Finns det perspektiv som är bättre än andra? Förra veckan presenterade jag några dåliga perspektiv. Den här gången tänkte jag ta upp några bättre metoder.
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
Istället för att fastna i frågan om förstapersonsperspektiv eller tredjepersonsperspektiv överlåter jag åt Jenna Moreci att diskutera det i sin utmärkta video:
Och om man vill fördjupa sig mer i det här med perspektiv rekommenderar jag Terry Rossios text om synvinkel på Wordplay. Hans råd är att byta synvinkel så sällan som möjligt och till så få personer som möjligt.
Men finns det bättre personer att följa än de jag avrådde ifrån förra veckan?
Det begränsade perspektivet
Det kan låta kontraintuitivt, men att välja en rollfigur som inte har överblick över det som händer är ett av de bästa valen en författare kan göra. Det bästa exemplet är kanske Frodo och de andra hoberna i Sagan om ringen, som inte tillhör de stora krigarna, utan saknar många av de egenskaper vi annars skulle förknippa med rollfigurer som skulle genomföra en lång och farlig resa. De har dålig överblick över det som händer och tvingas gång på gång få upplysningar av de andra om hur världen fungerar.
Så länge författaren låter rollfiguren vara med och välja väg och kastar många utmaningar mot rollfiguren som den måste ta itu med undviker man att göra den passiv.
Den här rollfiguren är särskilt vanlig i deckare, science fiction och fantasy, men förekommer även inom andra genrer.
Det dubbelt begränsade perspektivet
Ett specialfall av det begränsade perspektivet är så berömt och vanligt att det blivit ett begrepp i sig, nämligen doktor Watson. I berättelserna om Sherlock Holmes utreder Holmes brottet (han går från begränsad kunskap till mer komplett kunskap) medan dr Watson går från ännu mer begränsad kunskap till lika komplett kunskap, eller närapå. Det gör att läsaren har två kunskapssteg att ta.
Den här typen av berättarperspektiv är tacksamt, eftersom det målar upp en rollfigur som läsarens substitut eller representant, medan den andra rollfiguren får vara läsarens idealbild eller lärare.
En fälla här är att låta sin Watson bli för okunnig, så att den underskattar läsaren, men genom att försöka gissa vilka frågor läsaren kan ha, går det ofta bra.
Konkurrerande perspektiv
Oavsett om man skriver om kärlekspar, brottslingar och poliser, konkurrenter på jobbet eller liknande, kan det vara oerhört kraftfullt att låta dem få varsitt perspektiv. Nyckeln för att få det att fungera är att de ska ha olika sätt att se på samma sak. Ju större skillnader mellan dem , desto mer vill vi se dem tillsammans, eftersom det är grunden för all konflikt. Dessutom är det ofta roligt att se att de har så olika ståndpunkter och sätt att resonera.
Eftersom det finns flera rollfigurer här går det bra att använda dem för att gå från den ena till den andra, och på det sättet se till så att tempot hålls uppe, men också skapa variation för läsaren.
Det ironiska perspektivet
Ironi är när något verkar vara på ett sätt men det i själva verket är på ett radikalt annat sätt. Att använda sig av perspektiv för att få fram ironi är ganska enkelt: presentera en speciell situation och därefter en rollfigur som är okunnig om den situationen. Läsaren vet alltså mer om vad som händer än vad rollfiguren gör (i vissa fall känner några av rollfigurerna till situationen, men man kan också låta alla rollfigurer vara okunniga om varandras okunnighet).
Det är inte enbart i komedier som det ironiska perspektivet är vanligt utan också i tragedier. I Shakespeares Othello vet publiken om att hans fru inte varit otrogen, men Othello själv tror på ryktena som Jago sprider.
Det opålitliga perspektivet
En opålitlig rollfigur kan vara mycket intressant att skildra. Oavsett om opålitligheten beror på att rollfiguren skryter, är galen, leker med berättelsen, är naiv eller ljuger kan det vara mycket effektiva medel för att säga någonting om världen eller ett särskilt tema. Ett exempel är Vladimir Nabokovs berättelse Lolita där berättaren väljer ut vad den ska berätta för att rättfärdiga sitt kriminella beteende.
Det forcerade perspektivet
Inom bildkonsten är forcerade perspektiv när man väljer en utgångspunkt för att få det resultat man vill ha. I bilden bredvid verkar det som att pojken håller upp det Lutande tornet i Piza, trots att pojken är mycket mindre. Samma sak kan man göra i berättelser, genom att presentera något som verkar vara sant, men som i ett större perspektiv visar sig inte stämma. Här måste det inte vara rollfiguren som ljuger, utan berättaren i sig som till exempel väntar med att berätta något väsentligt, som att en person har avslöjat något för en annan, eller att polisen är på väg, eller att offret redan har druckit giftet. Ett exempel är Iain Pears Den fjärde sanningen, där flera perspektiv tävlar med varandra.
Avslutning?
Det här är inte alla perspektiv, eller ens alla bra perspektiv. Urvalet är mitt eget och går att säga mycket om. Till exempel följande: Alla gånger man använder de här perspektiven blir det naturligtvis inte bra. Det kan bero på många saker, såsom tematik eller rollfigurer, men jag tror ändå att det är bra att ha så många verktyg som möjligt och att sedan tänka efter och ta hjälp så att man vet om ens perspektiv fungerar eller inte.
Det här blir årets sista blogginlägg, men jag återkommer nästa år. Lycka till med skrivandet tills dess.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.