En av mina vänner kontaktade mig nyligen med en fråga: Finns det något sätt att göra folk intresserade av någonting de inte var intresserade av från början? D.v.s. kan man skapa läsare?
Det här är en fråga som verkar mycket enklare att svara på än den är. Den är rentav förrädiskt enkel.
Men jag gillar svåra frågor och ska försöka ge ett mer ordentligt svar än det jag gav henne direkt.
En passionerad start [länk hit]
Personen som ställde frågan var min vän, Katja Lindblom, föreståndare på Slottsskogsobservatoriet i Göteborg och regelbunden skribent i tidskriften Populär Astronomi. Hon är en passionerad förespråkare för allt som har med rymden och astronomi att göra. (Dessutom är hon oerhört kunnig.)
Med sin passion har hon vanligtvis inte några som helst problem med få folk intresserade av det hon har att prata och skriva om. Passion är nämligen en viktig komponent i att få folks uppmärksamhet. Om du inte bryr dig om det du ska berätta, varför ska då någon annan bry sig? Och om du är passionerad, då märks det och lockar andra att se saken ur ditt perspektiv. Det här kan du pröva när du pratar med andra: höj rösten och tempot, så att du låter engagerad, så kommer du att se att folk hajar till och lyssnar. Du kan göra samma i textform, genom att använda ett starkare språk: överdrifter, svordomar, prata om hur viktigt det är (och varför), och liknande.
Det här är en av orsakerna till att man ofta säger att man ska gräva där man står. Med tanke på allt du vet om något som du håller på med ofta, eller den plats där du oftast befinner dig på, är det antagligen några av de saker du bryr dig mest om.
Men räcker det?
Det räcker inte med passion [länk hit]
Nej, att vara passionerad är bra, men det är oerhört lätt att man missar en viktig sak då: att andra människor inte är lika intresserade som man själv är, och att man då blir en tråkmåns som mässar om oväsentligheter. Det vill du inte. Framför allt vill andra inte det. Det är med andra ord inte ett sätt att få folk intresserade.
Och passion håller inte så länge. Folk kan bli nyfikna, men om man inte ger något mer än passion, slocknar deras nyfikenhet ganska snabbt. Det tricket ovan fungerar alltså inte i längden, utan är bara ett sätt att visa att passion får folk att lyssna eller läsa.
Därmed kommer vi in på en annan sak: målgruppen, eller mottagaren. För det är lätt att glömma bort läsaren när man tänker på det här. Mottagaren har en stor roll att spela i om du lyckas eller inte:
- mottagaren kan ha fördomar om dig, ämnet eller kontexten, såsom att tro att det du ska säga kommer att bli tråkigt
- mottagaren kan ha inlärningsproblem eller ligga på en nivå som är högre än den du presenterar, eller tro sig ha någondera av det (undervärdera sig själv eller övervärdera sig själv)
- mottagaren kan ha en agenda eller ett mål som skiljer sig avsevärt från dig och ditt mål, och därför anse att det du pratar om är meningslöst eller irrelevant
- mottagaren kan ha en bakgrund som gör det svårt att uppskatta det du kommer med
- mottagaren kan vara distraherad av något eller någon: fysiologiska behov, något som ska hända eller har hänt, känslor för någon i närheten, tidspress, brist på pengar eller liknande
Hindren ovan är svåra att övervinna, och kräver i många fall att du börjar med att fokusera på problemet snarare än på att diskutera det verkliga ämnet. Det innebär dessutom troligen att du blir tvungen att anpassa din text efter mottagaren, förutom att försöka vara pedagogisk och spännande. Risken blir då att du misslyckas med både att anpassa texten efter läsaren och att förklara ämnet.
Med andra ord finns det fall som du inte rår på utan att anstränga dig till tusen och kanske inte ens då. Förbered dig på att det finns människor du inte kan omvända.
Men det finns två tekniker att göra läsare intresserade som jag kan rekommendera, och som ofta visar sig fungera även på de grupper av mottagare som presenteras ovan:
1. Använd mottagarens intressen [länk hit]
Den ena tekniken handlar om att haka i de saker som mottagaren redan känner till och är intresserad av. Du behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Om personen redan är intresserad av något, och de flesta har flera saker de är intresserade av, då kan du använda det som en väg in.
Det här gäller inte bara enskilda människor heller. Låt mig ta ett dåligt exempel: tänk dig att mumieberättelser blir heta och ett förlag meddelar att de söker efter mumieberättelser. Skulle du då skicka in just en mumieberättelse snarare än en berättelse om vad som helst annars, hamnar du automatiskt i ”läs snart”-högen.
Exemplet ovan är naturligtvis väldigt förenklat. Du är definitivt inte ensam om att höra önskemålen, och önskemålen ändras med ojämna mellanrum, så att den mumieberättelse du börjar skriva på när mumieberättelserna börjar bli heta kommer antagligen bli färdig när alla förlag söker dagboksromaner istället.
Men i många fall är det inte alls så svårt att få reda på vad folk vill ha som man tror. Både läsare och förlag och tävlingar brukar vara öppna med vad de tycker om och söker efter. Mer öppna än de flesta inser själva. En del författare använder det här för att be målgruppen om hjälp att komma på vad de ska skriva om, så att de vet att målgruppen ska bli intresserade.
Det borde heller inte komma som en överraskning att folk inte är så olika som de kanske tror. Vi människor är flockdjur och har många gemensamma psykologiska försvarsmekanismer som gör att vi också har många gemensamma historier.
De sakerna kan du använda, om du vill. (Ingen tänker tvinga dig. I själva verket hoppas många att du låter bli, så att chanserna ökar för dem.)
I själva verket är saken faktiskt ännu enklare än så. Här vill jag introducera tanken på att man får härma andra författare och använda existerande material. Du behöver alltså inte komma på allting själv, utan du kan skriva om någon tidigare text på ditt eget sätt, eftersom den texten redan har bevisat att den har Något, som gör att den kan hålla intresset hos läsaren. Som om det inte räckte med det återkommer vissa saker och vissa berättelser. [För en längre text om detta, se Wordplays utmärkta artikel om ”Mental Real Estate”.]
Kort sagt: ta reda på vad folk är intresserade av, och använd det som en påfartsramp för det du egentligen hade tänkt skriva om. Om du märker att din målgrupp är intresserade av mumier, kan det vara på det sättet du får dem intresserade av matlagning. Är kopplingen för lös? Well, den kopplingen finns. Du behöver bara hitta den. Nu är det att hitta den kopplingen som är utmaningen.
2. Engagera mottagarens hjärna [länk hit]
Den andra tekniken för att göra läsare intresserade handlar om att göra mottagaren nyfiken, d.v.s. att se till så att läsaren funderar på vad som ska komma härnäst och tittar åt ett särskilt håll. Med andra ord är det en både känslomässig och intellektuell aktivitet samtidigt. Nyfikenhet är en så stark kraft att den övervinner många av de förbehåll vi vanligtvis har.
Men att göra en person nyfiken på en text är en konstart. Som med alla konstarter finns det ett oändligt sätt att genomföra dem. Här ska jag därför nöja mig med att presentera tre sådana arbetssätt:
- ställ frågor. När du ställer frågor till läsaren (antingen direkt eller indirekt genom att någon rollfigur eller berättarrösten funderar på en fråga) skapar du en underförstådd överenskommelse med läsaren att du kommer att besvara frågorna. Men läsaren kommer bli smått osäker på om du ska hålla överenskommelsen och vill därför läsa vidare. Även här kan du haka i de saker som mottagaren är intresserad av, genom att ställa frågor som läsaren redan ställer sig. Du kan till exempel fundera på vilka frågor som läsarna brukar ställa sig i just din genre, eller när det är just din sorts berättelse. Eller så kan du ställa frågor som borde ställas i den värld som berättelsen utspelar sig i. En särskild sorts fråga är mysteriet, där frågan upptar stort utrymme och engagerar flera av rollfigurerna.
- presentera en konflikt. De flesta människor gillar inte att själva delta i konflikter, men det fina med konflikter är att det skapar en liten oro hos läsaren, en obalans, som läsaren vill veta hur den återställs eller fortlöper och växer sig ännu starkare. I värsta fall blir upplösningen inte något bra avslut, och det är tillräckligt stressande för att läsaren ska vilja komma dit. Konflikt, förresten: det kan räcka med att någon rollfigur beter sig mystiskt eller att du planterar eller förskuggar något.
- lägg in någonting överraskande. Det måste inte vara en stor smäll, utan det viktiga är att det är något som läsaren inte har sett eller varit med om tidigare. Tänk gärna på något absurt eller mycket osannolikt. Eftersom läsaren utgår ifrån att du inte bara slänger in en utter med en halsduk och mordvapnet fastklämt under ena benet, utan faktiskt har en tanke med det, men inte kan vara säker, då blir läsaren nästan tvungen att ta reda på om du lyckas hitta en förklaring som håller måttet. När du sedan ger läsaren något mer än vad dess fantasi säger – då finns det en chans att hen uppskattar att du tänkt ett varv extra.
Det finns som sagt fler arbetssätt, och jag har skrivit om flera av dem här.
Svaret på frågan
Så, med alla de sakerna utredda: kan man göra folk intresserade av sånt de inte är intresserade av från början? Tja, delvis. Att tvinga någon att bli intresserad har stora risker, men man kan ta omvägar som hjälper till att fånga upp kringliggande intresse. Viktigast är dock att tänka på läsaren, först som sist.
Eftersom det nu snart är midsommar kommer jag ta en liten paus med mina blogginlägg fram tills den första veckan i augusti. Men det finns många andra skrivtips. Har du exempelvis läst om 5 skrivsaker du kan göra under semestern? Eller om hur du är redo? Eller kanske hur du ska göra om du vill ha en bok färdig till bokmässan?
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.