6 psykologiska försvarsmekanismer (för författare)

Psykologi är ett bördigt område för författare. Här finns konflikter, lösningar, personlighetstyper, motivationer, tematik, sätt att marknadsföra och mycket annat att hämta. Det finns också många myter och missuppfattningar om psykvård, psykiska åkommor, och psykologi i allmänhet, något du kan använda både för att göra något annorlunda och för att hitta bra berättelser.

Men i dagens inlägg ska vi kika på något som kommer göra dina rollfigurer mer trovärdiga och dina scener bättre, nämligen försvarsmekanismer.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Psykologiska försvarsmekanismer [länk hit]

Tankarna om försvarsmekanismer bygger på Sigmund Freud och hans dotter, Anna Freud, som utvecklade idén ytterligare. Senare har många fler arbetat med olika tankar om försvarsmekanismer, och försökt klassificera och kategorisera. Vissa av dem har blivit ifrågasatta (inklusive Freud). Men ursprunget är inte det viktiga, utan det är potentialen för dig som författare som är orsaken till att jag tar upp det.

Utan de här försvarsmekanismerna kommer dina scener och rollfigurer kännas platta, och det har en särskild orsak. En översikt för gymnasiestudenter beskrev försvarsmekanismer så här:

Jaget strävar ständigt efter att anpassa sig efter verkligheten för att vara så funktionell för individen som möjligt men ibland händer det att kraven från oss själva eller omvärlden blir för stora eller motstridiga och då känner jaget ångest. Eftersom ångest får oss att må dåligt så använder vi oss omedvetet av metoder som skyddar jaget från känslan, dessa metoder kallas för försvarsmekanismer.

Frida Aroseus, Försvarsmekanismer, Lätt att lära

Med andra ord: om det blir stressigt, ångestfyllt och konfliktfyllt, använder vi de här försvarsmekanismerna. I berättelser är själva poängen att skildra det som är mer stressigt, ångestfyllt och konfliktfyllt än ett genomsnittligt liv. Om dina rollfigurer inte använder de här försvarsmekanismerna, kan du alltså vara säker på att dina rollfigurer inte utsätts för tillräckligt stora utmaningar. Och omvänt, om du ser till så att dina rollfigurer använder psykologiska försvarsmekanismer, får du det att verka som att de utsätts för större utmaningar.

Det finns ett stort antal psykologiska försvarsmekanismer (tio i original, men betydligt fler har tillkommit senare), men jag tänkte fokusera på sex av dem. Du får själv fundera vad du kan göra av de andra.

1. Projektion [länk hit]

Det var du som pekade på mig!

Den här mekanismen går ut på att man lägger över de åsikter, handlingar, känslor, motiv, egenskaper, etc som man har själv har hos någon annan, eller tolkar händelser, konstverk och liknande efter sin egen situation. Det här leder till missuppfattningar och att man agerar felaktigt, men framför allt att man slipper känna skuld själv. Oftast sker det här omedvetet. Det här kan också användas på bredare och mer medveten front när en grupp lägger skulden för förbjudna eller negativa egenskaper på en annan grupp (och gör dem till syndabockar).

Projektion är en kraftfull berättarteknik. I en berättelse kan du exempelvis låta någon av rollfigurerna känna ilska men istället anklaga någon annan för att vara ilsken, eller så kan du låta en rollfigur försöka lägga över skulden för ett misslyckat förhållande på den andra parten. Den stund när rollfiguren inser vad den håller på med och vad den har utsatt andra för kan bli oerhört stark. Men mer än så: projektion kan ge flera scener där du kan förskugga problemet, det kan ge dig material för humor, det kan hjälpa dig att bygga upp temat, det kan skapa igenkänning, och det kan till och med ge dig en fantastisk antagonist med en frustrerande effektiv teknik, för projektion fungerar så ofta. Vi människor ”känner andra som vi känner oss själva”.

Och extra starkt blir det när flera rollfigurer projicerar på varandra samtidigt.

2. Förnekande [länk hit]

Förnekande går ut på att blunda för att något stressande över huvud taget finns eller har skett, för att på så sätt kunna leva som vanligt, till exempel om någon anhörig dött eller man har ett missbruk, men också sin egen ålderdom. Den här mekanismen påminner också om bortträngning (så att det är svårt för en lekman att veta exakt var det ena slutar och det andra börjar). Men poängen här är att personen struntar helt i alla bevis för hur det är i verkligheten.

För många är förnekande en fas kanske mest förknippat med ett steg i Kübler-Ross översikt över sorgens fem faser: förnekande, ilska, förhandling, depression och acceptans. (Den här modellen har sedan ifrågasatts och ersatts av andra modeller.)

I berättelser kan förnekanden vara dramatiska, såsom när bilförare förnekar att de är på väg att krocka, skidåkare att de är för onyktra för att åka ut i osäker terräng, eller skolever som tror att de ska få bra betyg trots att de inte studerat ordentligt. De kan därutöver vara roliga, tragiska eller spänningsfyllda.

3. Förskjutning [länk hit]

Egentligen är jag arg för att min mamma skällde på mig!

Förskjutning handlar om att göra något ”istället för”. Antingen genom att byta riktning på känslorna eller att göra något annat än det man egentligen skulle vilja göra, eftersom det korrekta målet inte (längre) är tillgängligt, eller situationen skulle bli för jobbig, eller det inte går att påverka. Till exempel kan det handla om att skälla på en partner istället för sin chef, eller att lägga skulden för en krock på passageraren. Ofta är förskjutningen halvt och halvt medveten, och kan framstå som en dålig ursäkt.

Men det kan också handla om att byta känsla, så att en person som är kär i någon men blir för stressad av situationen kan förvandla känslan till ilska.

När du skriver skönlitteratur är förskjutning en gyllene möjlighet, eftersom det finns så många sätt att förvandla en stressig situation eller känsla till någon annan, eller att lägga över känslor från en person till en annan. Men jag skulle vilja slå ett slag för att göra en kedja av det, så att det blir svårt att spåra exakt var det startade.

4. Rationalisering [länk hit]

Rationalisering handlar om att förklara för sig själv varför man gjorde ett misstag eller varför det inte blev som man hade hoppats på ett sätt så att det verkar som att man egentligen handlade rätt eller att det var lika bra att det blev som det blev. Det vill säga att man skapar efterhandskonstruktioner för att bedra sig själv eller andra, och för att flytta fokus från de verkliga problemen. För att göra det kan man använda alla möjliga typer av argumentationsfel.

En viktig poäng är att den ursprungliga situationen egentligen inte behöver ha någon förklaring, d.v.s. att man kanske bara råkade göra något, men att resultatet kräver att det finns en ”ordentligt” förklaring. Det här är grunden för de flesta konspirationsteorier, att viktiga saker behöver ha viktiga förklaringar.

När du skriver berättelser kan du använda rationalisering på flera av de sätt som räknas upp under de tidigare försvarsmekanismerna, men det finns ett användningsområde som jag vill slå ett slag för, och det är att du kan låta en rollfigur ge ett skäl till varför den gjorde något utan att det är något som någon ifrågasätter och sedan fortsätta berättelsen. Först senare avslöjar samma rollfigur att det fanns ett annat motiv bakom det sagda motivet, eller så finns det ytterligare en nivå rationalisering framför den verkliga förklaringen. Det sättet att berätta stämmer överens med hur många människor agerar, nämligen att man ”lever livet framlänges, men förstår det baklänges”.

5. Humor [länk hit]

Jan Stenmarks bild är både mörk och ljus på samma gång.

Humor är ett sätt att skapa ett tillfälle att fly från ångest och fruktan. Som Wikipedia uttrycker det: ”Vi kan ju inte skratta och gråta samtidigt”. Som flyktbeteende är det tillfälligt, men kan ge en behövlig paus från det som är jobbigt. Därför handlar humor ofta om konfliktfyllda ämnen: våld, död, sorg, olycka eller sådant som är svårt att hantera i vardagen och prata öppet om.

Dessutom är det ett sätt att knyta an till andra människor i stunder när man behöver stöd. Personer som skrattat ihop blir nästan automatiskt mer vänliga mot varandra.

Ett sätt att använda humor är att använda sig av självironi, d.v.s. att driva med bilden av sig själv, något som kan verka handla om självdistans, men som ofta säkert är ett sätt att övertyga andra om att man inte är ett hot.

För författare är humor ett bra sätt att visa många saker (komiska avbrott, till exempel) men framför allt kan det vara bra att tänka på följande: psykiatern George Eman Vaillant har delat in försvarsmekanismerna i olika nivåer beroende på hur mogna de är, och humor är en av de mest mogna försvarsmekanismerna. Enligt honom är humor ett medvetet sätt att försöka hantera stress och återfå kontroll. Med andra ord är humor ett utmärkt sätt att visa personlighet. Vad blir rollfiguren stressad av så att den känner sig nödgad att skämta? Hur skämtar rollfiguren? Vad tycker rollfiguren är roligt, och inte roligt? Det som rollfiguren inte kan skratta åt säger också mycket. Låt därför dina rollfigurer ha olika humor.

6. Regression [länk hit]

Regression är ett försök att lösa ett nytt, stressfyllt problem genom att omedvetet använda en metod som fungerade tidigare, och som då gav resultatet att personen fick hjälp och tröst. Men eftersom metoden mestadels förknippas med en yngre person blir det snarare tvärtom, särskilt som det här borde fungera, i personens erfarenhet. Därför blir det en låsning och personen försöker hitta ytterligare lösningar från samma tidsperiod i sitt liv, som att sura eller sparka och slå omkring sig. Som Psykologilexikon skriver: ”Hit hör känslor av beroende, behov av bekräftelse från andra, impulsivitet, självcentrering och självförhärligande i olika grader av narcissism, krav på ögonblicklig behovstillfredsställelse, oresonlighet och trotsig envishet och egensinnighet.”

Författare kan ha stor nytta av regression i sitt skrivande, både för att skapa rollfigurer som har barnasinnet kvar och som därför blir charmiga, och för att visa på vilken ålder eller utvecklingsfas som rollfiguren har fastnat i. På många sätt finns de frågor som vi växer upp med kvar även i vuxen ålder, och det kan vara spännande att placera olika rollfigurer i olika utvecklingsfaser tillsammans och i konflikt med varandra: någon är en trotsig tonåring och någon annan håller fortfarande på att lära sig grundläggande saker om hur saker fungerar. Det leder till att de också triggar varandra och låser fast sig i sina försvarsmekanismer.

Vilka fler försvarsmekanismer finns? [länk hit]

Det finns som sagt många andra försvarsmekanismer och jag ska här bara nämna några snabbt, så får du själv arbeta vidare med dem:

  • bortträngning (tränga bort obehag från medvetandet)
  • intellektualisering och isolering (separering av det kognitiva och det känslomässiga)
  • reaktionsbildning (endast en av de motstridiga känslorna tillåts medan den andra undertrycks)
  • identifikation (ta egenskaper eller känslor som (man tror) finns hos andra och tillskriver dem sin egen person)
  • annullering (släta över störande tankar, känslor eller handlingar)
  • somatisering (förvandla psykisk stress till fysisk sjukdom)
  • sublimering (omvandla något förbjudet till något mer accepterat)

Se fler här.

Och min poäng här är inte att det här är en komplett, faktabaserad översikt över försvarsmekanismer, utan att ge dig en liten inblick i ett fascinerande område som du borde lära dig mycket mer om. Läs på, ifrågasätt och tänk efter.

Antagligen använder du själv några av de här dagligdags, precis som vi andra. Och gör du inte det, vad lever du för tråkigt liv?

Om du behöver hjälp att ta fram rätt försvarsmekanism, hör av dig.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *