Angolansk författare döpte svensk rollfigur till Archibald Schweizer!

Jag höll på att skratta på mig. Den angolanska författaren Dulce Ferreira har i sin senaste bok, Tempo da Chuva, döpt en av rollfigurerna, den svenske byråkraten till Archibald Schweizer. Archibald. Schweizer! Har du någonsin träffat någon i Sverige som heter Archibald? Tydligen finns det totalt 92 män som har Archibald som namn i Sverige, men det ska jämföras med Lucas, som enbart 2019 fick 768 nya företrädare. Och Schweizer finns det bara 20 i hela landet som heter.

Hur kom Ferreira på den tokiga idén?

Tja, det gjorde hon inte!

För det finns ingen angolansk författare vid namn Dulce Ferreira som har skrivit någon bok med titeln Tempo da Chuva.

Men ändå finns det en poäng med mitt lurendrejeri. Häng med!

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Låt oss börja med Stieg Larsson. En av hans rollfigurer i den framgångsrika Millennium-trilogin är Dragan Armanskij, huvudpersonen Lisbeth Salanders arbetsgivare på Milton Security. Han introduceras så här i den första boken:

Dragan Armanskij var femtiosex år och född i Kroatien. Hans far var armenisk jude från Vitryssland. Hans mor var bosnisk muslim med grekiskt påbrå. Hon hade svarat för hans kulturella uppfostran och följaktligen befann han sig i vuxen ålder i den heterogena grupp som av massmedia definierades som muslimer.

(kapitel 2, Män som hatar kvinnor)

Att reda ut det här blir ett pussel i sig. Pappan kom alltså från Vitryssland och/eller Armenien, två länder som inte har några större judiska befolkningar, och som dessutom inte ligger särskilt nära varandra (1500 kilometer, d.v.s. ungefär så långt som Sverige är från norr till söder). Mamman kom från Bosnien, ett land som faktiskt har övervägande muslimer och som bara ligger 300 kilometer från Grekland, där det är rätt ovanligt med muslimer.

(Alltså spelades han i den svenska filmversionen av Michalis Koutsogiannakis, som är född i Grekland. I den amerikanska filmversionen spelades han av Goran Višnjić, som är född i Kroatien.)

Men observera hur många länder och kulturer som är involverade. Visst finns det ovanliga familjer, men det känns lite… sökt. En svensk motsvarighet skulle vara om rollfigurens pappa var en katolsk Skanörsbo från Treriksröset, medan mamman var Hudiksvalls-pingstvän med påbrå från Örebro. Inget underligt där, alltså.

Vad har det här gemensamt med Archibald Schweizer? Det har uppenbarligen inte enbart med namnet att göra.

Låt mig lägga till några exempel till så blir det kanske tydligare:

I den amerikanska TV-serien Brooklyn Nine Nine får huvudpersonerna i ett avsnitt besök av två svenskar. De ser ut så här, är hopplöst naiva, pratar om sin glutenintolerans, är verkligen nära vänner, bastar tillsammans och trots att hon är gift har de ett förhållande med varandra helt öppet:

… och de heter Deputy Inspector Agneta Carlsson och Inspector Soren Knausgaard.

I Mupparna finns Den svenske kocken vars svenska är… rätt annorlunda det vi svenskar skulle känna igen som svenska.

Avslutningsvis finns det väl knappt några svenska rollfigurer i amerikanska filmer som inte är promiskuösa, långa, vackra och stavar sina namn med bokstaven ø eller liknande.

Nu kanske frågan om vad Archibald Schweizer och Dragan Armanskij har gemensamt blir lättare att besvara.

För det första: alla fyra är möjliga, men inte särskilt sannolika. Det fanns 2019 inte tillräckligt med svenskar med namnet Knausgaard för att de skulle listas av SCB (den undre gränsen är två) och bara sex personer med stavningen Knausgård. Soren är kanske inte det vanligaste namnet i Sverige heller.

För det andra: alla fyra är exempel på hur man beskriver Den Andre, någon som inte liknar en själv. Och det är det som är den stora svårigheten.

Det är nämligen först när vi börjar kika på de svenska exemplen som det blir tydligt hur konstigt och fördomsfullt någon kan skildras. Om man som författare inte känner till skillnaden mellan ryska och polska namn är det lätt att ge en polsk rollfigur ett ryskt namn — och därmed riskera att förminska hur illa behandlat Polen har blivit av Ryssland genom tiderna.

Och om man inte känner till hur stavningsreglerna såg ut i Jugoslavien är det lätt att ge en rollfigur ett namn med bokstäver eller ljud som folk som kommer från området direkt reagerar på: i Mastermind låter Henning Mankell låter en man från det forna Jugoslavien ha namnet Lothar Kraftczyk, trots att varken -cz- eller y finns i det halvdussin olika språk som talas i området. Eller -th-. Eller namnet Lotar.

Ibland känns det som att vi inte har kommit så långt ifrån Rudyard Kipling och hans dikt om Den vite mannens börda (om hur den vite mannens uppgift är att bringa ”civilisationen” till de underutvecklade länderna.)

Att skriva Den Andre

Om man ska skriva berättelser som utspelar sig i den moderna världen blir det svårt att bortse ifrån att det finns många människor som inte är ”genomsnittliga” eller följer den schablonmässiga bilden. Det är så man möter den kritik som Hollywood har fått, där underrepresentation av kvinnor, människor med annan färg på huden än liljevit, personer med annan sexualitet än heterosexuella och individer med funktionsvariationer angränsar till beröringsskräck. Och det är inte bara i filmvärlden, utan i den litterära världen. I en undersökning fanns det fler barnböcker om djur än om barn med afrikanskt, latinamerikanskt, amerikansk ursprungsbefolkning eller asiatiskt ursprung tillsammans. Majoriteten av alla priser ges till vita, heterosexuella män, trots att de inte längre utgör majoriteten av alla författare. Och det finns massor skrivet om hur dåliga vissa är på att skriva med inlevelse i andra, särskilt när det gäller sexscener.

Det här har jag skrivit om tidigare, men det finns mer att ta upp.

Innan jag går vidare kan det vara bra att ta upp ett par fördelar med att skriva om ett bredare spektrum av rollfigurer än du (antagligen) gör just nu:

• det skapar nya möjligheter till berättelser och situationer, alltifrån behovet av tolkar och upptäckt av nya, spännande traditioner till hittills outforskade miljöer och missförstånd
• det är en kreativ utmaning att arbeta med ovana element
• det gör att du sticker ut, vilket betyder att det är lättare att marknadsföra dig
• sådana verk är inkomstbringande, och ibland mycket inkomstbringande

Hur gör man?

Tidigare har jag gett följande tips för att skriva skriva in människor så att de bättre reflekterar hur världen faktiskt ser ut:

1. gör Bechdeltestet (d.v.s. finns det fler än två kvinnor som pratar med varandra om något annat än en man?)
2. låt det finnas åtminstone finnas två personer av den underrepresenterade gruppen
3. låt dem vara något annat än släktingar eller tillsammans
4. ge dem flera repliker, utspritt över berättelsen
5. och låt replikerna och agerandet vara något annat än stereotypiskt för gruppen
6. gör research
7. anlita en sensitivitetsläsare

Men nu är det dags att bli mer konkret. Det finns mycket du kan göra för att göra personer ur andra grupper rättvisa.

En bra grundinställning är att du antagligen inte kommer att lyckas. Med det här menar jag inte att du inte ska försöka, utan att du måste lära dig innan du kan lyckas. Det betyder att du behöver vara anspråkslös och beredd att lyssna på andra. Tillåt dig själv att tvivla på dig själv och det du har lärt dig ända sedan du var liten. Vänj dig vid att vara lite obekväm. Det lönar sig i längden.

Ett återkommande råd är att skriva utifrån empati. Det betyder att man får göra sitt arbete och inte bara tro att man kan höfta till en figur utifrån sina fördomar. Det är värre än att skriva om en plats utan att göra research om den, eftersom det riskerar att göra de personernas liv värre. Följdfrågan blir hur man skriver utifrån empati. Svaret är att tänka dig in i den personens situation. Hur skulle du vilja bli skildrad? Skulle du framför allt se dig som en representant för en grupp eller som en enskild person? Har du erfarenheter och kunskaper som skiljer sig från andra, till och med i ”din grupp”? Vilka saker i ditt liv skulle kunna missuppfattas, särskilt av en mer dominant grupp?

Om du som författare är det minsta osäker om hur en person i den gruppen skulle skildras är det dags att du pratar med ett par personer i gruppen och frågar. Glöm inte att fråga om lämpliga namn också. Återkom till de personerna senare för att fråga om du har fått till det.

Se skillnaderna inuti gruppen. Om du skriver om en person från Sydafrika, tänk på att det inte är ett homogent land, utan det land i världen med de största inkomstskillnaderna (de fattigaste där är lika fattiga som i Bangladesh, medan de rikaste 10 procenten har det lika bra som i Österrike). Till och med inom en och samma stad i Sverige kan det finnas stora skillnader, från gräddhyllan med två nya bilar per familj, till den trångbodda hyreslägenheten där alla tjuvåker i kollektivtrafiken. Var därför inte försiktig med att nischa din rollfigur efter vad poängen med din berättelse är.

Måste man tillhöra en grupp för att skriva om den? Nej, det måste man inte. I annat fall skulle det inte gå att skriva fiktion alls, eftersom man bara skulle kunna skriva om sig själv. Men återigen, om man ska göra det bra behöver man inse vem man är och att man står i vägen, och att man behöver anamma en annan persons synvinkel, inte bara som ett par glasögon, utan som den personen fullt ut.

Använd internet, böcker och filmer. I det första exemplet i den här texten, med Archibald Schweizer, behövde jag ett namn på en påhittad angolansk författare. Hur hittade jag på det? Jag gick till engelskspråkiga Wikipedias lista över angolaner, tog ett förnamn från en av dem och ett efternamn från en annan. Jag kollade upp förnamnet i den här listan över portugisiska namn för att se så att det inte var ett ovanligt namn. Att återanvända namn på det sättet är bara ett sätt du kan använda existerande kunskap. För de flesta länder i världen finns det statistik över vanliga namn, rika och fattiga områden i städer, religionstillhörighet, sexualitet, sjukvårdsstatistik, och mycket mer. Använd dig av flera källor, var källkritisk och ställ frågor till dig själv.

En klassisk bok om att skriva Den Andre är Writing the Other av Nisi Shawl och Cynthia Ward, som tar upp många av de här frågorna.

Glöm inte svårigheten med att skriva dig själv. Det är lätt att man fastnar i hur konstig någon annan är, vilka ritualer de håller på med, och hur de skiljer sig från dig. Men glöm inte att teorin om Den Andre, som först myntades i slutet på 1700-talet, handlade om att man behöver Den Andre för att kunna definiera sig själv! Om Den Andre är elak och primitiv blir man själv, som kontrast, god och civiliserad. Det här är grunden för så mycket berättande, att kontrastera sig själv mot någon annan. Nyckeln för att skriva Den Andre på ett fängslande sätt kan därför vara att ta en skarp titt på sig själv: vilka privilegier har du enbart baserat på den grupp du tillhör? Hur uppfattas din grupp? Vilken makt har du? Vilken typ av rollfigurer brukar din grupp skildras med? Vilka svårigheter möter du som medlem av din grupp? Vilka begränsningar finns för din grupp? Hur kan du och din grupp komma bort från de begränsningarna?

Avslutning

Det här inlägget inspirerades av en diskussion med Sanja Schein. Ett stort tack till henne för att hon ledde in mig på det här spåret. Eventuella feltolkningar av det hon har sagt/skrivit är mina, och jag rättar gärna saker som har blivit fel.

Som med de flesta råd jag presenterar är det här inte något man alltid behöver tillämpa, utan utgör ytterligare ett verktyg i verktygslådan. Men jag är nyfiken på vad det väcker för tankar hos dig. Kommentera gärna nedan.

(Små tillägg efter kommentarer från Sanja.)

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.