Det finns många problem med att skriva scener, och jag har skrivit om några av dem tidigare, men det finns ett problem som jag stöter på då och då, som jag inte har skrivit om än.
För att förklara det tänkte jag låna ett begrepp från datavärlden…
Men oroa dig inte.
Det blir fina färger och underlig text också.
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Liknelsen
Nu för tiden sköts det här mestadels i bakgrunden, men när jag började med datorer, fick man ibland ett meddelande om att hårddisken behövde defragmenteras. Man klickade då ”okej”, och så höll datorn på ett tag, och därefter gick den, åtminstone i teorin, lite fortare. Men vad var det som hände egentligen?
Jo, filer som sparas på en dator går att jämföra med lådor som läggs in i ett förråd. Så fort en låda läggs in skriver datorn in var lådan finns, så att den ska kunna hitta den igen. (Tänk om man själv var lika duktig med sånt.)
Skillnaden mellan datorer och lådor i ett förråd är att datorn kan dela upp lådorna och sedan placera ut delar av filer utspridda i minnet. Sedan, när filen behövs igen, hämtar datorn alla delar i tur och ordning i registret och sätter ihop dem igen.
Det här är praktiskt, eftersom utrymmena i en dators minnen är väldigt små, så att små filer inte ska ta upp stora områden i onödan. Alternativet vore som om du bara hade 30-litershinkar i köket för att förvara spagetti, äpplen, ketchup, och salt.
Problemet uppstår när man har flyttat och raderat en massa filer. Då behöver datorn leta på massor med ställen för att kunna plocka ihop filerna igen. Allt det letandet tar tid. Det här kallas att filerna har fragmenterats.
Lösningen är att göra kopior på filerna, lägga alla fil-delar från samma fil bredvid varandra igen, och därefter radera kopiorna från deras gamla plats; att defragmentera filerna.
Vad har det här med att skriva scener att göra?
Som lektör möter jag ganska ofta manus med scener som påminner mig om när jag defragmenterade mina gamla hårddiskar:
- scenerna ”hoppar” från ämne till ämne
- ämnena dyker upp flera gånger
- det finns ingen riktig röd tråd mellan de olika ämnena utan bytena kan komma rätt oprovocerade eller omotiverade
- det är svårt att hitta vad författaren egentligen är ute efter
Ett sätt att illustrera det här grafiskt är så här:
Vad ska man göra istället? [länk hit]
För läsaren blir det mycket enklare och mer njutningsfullt att läsa texten, om den ser ut mer så här:
Med andra ord:
- scenerna ”vandrar” från ämne till ämne
- ämnena dyker bara upp en gång
- det finns en röd tråd mellan de olika ämnena
- det är tydligt vad som är scenens fokus
En fördel med att defragmentera scenerna är att de som regel blir kortare och mer snärtiga, eftersom man inte behöver påminna läsaren lika mycket om de olika ämnena man tar upp.
Här vet jag att det kan vara svårt att förstå vad jag menar utan en exempeltext.
Samtidigt blir det här inlägget svårt att läsa med en lång scen mitt i.
Därför har jag gjort så att de som behöver exempeltexten kan förstora texterna här, medan de som inte behöver exempeltexten kan gå vidare nedan. Klicka här för att komma till nästa del!
(Och som vanligt är exemplet dåligt.)
EXEMPELTEXT [länk hit]
Det var ett rökigt rum med gråa tapeter. Signhild satt vid fönstret med en uppslagen tidning framför sig, men hennes blick var långt borta.
Två dagar tidigare fick hon ett telefonsamtal som förändrade hennes liv i grunden. Den som ringde var en man som hon inte kände alls, men som trots det visste allt om henne. Han visste om hennes motvilliga skilsmässa, om hennes extraarbete och lönen hon fick svart, om hennes skulder, om hennes dåliga relation till sina släktingar och att hon aldrig umgicks med sina vänner längre. Han hade till och med berättat om var hennes exman befann sig och beskrivit hans rörelsemönster och tics så att hon kunde vara säker på att exmannen och mannen som pratade hade träffats.
Han hade en raspig röst och pratade långsamt, på ett sätt som fick orden att verka ödesmättade och ofrånkomliga.
I slutet av samtalet kom han äntligen till poängen. Om hon inte gjorde som han ville, skulle hennes släktingar dö, en efter en. Exmannen skulle bli först.
Signhild hade frågat vad han ville att hon skulle göra. Men egentligen var det inga tvivel om vad det var han ville. Hon hade varit rädd för det här ögonblicket ända sedan de första skulderna hade samlats på hög. Idag skulle det hända.
Hon fäste blicken vid tidningen och askfatet. Hur många cigaretter hade hon rökt egentligen? Det fanns bara två cigg kvar. Hon släckte den sista, reste på sig och tömde den i soppåsen under diskhon. Hennes händer darrade. Hur skulle hon kunna göra det hon blev utpressad att göra, om hennes händer darrade? Tänk om hon misslyckades! Då skulle Sten dö, och det skulle vara hennes fel.
Men nu måste hon göra sig i ordning, så att hon inte skulle komma försent. Hon tvättade händerna och drog upp vatten i ansiktet. Det var kallt och fick henne att vakna. Vilken tur att hon inte hade smink på sig i jobbet. Men hon behövde fortfarande pigga upp sina ögon och klappade sig om kinderna, lite hårdare än hon borde. Hennes blick kändes lite klarare. Hon gick ut i hallen och satte sig på pallen för att knyta skorna.
Innan hon gick ut genom dörren stannade hon vid spegeln. Hon såg fortfarande ut som ett spöke, eftersom hon inte hade sovit ordentligt. Hon förbannade dagen då hon slarvade med pengarna och skuldberget började byggas på.
Skulle hon ta en cigg innan hon gick ut? Det kanske skulle ge henne mer energi. Å andra sidan skulle det tid, och det var något hon inte hade tillräckligt av. Hon skulle behöva springa för att hinna med bussen. Och sedan skulle hon behöva sitta svettig på bussen. Hon var redan tillräckligt stressad och var rädd att hon skulle misslyckas, så hon hade inte råd att dröja längre.
Hon mindes allt med mannen som ringde och ryste när hon tänkte på mannens sätt att prata.
”Sten.. har sin… gröna tröja på sig. Han lutar så där… med huvudet när han… lyssnar…”
Och sedan hotet. Hon hade försökt att låta bli att tänka på vad han skulle göra med Sten, men det var omöjligt.
Hon fastnade framför spegeln ett par sekunder extra. Vad som helst var bättre än att behöva gå ut och… göra det hon visste att hon måste göra.
Precis innan hon gick ut kom hon på att det kanske skulle verka mer normalt om hon hade med sig soporna, så hon gick tillbaka in i köket och hämtade soppåsen. Men när hon hade fått upp påsen ur korgen tappade hon den så att innehållet åkte ut över golvet. Askan och fimparna spred sig och en av fimparna rullade in under ugnen.
En annan dag hade hon svurit eller börjat gråta, men nu kastade hon sig ner på golvet och började rafsa ihop soporna med händerna och öste in det i påsen igen. Askan blåste upp och fick henne att hosta, men hon måste hinna med bussen.
När hon hade tagit det värsta reste hon på sig, knöt ihop påsen och gick tillbaka mot dörren. Hon struntade i att titta sig i spegeln, skyndade sig ut och låste dörren, innan hon insåg att hon hade glömt sin handväska. Hon fick låsa upp igen, hämtade väskan och slängde igen dörren, låste och sprang ner för trappan. Nere på marken såg hon hur bussen körde in i hennes synfält, från bakom huset mittemot. Hon började springa med handväskan och soppåsen i varsin hand, ner för cykelvägen och över korsningen. Hon måste hinna med bussen för att inte riskera att hennes exman dödades!
Den gula bussen verkade nästan accelerera, och Signhild kände paniken växa. Hon jagade, jagade, och vinkade mot busschauffören. Bussen kom fram till hållplatsen, men stannade inte. Signhild sprang ut mitt i gatan och vinkade för fullt!
Till slut lade busschauffören märke till henne. Det var en kvinna. Hon saktade ner bussen och stannade precis där busshållplatsen tog slut. Dörren öppnades.
Signhild suckade av lättnad. Det fanns fortfarande en chans att hon skulle kunna rädda sin exmake!
Hon skyndade fram till dörren och plockade fram sitt busskort. Hon kände sig alldeles varm och sjavig, men bussresan skulle ta tillräckligt lång tid för henne att fixa i ordning sig. När hon tog steget upp på bussen märkte hon hur busschauffören stirrade på henne som om hon var täckt av blod. De andra på bussen stirrade också på henne.
Signhild försökte le men insåg sedan att hennes kläder var alldeles full av aska och skräp från soppåsen som hon tappade. När hon kände efter hade hon också smuts i ansiktet. Flera småpartiklar ramlade ner och landade på golvet i bussen. Chauffören harklade sig och Signhild skyndade att vända sig om och borsta av sig det värsta utanför dörren innan hon klev in ordentligt. Hon granskade sina kläder igen och även om det såg bättre ut var hon fortfarande smutsig.
”Jag ber om ursäkt”, sa hon och fick bara en mycket frågande blick tillbaka.
Hon gick och satte sig längst bak i bussen, där de coola typerna hade suttit när hon gick i skolan. Där kunde hon äntligen andas ut och förbereda sig för nästa del i den plan som utpressaren hade ålagt henne. Och fortfarande ekade hans hemska röst och ödesmättade sätt att prata i öronen på henne.
(Tillbaka till början på exemplet.)
Hur defragmenterar man en scen? [länk hit]
Okej, om du nu har förstått vad en fragmenterad scen är, vet du då vad du ska göra för att defragmentera en sådan scen?
Oddsen är att du inte gör det, utan skickar in hela manuset fullt av scener som exemplet ovan till ett förlag, och sedan blir förvånad när du får avslag. Du har ju hittat unika detaljer, och intressanta rollfigurer, och skildrar miljöerna på ett fängslande sätt, och ändå tyckte förlaget att manuset spretade, eller var för långt, eller att det aldrig blev spännande, eller att det bara aldrig riktigt klickade.
Men nu vet du att exemplet ovan är fragmenterat, och kan kanske gissa att flera av dina egna scener också är fragmenterade. Det är en bra början.
Metoden för att defragmentera en scen är ganska enkel i teorin. Så här ser den ut:
- hitta alla element som liknar varandra och för samman dem så att de ligger tillsammans
- placera dem i rätt ordning
Som sagt, den är enkel i teorin. I verkligheten kräver den tankearbete, vana och viss talang. Men det är ingalunda omöjligt för vem som helst att göra. Så låt oss ta exemplet ovan igen.
Hitta elementen [länk hit]
Låt oss börja med att sätta etiketter på de olika saker som förekommer i exemplet ovan. På det sättet kan vi sedan föra ihop dem.
I de flesta scener motsvarar det scenens ”beats”/ögonblick, som är viktiga för att poängen ska komma fram. Det kan också vara så att miljön är viktig (såsom när vi första gången får se en central plats i texten), eller en fördjupning som du vill få fram.
Här är elementen i exemplet:
- vem Signhild är
- uppdraget
- intryck av utpressaren
- kval
- gör sig i ordning
- går iväg
- jakten på bussen
Det finns ett par element som återkommer. Exempelvis nämns utpressarens röst, hotet mot exmaken, skulderna, och exmakens rörelser flera gånger. (Du hittar kanske fler saker som upprepas.) Men vi tar bara med dem en gång var. Upprepningarna behövs oftast inte.
I din egna scener, kan det vara svårare att se upprepningarna, eftersom du är blind för texten. Dels brukar det vara bra att gå igenom texten långsammare än vanligt, dels att leta efter nyckelord (som ”röst” eller ”exmake” här). Och när man har gjort det ett par gånger, brukar det bli lättare att hitta dem.
Att hitta elementen i praktiken [länk hit]
Den stora fördelen med att föra ihop elementen till ett ställe var, och det kommer du upptäcka när du skriver om scenen, är att man slipper påminna läsaren så mycket om tidigare ämnen, eftersom berättelsen inte hoppar fram och tillbaka lika mycket.
Det kan låta konstigt att läsaren lättare fattar när man inte upprepar saker (med tanke på att repetition är grunden till all inlärning), men om man upprepar blir texten mindre överskådlig: var det första eller tredje gången som de tar upp ämnet som argument X används? Och dessutom blir som sagt texten längre.
Det känns ofta svårt att ta bort upprepningar. Särskilt som upprepningarna ibland fungerar som ”upplägg” till någon ”smash” i en annan replik eller ett annat stycke. Det kan hända att man får ta bort just den ”smashen” eller får hitta en ny variant av övergång till nästa stycke, men det är värt det.
Valet av element är viktigt för att scenen ska bli bra. Om vi till exempel lägger in ett extra element, låt säga att Signhild hittar en annons om en köksfläkt, då får det en negativ effekt på scenen.
Som lektör ser jag många sådana onödiga element i scener, som gör scenerna längre än vad de behöver vara, och sänker effekten. De spär ut texten. Finns det några sådan i exemplet?
Kanske får vi börja fundera på om det sista elementet i scenen, jakten på bussen, är onödigt. Även om vi gillar delen där Signhild måste borsta av sig askan genom dörren, är det viktiga i scenen inte bussen, och det får ingen större effekt att Signhild måste springa mer än att scenen får en ”konstgjord” actiondel. Delen med bussen förminskar dessutom det som är viktigt i scenen, att Signhild blir utpressad. Hur jobbigt det än kan vara, måste vi nog slå fast att den delen av scenen inte är ett av de nödvändiga elementen.
Hitta ordningen [länk hit]
När vi har beslutat oss för vilka elementen är, är det dags att placera dem i rätt ordning. Det kan verka som om den ordningen som vi redan har är den bästa, men i vissa fall kan det löna sig att testa lite olika ordningar för att se vilken som blir mest effektiv.
I exemplet ovan finns det en företeelse som vi kan fundera över: telefonsamtalet från utpressaren kommer inte inuti scenen, utan ligger innan scenen. Är det det bästa sättet att skapa dramatik? En fördel med att göra så, är att vi kan låta Signhilds mål vara hemligt för läsaren, vilket skapar framåtrörelse. Men en nackdel är att läsaren bara möter utpressaren via Signhilds minne. (Förvånansvärt många författare använder sig av den där ”person minns vad som precis hände” som inledning på scener, istället för att… jag vet inte, låta saker hända.) Med andra ord, om vi kan fortsätta låta målet vara hemligt, så är det bättre om vi skapar en scen där Signhild blir uppringd och utpressad. Därefter skulle vi kunna ha en till scen där resten av händelseförloppet sker. Då har vi dessutom skapat en cliffhanger.
Scen A:
- vem Signhild är
- intryck av utpressaren
- Signhild blir utpressad, men läsaren får inte höra vad målet är
Scen B:
- kval
- gör sig i ordning
- går iväg
I början av scen B får vi ha vissa upprepningar, eftersom det nästan är ofrånkomligt, men det kommer ändå krävas färre påminnelser.
I ditt fall kanske du till och med inser att den scen du skrivit behöver/kan delas upp i fler scener, och det är inga fel. Många gånger ökar det tempot i läsningen, om scenerna inte är för långa. Men det måste man avgöra efter ämne, typ av berättelse och genre. Smak, helt enkelt.
Nästa steg i processen att göra scenerna flödande är att hitta övergångarna mellan de olika elementen. Här finns det mycket att lära sig av att bygga intriger, med drivkrafter och hinder.
Är det verkligen så enkelt? [länk hit]
Att defragmentera scener är minst lika mycket ett sätt att tänka som en metod, så enbart genom att du tänker på att det faktiskt kan bli sämre om du flaxar mellan ämnena, blir det bättre. När du har fått in tanken i huvudet, kommer du bli allt mindre villig att skriva fragmenterade scener igen.
Men det finns naturligtvis många scener som ska vara fragmenterade. När en rollfigur är yr eller orolig, eller när du vill framkalla känslor av osäkerhet, eller när du vill öka tempot, eller när du vill skapa en rollfigur som är korkad, eller när du… och så vidare, och så vidare. Du får skriva fragmenterat, är min poäng, men gör det i så fall för att du har tänkt igenom det.
Och om du inte är säker, kan du alltid fråga mig.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.
Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.