I det här inlägget kommer jag inte använda den teknik jag beskriver.
Det beror på att den här tekniken nästan alltid blir en besvikelse för läsaren i facklitterära texter.
Och när du marknadsför din bok kan tekniken ge dig dåligt rykte eller i grova fall vara olaglig.
Däremot passar den jättebra i skönlitterära texter.
Så vad är det för teknik? Ja, rent juridiskt heter tekniken ”otillbörligt lockerbjudande”, men det kallas den inte till vardags.
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Lär dig luras [länk hit]
Vi människor tror gärna att vi inte vill bli lurade, men i själva verket är kulturen full av bevis på motsatsen: från synvillor och datorgjorda specialeffekter, till trolleri och dokusåpor. I skönlitteratur finns det oerhört många lögner. Därför kan det vara bra att lära sig hur riktiga lurendrejare arbetar.
En av deras tekniker är nämligen väldigt vanlig i berättelser.
Tyvärr har den här tekniken inget etablerat svenskt namn, utan man använder det engelska namnet ”bait-and-switch”. Det finns förslag på att kalla den ”bete och byte” (eftersom det blir en assonans och eftersom ”byte” är dubbeltydigt), och det är den översättningen jag väljer här.
Du har säkert varit med om det: du ser en annons för en ny dator till ett förvånansvärt lågt pris, men när du kommer till butiken är den datorn slut. Däremot finns en annan, liknande dator där, till ett högre pris. Många som hamnar i den situationen, morrar, knyter näven i fickan, men eftersom de ändå tagit sig ända till affären, köper de den dyrare datorn.
För butiken är det här bra: du betalar ett högre pris för i stort sett samma produkt. Och det finns många liknande tekniker, såsom enkronaskonsultering, lockpriser och halmgubbar.
Hur du kan beta och byta i dina berättelser [länk hit]
Nu när du vet hur tekniken går till i vanliga livet, kanske du funderar över hur den används i den litterära världen. Särskilt som jag ovan skrev att den här tekniken är ”väldigt vanlig i berättelser”.
Ibland är det lättare att förstå om man backar lite så att vi får överblick.
Tekniken går ut på att hitta något intresseväckande som kan locka läsaren: till exempel någon av de 36 dramatiska situationerna, eller något av de 7 intrigverktygen. När läsaren har nappat, byter du spår och visar att det första bara var en chimär eller en hägring eller aldrig kunde gå. Resultatet blir att läsaren får något som den inte väntade sig.
Låt mig ta ett exempel: du har en scen där du har bestämt att dina två rollfigurer Diana och Ingmarie ska hitta en väska full med pengar. Istället för att skriva scenen så här:
Diana och Ingmarie går och pratar i skogen. De ser en väska bredvid vägen. De öppnar den och upptäcker att den är full av pengar.
… skriver du scenen så här:
Diana och Ingmarie går och pratar i skogen. De blir skrämda av en fågel som flyger upp, men medan Diana tittar efter fågeln, lägger Ingmarie märke till att det ligger en väska bredvid vägen. De öppnar den och upptäcker att den är full av pengar.
… eller så här:
Diana och Ingmarie går och pratar i skogen. De ser en sopsäck som verkar misstänkt och som de tror innehåller ett lik. Men sopsäcken är bara en säck med sopor. Däremot ligger det en väska bredvid säcken. De öppnar den och upptäcker att den är full av pengar.
Varken fågeln eller sopsäcken är egentligen nödvändiga för berättelsen, men de får läsaren att tro att det ska handla om en sak och sedan kommer det som du egentligen ville berätta om.
I berättelser används bete och bytestekniken på nästan alla nivåer:
- på boknivå, när vi tror att berättelsen ska handla om en sak, men den i själva verket handlar om något annat
- på intrignivå, när vi tror att vi vet hur det ska sluta, men något förändrar saken totalt
- på kapitelnivå, när vi tror att kapitlet ska handla om en sak, men det tas till nästa nivå
- på scennivå, när vi tror att samma sak kommer hända igen, men något oväntat händer
- på världsbyggesnivå, när vi tror att vi förstår hur världen fungerar, men vi bara har sett en del av världen
- på ensemblenivå, när vi tror att vi vet vad rollfigurerna har för funktion, men någon rollfigur fortsätter att överraska
- på rollfigursnivå, när vi tror att vi har förstått hur en rollfigur tänker och sedan får se ett djupare lager (jämför behov och önskan)
- på tematisk nivå, när vi tror att vi vet vad berättelsen handlar om, tills vi inser att vi inte grävt tillräckligt djupt
Bete och byte i praktiken [länk hit]
Bete och bytestekniken går att använda på huvudsakligen två sätt:
- Du vet redan från början när du skriver att det första enbart är ett lockbete och vad du ska byta till. Om du exempelvis skriver en spänningsroman där huvudpersonen skuggar en misstänkt mördare men där det sedan visar sig att den misstänkta bara har verkat konstig för att den har en udda hobby vet du redan från början om hobbyn och att det är ett villospår.
- Du kommer på under skrivandet att du behöver en mer komplicerad historia. Om du exempelvis skriver en ungdomsberättelse där huvudpersonen letar efter en amulett, så kan du inse att du har alldeles för många sidor kvar för att amuletten ska få finnas kvar i huvudpersonens ägo under resten av berättelsen.
I båda fallen behöver du särskilja betet från bytet. De är två olika saker.
Betet [länk hit]
Betet är alltså det som läsaren möter först. Det viktiga med betet är dock inte att det är först, utan att det är mer iögonenfallande och uppenbart.
Att använda sig av färger, saker som händer, rollfigurer som sticker ut genom konstigt beteende eller bara mycket utrymme, stor storlek eller stort antal är vanliga sätt att dra till sig uppmärksamheten. Det behöver inte vara en smäll, utan det är viktigare att det är något som hänger ihop med resten av storyn.
Men det finns flera tekniker för att hålla läsarens ögon på betet, och den viktigaste är att se till att huvudpersonen fokuserar på betet. Läsaren accepterar nästan alltid det som huvudpersonen fokuserar på (på samma sätt som publiken tittar åt samma håll som en trollkonstnär tittar). Om du behöver ta upp andra saker är det därför klokt att använda sig av de andra rollfigurerna, så att huvudpersonens tankar kan fokusera på det som du vill att läsaren ska koncentrera sig på.
Det är svårt att ge exempel på betet utan att berätta om bytet, på samma sätt som det är svårt att diskutera planteringar utan att visa vad de förebådar, men här är några beten:
- huvudpersonen i en fantasyroman följer med några trevliga köpmän…
- poliserna i en spänningsroman hittar bevis som tyder på att mördaren är en kvinna…
- den giftasmogna kvinnan i en historisk roman råkar se ett brev till sin tilltänkta som visar att han redan är gift…
Bytet [länk hit]
Bytet, å andra sidan, presenteras nästan alltid senare i berättelsen, och är alltså det som huvudpersonen får istället för betet. (Egentligen syftar ”bytet” på det byte som görs, inte på ett byte i stil med ett föremål som huvudpersonen kan ta med sig, men vi kanske kan utnyttja dubbeltydigheten här.)
Vanligen är bytet mindre lockande, mindre storlek, mer patetiskt, mer ”nyttigt”, och kräver större ansträngning. Kanske är det till och med avskräckande.
Huvudpersonen blir, precis som kunden i datorbutiken, besviken när det visar sig att hen har fått fel eller gjort ett misstag, eller låtit sig luras.
Och här är några byten som kompletterar betena ovan:
- … men det visar sig att köpmännen säljer huvudpersonen som slav.
- … men bevisen avslöjas vara planterade av den verkliga mördaren.
- … men brevet är placerat i fel kuvert.
Hur det går i längden efter bytet är väldigt osäkert, men det kan vara värt att tänka på att den större ansträngningen ofta följs av en stor lättnad. (Se vad många känslor som är involverade.)
Avslutning
Det här med bete och byte kan verka svårt. Men för att vara en så användbar teknik är den förhållandevis enkel att lära sig.
Mitt tips är att du börjar leta efter sådana situationer i berättelser du läser, lyssnar på eller ser, och det är en mycket lätt hemläxa eftersom de är så vanliga. När du vant dig vid att se dem kommer du troligen bli förvånad över att du har kunnat missa dem. De finns överallt!
Sedan kommer du hitta massor med tillfällen att använda tekniken, och då kommer din instinkt vara att sluta, för att det inte ska bli för mycket upprepningar. Men då ber jag dig att tänka på att du själv inte tänkt på det som upprepningar tidigare. Du har bara tänkt på det som ett naturligt sätt att berätta de berättelserna.
Och om du fortfarande inte vet hur du ska göra, hör av dig.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.
Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.