4 sätt att göra din text mer spännande

Vi var över 20 personer som samlades i Lagerhuset i Göteborg för att prata, författare emellan. Själv skulle jag hålla en presentation om 4 sätt att göra texter mer spännande. Det här är en textversion av samma presentation, fast med lite förklaringar, eftersom mina presentationer tenderar att vara bildbaserade med mycket prat.

Introduktion

Snarare än att prata om rollfigurer, eller intriger, eller tema, eller något liknande, valde jag att fokusera på hur man gör texter mer spännande. Orsaken till mitt val går att illustrera med den här ljudfilen.

[Klippet är taget från kommentatorsspåret till ett avsnitt av den tecknade TV-serien Futurama, där flera av röstskådespelarna tillsammans sjunger ”Nobody cares” till introduktionstakterna av Ödessymfonin.]

Den stora utmaningen för alla författare är att den stora majoriteten av alla potentiella läsare inte bryr sig om vad man skriver. Att de inte gör det har inte bara med den stora konkurrensen från alla bästsäljande författare, utan från allt annat folk kan göra: titta på TV, spela Pokémon Go, umgås med sina vänner, ha sex, eller varför inte gå på pubquiz?

Man har alltså en rejäl uppförsbacke.

Men innan vi kommer in på vad man kan göra åt saken, låt oss titta på vad spänning är för något.

Spänning

Alfred Hitchcock förklarade skillnaden mellan mysterium och spänning i en intervju här. Han menar att mysterium är en intellektuell process, medan spänning är ett känslomässig process. Skillnaden innebär att man för att få igång spänningsbiten behöver ge publiken information så att de sedan får vänta på att få veta hur det ska sluta, snarare än att undanhålla information, som i mysterieberättelser. Information är därför en nyckeldel för att få till spänning i texter. Hitchcock exemplifierade med att säga att om man har två rollfigurer som pratar i ett café och en bomb exploderar, då har man en överraskning, men om man redan innan personerna kommer dit får veta att någon placerar bomben där och sedan låter publiken vänta medan bomben sakta tickar ner, då har man spänning, för då vill publiken delta i berättandet.

Wikipedia-artikeln om spänning har också en del intressant att säga om vad som ligger bakom fenomenet spänning. Ett kort exempel: ”[En forskare diskuterar varför man kan vilja läsa texter flera gånger] spänning utan osäkerhet kan uppstå då det finns en tillfällig motsättning mellan vad läsaren vet om framtiden (kognition) och vad hen önskar (vilja), särskilt inom tragedi, då huvudpersonen så småningom dör eller misslyckas (spänning genom motsägelse).”

Läs gärna hela den artikeln (den är ganska kort), för det finns mer pärlor där. Men generellt sett kan man säga att spänning handlar om att skapa ett känslomässigt intresse för hur det ska gå.

Och finns det något jag lärt mig under alla år av att skriva om att skriva så är det att saker inte är ”antingen eller”. Man är inte antingen intresserad eller inte. I själva verket finns det många nivåer på intresse. Så här många…

Aktivt ointresse

Här undviker man faktiskt ett verk eller ett helt författarskap – eller i vissa fall hela genrer. Ett exempel: ända sedan jag såg den första reklamfilmen för glassen Magnum, en film som utgick ifrån att personen som åt den glassen var egoistisk, har jag undvikit den sortens glass. Det här var ett misstag från reklambyråns sida som jag inte var beredd att förlåta. På samma sätt är det i många fall viktigare för oss författare att undvika att göra misstag än att göra helt och hållet rätt från början till slut. Men det kan också lika gärna vara en smakfråga. Oavsett har man ganska liten chans att omvända de som har ett aktivt ointresse, så ju mindre tid man lägger på dem, desto mer tid har man att lägga på dem som det faktiskt går att göra något med.

Passivt ointresse

De passivt ointresserade känner antagligen inte till dina texter, eller dig, eller att du skriver texter. Möjligen skulle du kunna ägna din tid åt att berätta för dem om vad de missar och lyckas, men det är också ett faktum att de flesta aldrig kommer att höra talas om dig, oavsett hur mycket du anstränger dig. Ändå är det här den stora outnyttjade gruppen och du har hyggliga chanser att övervinna dem i gruppen om du har något som kan locka dem, så länge du inte råkar knuffa ner dem bland de aktivt ointresserade.

Neutral

Gruppen neutrala är mycket liten, eftersom det är svårt att inte tycka någonting om en text. Ändå är det hit vi lektörer ofta påstår att vi strävar.

Passivt intresse

De som är passivt intresserade är de som behandlar din text som tuggummi för ögonen. Det kan alltså lika gärna vara där som inte. Den här gruppen är inte en sorts läsare man vill ha, men i brist på annat så…

Ljummen

Ett något mer entusiastiskt mottagande får texter från den här gruppen, som kanske kan tänka sig att läsa texten om det inte råkar finnas något annat att göra. Här finns det ofta möjlighet att hitta ny publik, eftersom ens texter bara behöver vara bättre än omgivningen och inte innehålla stora misstag, men det är svårt att förutse var de befinner sig. Bortsett från en plats, nämligen bland släkt och vänner…

Aktivt intresse

Aktivt intresserade läsare är den stora gruppen på den positiva sidan. Det är de som hör om dina texter och tar mått och steg för att få tag på dem. Men de är lättskrämda och de flesta ger upp om det finns hinder, såsom om priset är för högt, eller om kvaliteten är ojämn mellan olika verk.

Syndigt intresse

Det är särskilt om man skriver erotik eller våldsromantik eller annan litteratur som betraktas som låg, som man kan få läsare som visserligen är intresserade, men som inte vill visa öppet att de läser just sådana texter. Här får man som författare vara lite listig om man vill kunna ge läsarna möjlighet att få tag på texterna utan att bli generade.

Beundran

De få läsare som går från aktivt intresse till beundrare är en grupp som man måste vara mycket rädd om, för de kan hjälpa till att göra din karriär – eller krossa den. De här läsarna köper flera av dina texter och här är priset och kvaliteten faktiskt underordnade beundran.

Totalt uppslukande

En pytteminoritet av alla läsare blir så entusiastiska att de går långt utanför sin komfortzon för att få läsa mer eller vara i ditt universum. Här kan det bli obehagligt om du råkar få en gränslös person efter dig, men det kan också vara ett sätt att skaffa lojala hjälpredor på exempelvis mässor. Den här gruppen är en förutsättning om du vill kunna leva på ditt skrivande och det betyder att du behöver hjälpa dem i deras ”beroende”. Engagera dig i den gruppens åsikter och tankar.

Extas

Att framkalla ett sinnestillstånd hos läsaren där hela verkligheten försvinner och den bara känner sig lycklig, är något som nästan alla författare bara klarar av korta stunder i taget, om ens ett par gånger under en hel text. Det är mycket svårt, men det är också en av de kraftfullaste köpargumenten man kan ha som författare.

Hur gör man texter mer spännande?

Många har förslag på vad man gör åt det och det finns många saker man behöver göra samtidigt.

Men det finns två förutsättningar innan man över huvud taget kan börja göra sin text mer spännande:

Den ena förutsättningen är skrivandets startpunkt. Man behöver en riktigt bra idé. Riktigt bra idéer bygger, oavsett om det gäller idéer till rollfigurer, miljöer, intriger eller teman, på konflikter. Det är lätt att glömma bort det. Men titta på andras idéer så upptäcker du snart att det stämmer. Anledningen till att det här är viktigt när du ska skriva spännande, är att idén ligger till grund för hur spännande du kan skriva. Om den idén du arbetar utifrån inte innehåller någon konflikt, eller bara en svag konflikt, får du arbeta flera gånger så hårt för att göra texten spännande. Finns det däremot en konflikt kan du fokusera på att göra texten så spännande det bara går. Det gör dig mer bekväm och avslappnad. Det här är så viktigt att jag började min serie om olika element i författarens verktygslåda med just idéerna. Resultatet blev Författarens idébok.

Den andra förutsättningen går att illustrera med bilden till höger. För att att ditt skrivande ska kunna bli så bra som möjligt, är det nödvändigt att du gör som killen på cykeln, nämligen försöker sabotera för dig själv – hur konstigt den tanken än kan kännas. Du behöver plugga igen de hål som finns i din text, eftersom det inte är någon idé att göra berättelsen bättre innan du lyckas undvika att göra de stora misstagen. Försöker du inte sabotera din egen berättelse genom att ta genvägar? Letar du inte efter fel i de fakta du presenterar? Klagar du inte på hur dina rollfigurer beter sig konstigt? Utmanar du inte dig själv genom att försöka göra motståndarsidan starkare? Funderar du inte ständigt på hur ditt tema borde vara djupare och slå läsaren hårdare i magen? Det borde du verkligen göra. Om du inte gör det, riskerar alla ansträngningar du gör för att göra texten mer spännande vara bortkastade.

Med de förutsättningarna ur vägen kan vi gå vidare till att diskutera hur man gör texter mer spännande.

4 sätt att göra dina texter mer spännande

Nu är det äntligen dags att kika på de fyra sätt att göra dina texter mer spännande som jag tog upp. Vi börjar inte helt oväntat med punkt 1.

1. Var inte så jäkla vanilj

”Vanilj” är ett kortfattat sätt att beskriva det förväntade. Läsaren vill ha något mer än det förväntade. Inte bara överraskningar i form av oväntade vändningar i intrigen, eller personliga avslöjanden, utan också idéer och situationer som går utanpå det som de själva hade kunnat föreställa sig. Det betyder att du behöver tänka längre – och gå längre – än du först trott.

Om du har du svårt för det här är du inte ensam. De flesta av oss lever ”vaniljliv” och vågar inte gå utanför de förväntade ramarna, men det är vad berättelser och andra texter behöver. Så fundera lite och testa lite.

• Vad har du svårt att hantera i verkliga livet?
• Lägg märke till icke-vanilj saker i andras texter
• Vad sticker ut i vardagen?
• Vad är opassande?
• Vad provocerar dig?
• Vad kan få dig att ändra åsikt?

Du kan låta någon av dina rollfigurer gå emot strömmen för att tvinga dig själv att bli mindre vanilj. Det tar tid att komma in i ett icke-vanilj-skrivande, men det ska inte vara lätt. Det är det som gör att det blir en större grej när någon lyckas.

4. Berätta i den ordning du vill

Den fjärde poängen är att du inte behöver följa någon annans regler för hur berättelser ska berättas, utan att du behöver se till så att texten har rätt form och struktur för just den idén. Om den bästa formen för din berättelse är två parallella skeenden, gör inte om berättelsen för att försöka få in den i någon annan mall. Det här kommer jag att skriva mer om i min nästa bok, Författarens strukturbok.

2. Gör det värre

Den andra punkten handlar om att inte glömma bort att hela tiden göra det värre för rollfigurerna, d.v.s. att inte bara skapa konflikt, utan att också stegra den konflikten – och gärna ett par steg extra jämfört med vad du är bekväm med. Arbeta med rollfigurernas rädslor (fobier och aversioner) och med väder, men även med följande saker:

• hinder (eller så pass stora stopp så att rollfiguren behöver hitta ett helt nytt mål)
• mindre resurser, till exempel en död medhjälpare eller nödvändigheter för att klara sig på egen hand
• en deadline, eller ännu tajtare deadline
• ett ytterligare hot, till exempel mot moral, mot liv, mot privatliv, mot arbetsroll, etc
• pinsamheter
• stänga ytterligare möjligheter att lösa problemet
• visa att en tidigare lösning bara har varit villospår

Det här ser jag hela tiden i de mer ljumma manus jag läser, att författaren skapat en konflikt och sedan tror att det räcker med det. Det gör det vanligtvis inte. Konflikten behöver bli jobbigare för rollfiguren.

3. Låt missarna vara närmare

Min fjärde punkt är att berättelser inte bara handlar om en stadig progression, eller av orsak och verkan. Ibland, ungefär lika ofta faktiskt, handlar det om att personerna enbart nästan lyckas komma vidare. De försöker och kommer inom räckhåll för att vinna, men inte riktigt. Som i bilden ovan. Hindret är uppenbart: fallskärmen har lossnat. Det är rätt icke-vanilj (för de flesta av oss, fick jag veta under presentationen. Hej, Johanna!). Det går såklart att göra situationen värre (enligt punkt 2): låt hennes ena hand vara skadad så att hon inte kan greppa ordentligt. Men sen går det fortfarande att göra situationen ännu mer spännande genom något som jag brukar kalla för nära missar. Hon lyckas krångla sig upp igen, efter mycket om och men. Inte ens då är allt över, för hon måste knäppa fast sig. Hon försöker. Det går inte. Hon försöker igen, men den skadade handen gör det svårt, så haspen hakar inte i där den ska, utan glider runt. Försöket misslyckas. En tredje gång försöker hon och tar ett djupt andetag för att magen ska sjunka ihop så att hon ska kunna spänna fast sig. Här har du som författare flera val. Du kan göra det värre igen (Då ser hon att bandet har fastnat i hennes overall och att hon därför inte kommer att nå hela vägen oavsett hur mycket hon drar i bandet.) Eller du kan låta henne lyckas.

Sådana nära missar förändrar alltså inte resultatet: hon kommer i det här fallet att klara sig från hoppet. Skillnaden är att hon inte lyckades fixa saken direkt. Hon fick anstränga sig till det yttersta för att lyckas. Låt helt enkelt det universum du skapar vara mer fyllt av potentiella faror, trasiga redskap eller liknande.

4. Låt huvudpersonen göra fel

Min fjärde och sista punkt är personlig för många författare. De vill att deras huvudpersoner ska göra rätt. Men om du tittar på de flesta berättelser ser du att huvudpersonerna gör massor av fel. Det handlar inte bara om att rollfigurerna har fobier eller sånt som ”inte går att hjälpa”. Det handlar inte heller enbart om de ursprungliga förutsättningarna för rollfiguren när berättelsen börjar, utan om att personen hamnar i en situation som testar rollfiguren. I de situationerna misslyckas rollfigurerna ibland. Det kan exempelvis handla om att rollfiguren hamnar i en situation som får personen att:

• Ljuga eller dölja sanningen för någon
• Fatta fel beslut
• Välja fel
• Gå emot sitt samvete
• Lyssna på fel rådgivare
• Falla för en frestelse
• Låta bli att säga förlåt eller be om tillåtelse
• Glömma möjligheter att lösa saken

Vad det i grund och botten handlar om är att rollfiguren visar upp brister, eller som jag tidigare har kallat det, är en idiot. Det är inte alltid något nedsättande, även om det ibland är det. Det handlar bland annat om hur väl du motiverar det. Varför ljuger rollfiguren? Har personen hamnat i ett olösligt moraliskt dilemma och tar den minst dåliga vägen ut? Se bara till så att det inte är för att du vill skapa problem, utan att det faktiskt har med saken att göra.

Effekten av att låta rollfigurerna göra fel är inte bara för att utveckla dem som rollfigurer heller, utan för att skapa en tidsinställd bomb. För varje gång du låter någon rollfigur ljuga måste lögnen bli avslöjad förr eller senare. Varje gång du låter en rollfigur falla för en frestelse så får det konsekvenser. Det här vet läsaren. Vad läsaren inte vet är vilka konsekvenser det rör sig om. Ge läsaren information, och låt sedan läsaren vänta på att det ska inträffa. Var dock medveten om att du inte får underträffa läsarens förväntningar av vad som kommer att hända. Du måste hitta någon variation som läsaren inte tänkt på.

(Och självklart är jag medveten om att jag bryter mot numreringen. Jag gör fel medvetet, och orsaken kommer att bli uppenbar snart.)

Avslutning

Det var mina fyra punkter för att göra en berättelse mer spännande. Jag hoppas att du kommer att använda dem framöver i dina texter.

Fast vänta lite…

5. Element X

Glöm inte det här med att överraska läsaren. Använd det som kallas Element X, något totalt oförutsett, och som gör att berättelsen tar en helt ny vändning. Det finns en anledning till att det är namnet på mitt företag: det är ett av de kraftfullaste verktygen du kan använda om du vill skapa spänning.

Givetvis i moderation, men jag lovar, de flesta underanvänder snarare överraskningselementet än överanvänder det.

”Men jag vill inte göra det mer spännande…”

Alltid när det här ämnet kommer upp ackompanjeras det av frågor om scener eller berättelser som inte har som första och enda mål att vara spännande. Här återkommer jag till två poänger jag redan gjort i det här inlägget:

• Okej, men strunta i det då.
• Okej, men ha en ordentlig poäng.

Det senare är den stora grejen. Om du vill bryta mot reglerna, se till att du har en poäng som är värd att göra. I fallet med numreringen i det här blogginlägget bröt jag medvetet mot den två gånger för att a) visa att man får berätta saker i vilken ordning man behöver för att göra det så effektivt som möjligt, och b) anknyta till rubriken om att man bör låta huvudpersonen göra fel. Här gjorde jag fel, vilket orsakade en dissonans. Missljudet gjorde att läsarna förhoppningsvis ville läsa vidare för att se varför jag gjorde så. Jag hoppas att du ser till att ha en poäng om du vill göra något liknande och att du ser till att det är en poäng som är värd att göra.

Risken är annars… ”Nobody cares”.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.