Naturligtvis är det mer komplicerat att skriva in känslor i sina berättelser än det jag beskrev i det förra inlägget. Det handlar inte bara om vilka känslor som finns och hur de hänger ihop.
Att skriva känslor är i själva verket så komplicerat att många författare gör en hel rad misstag. De misstagen kan göra dina verk mycket sämre än vad de behöver vara.
Om du vill undvika att göra de misstagen får vi börja med att titta på vilka de vanligaste misstagen är.
Och vi kommer gå mycket djupare än att bara titta på hur man beskriver känslor.
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Det här är del 2 i en serie om känslor. Del 3 kommer nästa vecka.
Om misstag
Nästan inga författare gillar att få höra att de gör misstag, men de är väldigt nyfikna på vilka misstag som finns. Det här märkte två kollegor och jag när vi publicerade en bok med titeln 10 misstag författare gör. Läsarna tyckte mycket om att lära sig av ”andras” misstag och boken sålde därför väldigt bra.
Men just du som läser det här, gör säkert inte de här misstagen. Absolut inte. Du är bara nyfiken på vad andra författare gör för misstag. Det är helt okej. Det är naturligt att vilja veta vad dina kollegor och vänner har problem med.
Men om det nu skulle vara så att du råkar göra några av de här misstagen — vilket jag alltså inte tror att du gör — vill du förstås inte att någon ska tro att du gör något av de svåra misstagen. Så läs bara början där jag presenterar de enkla misstagen. Det räcker för dig. De svåra misstagen är bara för andra författare.
Innan jag börjar ska jag också anmärka att det här är vanliga saker i förstaversioner av manus. De flesta författare fixar till de misstagen innan de skickar in sina manus till förlag. Se till att du blir en av dem. Om du ens gör de här misstagen, vill säga…
De enkla misstagen [länk hit]
Författaren refererar känslan [länk hit]
Det enklaste misstaget när man ska skriva känslor är att man bara refererar att en rollfigur känner på ett särskilt sätt, till exempel ”Hon var arg”. Det blir väldigt lätt kantarellteater av det. Sådana referat gör sällan att läsaren känner rollfigurens rädsla, utan bara förstår att den finns där. Vi människor har lättare att minnas något om det finns en känslomässig reaktion, och därför glömmer vi snabbt sådana referat.
När man refererar känslor på det sättet blir det nästan alltid också upprepningar. Till och med de författare som refererar känslor känner själva att det inte går att skriva ”Hon var arg” gång på gång. Därför börjar de med synonymer (”Hon var upprörd”, ”Hon var förbannad.”, etc). Men efter hand blir också synonymerna slitna, och vad gör de då? Jo, då börjar de förstärka referaten, så att rollfiguren som tidigare varit arg nu blir rasande, och därefter blir så sju-in-i-helvete arg och till slut argare än den någonsin varit förut. Och läsaren bryr sig fortfarande inte.
För att undvika det brukar man säga att man ska gestalta känslorna. Istället för att skriva ”Hon var arg” kan du skriva att rollfiguren slog handen i bordet. Eller hitta en replik som visar ilskan: ”Varför gjorde du så?!”.
Genom att gestalta tvingar du läsaren att tolka texten. Varför slog rollfiguren handen i bordet? Det var antagligen inte för att den var så himla glad, utan snarare att den var arg. Genom att tvinga läsaren att tolka texten engagerar sig läsaren i texten.
Författaren dubblerar känslan [länk hit]
För att vara på den säkra sidan, så att läsaren inte missar känslan, använder sig en del författare av både hängslen och livrem. De skriver till exempel:
”Varför gjorde du så?!” skrek hon argt.
Till skillnad från ”skrek hon glatt”, antar jag.
Det här kan verka som det motsatta rådet om att gestalta mer, men i själva verket gestaltar man här genom repliken. Att också gestalta genom att beskriva hur repliken sägs blir dubblering. I de flesta fall är det bättre att använda sig av en mer pricksäker replik än att behöva använda sig av en beskrivning av hur rollfiguren yttrade sin replik.
En del läsare lägger knappt ens märke till vilka dialogverb man använder, och därför rekommenderar många att man i stort sett alltid använder ”sa/sade” eller struntar i det när det inte är otydligt vem som pratar. Därför kan man oftast också strunta i dialogadverben som beskriver hur något sades.
De mer komplicerade misstagen [länk hit]
Det finns inga känslor [länk hit]
I många manus jag läser har författaren fokuserat så mycket på att få till intrigen och världsbygget och rollfigurerna att det inte finns mycket känslor över huvud taget. Varje scen handlar istället om att föra handlingen framåt: vilken information som kommer fram och vad rollfigurernas hinder för tillfället är.
Det här misstaget gör att rollfigurerna blir problemlösningsmaskiner. På sin höjd har de känslor som relaterar till det tillfälliga problemet. De blir resande änglar eller kringresande riddare.
Det här är svårt att illustrera med ett exempel utan att ge en full scen, men sådana berättelser har ofta rollfigurer som antingen inte har någon bakgrund alls eller som bara har en allmän bakgrund: yrke och uppväxt. De rollfigurerna har ingen vardag och inga pågående problem eller livsfrågor utan uppstår när berättelsen börjar.
Att undvika det här misstaget kräver ofta att man gör rollfiguren mer trasig och mindre perfekt. Det betyder inte att man måste göra rollfiguren otrevlig men man ger den ett känsloliv, som hänger ihop med saker de flesta vanliga människor har: saker de fastnar på, trauman de har genomgått eller går igenom nu, familjebekymmer, strul på jobbet, ekonomiska dalar, drömmar som inte förverkligats, hobbies som krockar med förhållanden, och liknande.
Det märkliga är att de författarna ofta har (komiska) bifigurer som har de här egenskaperna.
För mycket känslor [länk hit]
Motsatsen, att författare skriver om rollfigurer som känner alla känslor, är också ett vanligt misstag. Det spelar ingen roll om känslan är ilska eller kärlek eller skam eller någon av de andra känslorna.
I bästa fall skildras det här som reaktioner på det som händer i berättelsen (se inga känslor ovan), men betydligt oftare är det här ett tecken på att författaren tror att mer känslor automatiskt är bättre.
Om en rollfigur visar så mycket känslor kommer den att verka barnslig eller påverkad av någon drog. Det här är såklart bra om du vill skildra den typen av rollfigurer, men om du skriver om vuxna rollfigurer kommer de att verka konstiga. Sådana rollfigurer gör ofta att läsaren lägger ifrån sig boken.
Orsaken till att de flesta läsare reagerar så starkt är att de inte kan relatera till sådana rollfigurer. I verkligheten håller människor tillbaka sina känslor. De döljer sin förälskelse för att inte verka påflugna, de döljer sin ilska för att inte säga saker de kommer ångra sig, de döljer sin besvikelse för att inte verka otacksamma, och de döljer sin rädsla för att inte bli retade för att de skulle vara mesar. Vissa rollfigurer håller såklart tillbaka känslorna för att inte avslöja att de är inblandade i ett brott. Och andra håller tillbaka tårarna för att det ska bli mer känslosamt för läsaren.
Just den förmågan att hålla tillbaka känslorna är en nyckel när man vill lägga till undertext i berättelsen.
Dåligt uppbyggda känslor [länk hit]
Ett mycket vanligt misstag i både förstaversioner och publicerade böcker är att känslorna inte känns realistiska, eftersom de inte är realistiska.
Det här hänger ofta ihop med att känslorna inte har en tillräckligt stark trigger som får dem att växa.
I förra inlägget presenterade jag en kurva som förklarar varför de skildringarna av känslor inte är realistiska:
Så här ser en normal känsla ut. Personens normala känsloläge avbryts av en trigger. Lägg märke till den mjuka lutningen. Den börjar svag, men byggs sedan upp till allt större styrka, och efter en kort urladdning sker en avtoning.
Känslan kan givetvis sluta på en lägre topp än fullt utslag, och den kan på samma sätt börja på en högre nivå. Låt säga att du har en rollfigur som känner stress. Om rollfiguren redan när berättelsen börjar lever ett stressigt liv (kanske 4-5 på kurvan ovan) behövs det väldigt lite för att den ska stiga upp till en 10:a. Men generellt krävs det alltså ganska mycket för att en mild irritation ska gå över till starkt raseri.
Men jag ser ofta rollfigurer vars känslor växer fram plötsligt, utan förvarning, utan den mjuka lutningen. Så här:
Det där är en alldeles för kort och hastig uppbyggnad, känslotoppen är alldeles för lång och avtoningen är för snabb. Utan den mjuka lutningen kommer känslan kännas påklistrad och falsk.
Om du vill behålla en stark känsla länge behövs det alltså återkommande triggers, som kan få rollfiguren att komma upp på de högre styrkorna gång på gång.
För smarta känslor [länk hit]
Det finns en ytterligare aspekt av det där misstaget med att känslorna är för dåligt uppbyggda, och det handlar om att känslor och intelligens sällan hänger ihop. Ju starkare känslor, desto svårare är det för rollfiguren att tänka logiskt och att fatta kloka beslut. Att ”se rött” är ett sådant tillstånd, men samma slags dumhet finns för alla känslor.
I många fall betyder misstaget att rollfigurerna känner starka känslor och ändå på något sätt lyckas fatta lika bra beslut som de skulle ha gjort om de hade suttit ner och funderat igenom sin situation.
Om du vill uttrycka starka känslor är det därför bra om du samtidigt fundera vilka misstag rollfiguren kommer göra. Det här följer normalt sett någon slags mönster: arga människor låter ilskan gå ut över fel människor, svartsjuka människor ser spöken mitt på ljusa dagen, kära människor missar andras känslor, och så vidare.
Samma känslor gång på gång [länk hit]
Ett stort misstag som är svårt att komma förbi, särskilt om man skriver flera böcker om samma rollfigurer, är att rollfigurerna kommer att uppleva flera liknande händelser, vilket kommer att utsätta dem för samma känslor gång på gång.
För att bara ta två exempel: I spänningsberättelser betyder det rädsla och oro, medan det i kärleksberättelser betyder förälskelse och längtan.
Här hamnar vi återigen i det där med upprepning och förstärkning.
Innan jag svarar på det, låt mig komma till nästa rubrik, för de har samma sorts lösning.
Alla rollfigurer har likadana känslor [länk hit]
En vanlig roman har kanske ett tiotal större rollfigurer. Ibland fler, ibland färre.
Eftersom de ofta är någon slags speglingar av författaren, är det lätt att göra misstaget att låta alla rollfigurer ha likadana känslor, både som författaren och som varandra. Till exempel kan alla rollfigurer bli arga på samma sätt. Med tanke på att rollfigurerna befinner sig i samma berättelsekontext råkar de ut för samma känslomässiga triggers. Några av dem kanske råkar vara på den andra sidan i konflikten, men de flesta av dem kanske ser samma monster eller råkar ut för samma samhällsproblem.
Det misstaget gör det svårare för läsaren att skilja på rollfigurerna och får berättelsen att kännas tunn.
Så är det inte i verkliga livet. Vissa skäller när de blir arga. Andra går undan. Ytterligare andra blir våldsamma.
Men hur gör man det här på ett bra sätt? Det ska vi diskutera i nästa inlägg, som kommer nästa vecka.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.
Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.