Många romanförfattare använder sig av flera perspektiv i sina berättelser. Det kan göras på både bra och dåliga sätt. Den här gången tänkte jag ta upp några av de dåliga sätten så att du kan undvika dem.
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
Att använda sig av olika perspektiv kan göra en berättelse mycket djupare, kan underlätta att få till rätt tempo, och kan dessutom skapa variation för läsaren. Men framför allt är det ett sätt att skildra flera rollfigurer på ett intimare sätt. (Här syftar jag inte på frågan om förstapersonsperspektiv respektive tredjepersonsperspektiv, utan om hur många olika perspektiv berättelsen har oavsett vilken form de tar. I mina lektörsläsningar brukar jag kalla dem ”linjer” för att särskilja dem, såsom mördarens linje, polisens linje och de olika offrens linjer i en deckare.)
Tyvärr finns det flera sätt att göra bort sig när det gäller perspektiv. Här är några av dem:
Vi tar det igen…
Låt säga att boken handlar om två rollfigurer: Bettan och Ylva, två systrar som är osams. Då visar många författare först hur Bettan uppfattade saken (”Ylva är elak”) och därefter när scenen är över antingen visar Ylvas perspektiv (”Bettan har sig själv att skylla”) så att vi ser samma scen igen eller låter Bettan minnas det som hände innan hon gör nästa sak.
Oavsett betyder det att läsaren får läsa samma sak två gånger. Det sänker tempot så att berättelsen nästan står still — och därtill skriver det läsaren på näsan.
Jag tror att orsaken till att det här är så vanligt i de manus jag lektörsläser är att författaren är rädd för att läsaren inte ska förstå att de olika rollfigurerna uppfattar situationerna olika. ”Tänk om läsaren tror att Ylva är elak för att Bettan tycker det.” I viss mån kan det nog vara så, men jag tror att det beror på hur väl man i övrigt har skildrat rollfigurerna. Om författaren har lagt basen för konflikten tidigare så att läsaren kan börja förutse hur rollfigurerna ser på samma sak, då behövs inte de där upprepningarna.
För lika perspektiv
Ett näraliggande problem är när de rollfigurer som vi följer är så lika att det blir svårt att skilja dem åt. Rollfigurerna gör ungefär samma saker, i ungefär samma ordning, och med ungefär samma attityder. Många av scenerna skulle kunna flyttas från den ena rollfiguren till den andra utan särskilt stora ändringar.
Det här gör att rollfigurerna i sig börjar smälta ihop. Genom att inte göra skillnaderna i perspektiv tillräckligt tydliga blir rollfigurerna lättare att blanda ihop.
På samma sätt som bra vändpunkter i berättelser innebär att det inte går att flytta en scen från före vändpunkten till efter vändpunkten hur som helst, behöver perspektiv skilja sig så mycket att scenerna inte kan flyttas från ett perspektiv till ett annat utan rejäla omskrivningar.
Orsaken till det här problemet misstänker jag ofta är att författaren inte har tänkt på att perspektiven behöver vara olika för att de ska ha en poäng. Därför brukar det ofta bara behövas en kort diskussion för att ta sig förbi den här situationen.
Det meningslösa perspektivet
Vissa romaner som jag lektörsläser har fyra eller fler perspektiv, varav åtminstone ett ofta inte har med de andra att göra. Ett påhittat exempel är när feelgood-romanen följer de två systrarna Bettan och Ylva, deras gemensamma arbetsgivare Anton och busschauffören Mohammed. Den stora delen av storyn kretsar kring Bettan och Ylvas maktkamp med Anton, och sedan finns det några infällda scener där Mohammeds historia rullas upp. Mohammeds berättelse tangerar bara de andras vid något tillfälle, och om man ville skulle kunde man ta bort de scenerna utan att förlora någonting.
Det är ingen slump att jag beskrev det meningslösa perspektivet som att det skildrar en person med utomeuropeisk bakgrund, eftersom det ofta råkar vara sådana personer som blir inkvoterade i mindre berättelser.
Orsaken till att de meningslösa perspektiven finns med tror jag hänger ihop med att författaren antingen har en älsklingsidé som den inte får med i just den berättelse som den håller på att skriva eller att den känner sig tvungen att ta med någonting den egentligen inte vill skriva om. I det första fallet är lösningen nästan alltid att ta bort det perspektivet och göra det till en egen berättelse senare. I det andra fallet är det ofta bättre att ta bort det perspektivet och förvandla det upplevda tvånget till något annat. Kanske en meningsfull rollfigur får vara utomeuropeisk istället?
Avslutning?
Alla gånger man använder de här perspektiven blir det naturligtvis inte dåligt. Det kan bero på många saker, såsom tematik eller rollfigurer, men jag tror ändå att det är bra att ha så många verktyg som möjligt och att känna till de fällor som finns, så att man kan undvika dem, oavsett om det går ut på att skriva bättre eller använda någonting annat.
Finns det då några bra sätt att använda perspektiv? Självklart. Nästa vecka tänkte jag presentera några av dem. På återseende då.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.