Dracula-kläderna utan en ljus kostym. Det finns allt möjligt att jämföra med, från andra saker i scenen till andra saker i berättelsen, till andra saker i hela verkligheten och alla myter och all kultur.
I exemplet ovan skulle du kunna använda dig av kontraster så här:
Mannen som Otto såg tornade upp över honom. Inte bara genom sin storlek, utan genom att vara mycket stiligare än Otto. Till skillnad från Ottos blonda, risiga hår hade den här mannen mörkt, glansigt hår.
För att kunna kontrastera rollfigurerna på ett effektivt sätt behöver du tänka igenom vilka rollfigurer som möts, så att de inte blir för lika varandra. Ingen blir glad av att möta femton rollfigurer som skulle kunna förväxlas med varandra och bara går att skiljas åt på detaljer. Matt Groening, som skapade TV-serien Simpsons, rekommenderade att man skapar rollfigurer som går att skilja åt när man enbart ser dem i silhuett. Det betyder inte att du ska skapa enkla, tecknade figurer, utan att det finns en storhet i att ha rollfigurer som skiljer sig rejält från varandra, oavsett hur ditt skrivande ser ut i övrigt.
Beskriv intryck [länk hit]
Filmregissören Brian De Palma hade länge som regel att aldrig visa ett plan som lyfter eller landar. Varför? Jo, därför att rollfigurerna sitter inuti planet, så genom att visa planet utifrån bryter man mot perspektivet. På samma sätt behöver alla egenskaper som presenteras i berättelsen vara någons observation och/eller intryck.
I exemplet ovan vet vi att det finns en Otto som betraktar den långa, mörka stiliga mannen. Det betyder att vi kan göra någonting av det. Vi kan låta Otto lägga till observationer, jämförelser, åsikter och värderingar. Så här:
Mannen som Otto såg var den längsta man Otto någonsin hade sett. Han påminde om en giraff. Fast just den här giraffen hade svart, glansigt hår. Och fastän Otto aldrig hade varit dragen till män kunde han tänka sig att den här mannen skulle ha lätt att få vilken kvinna han ville.
Eller så här:
Mannen som Otto såg gav honom kalla kårar. Hans långa armar och ben fick honom att se ut som en spindel. När han fick mannens stiliga ansikte med det mörka håret kunde han inte sluta tänka på att han skulle använda sitt utseende för att locka sina offer till deras död.
Om du skriver i allvetande tredjeperson finns det också möjligheter att göra den här typen av observationer, genom att ge berättaren en attityd och en utgångspunkt.
Låt rollfigurerna reagera [länk hit]
Folks utseende får reaktioner, från de allra ytligaste busvisslingar efter vackra kvinnor till ärenden som avgörs av diskrimineringsombudsmän och liknande. Att låta bli det i berättelser blir därför konstruerat. Men det kan också bli konstruerat att låta alla rollfigurer reagera öppet på alla andra rollfigurers utseende. Det blir barnsligt. Däremot går det att låta rollfigurerna dölja sina reaktioner. Så här, exempelvis:
När Otto först såg mannen fick han bita sig i tungan för att inte fråga hur vädret var så långt upp. Sedan upptäckte han att mannen dessutom var så stilig, med glansigt svart hår, att han fick tvinga sig själv att titta bort för att inte bli anklagad för att stöta på honom.
Eller att reagera på någon annans reaktioner:
Otto lade märke till att hans flickvän tittade på den långa mannen med en hungrig blick. Han var precis hennes stil: mörk och stilig. Med ens kände han sig svartsjuk och kastade flera föraktfulla blickar på mannen för att han skulle förstå att han inte var välkommen.
Det finns många känslor att välja på.
Välj en passande scen [länk hit]
Det effektivaste sättet att beskriva en rollfigur är dock att försätta rollfiguren i en situation som framhäver de egenskaper du vill belysa. Antingen låter du rollfiguren göra något, eller så väljer du en omständighet där rollfiguren passar väldigt väl (som fisk i vatten) eller väldigt illa (som fisk på land). Det kan kräva en del kreativitet, men när man använder den tekniken är det svårt för läsaren att missa vilka egenskaper rollfiguren har. Man har helt sonika smugit in kunskapen medan läsaren fokuserade på något annat. Så här:
Otto gick in, och strax därefter kom en man som var tvungen att ducka för att inte slå i huvudet i dörrkarmen. De färgade strålkastarna fick hans svarta, glansiga hår att se blått eller grönt eller gult ut. När de sedan slutade lysa och ungkarlsauktionen började, kunde Otto se att det var ett dussintal kvinnor som tänkte bjuda grova pengar för att få en middag med honom.
Många rollfigurer introduceras i omständigheter som de inte själva råder över, d.v.s utanför sin vardag. Men även för de rollfigurer som vi möter i vardagen är den här tekniken möjlig att använda sig av, eftersom det går att göra en poäng av hur rollfiguren har vant sig vid något som de flesta andra (inklusive läsaren) inte ens har övervägt. För den långa, stiliga mörka mannen är de tre egenskaperna så bekanta att han ibland stöter på bekymmer: han kanske själv inte är så förtjust i att håret är så glansigt eller har svårt att köpa kostymer. Här får man vara försiktig, eftersom sådana bekymmer ibland kan verka vara lyxproblem. Men som inledande problem kan de vara utmärkta, eftersom det ger utrymme för rollfiguren att växa.
Har list-beskrivningar sin plats? [länk hit]
Det finns tillfällen när man inte behöver använda andra tekniker än en snabb lista.
Det vanligaste sådana tillfället är när rollfiguren inte medverkar så mycket i berättelsen att det är någon idé att bygga ut beskrivningen. Man behöver inte anstränga sig för mycket med bifigurerna för då blir det bara otympligt och ger intrycket att en rollfigur är viktigare än vad den i själva verket är.
Ett annat tillfälle är när man har en poäng att göra av att låta en rollfigur vara vag, såsom när du vill att läsaren inte ska känna till för mycket om mördaren innan du har avslöjat vem det är.
Och ett tredje tillfälle är när vi möter en rollfigur vid ”fel tillfälle”, d.v.s. tidigare än dess verkliga entré i berättelsen. Då kan bespara läsaren de detaljerna tills rollfiguren äntrar historien på riktigt.
Men min gissning är att du nu kommer att se på alla sådana list-beskrivningar på ett helt annat sätt. Inklusive den som finns strax här nedanför.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.