De flesta författare har läst att det finns regler när man ska skriva. Vissa regler måste man följa om man ska få läsare. Men de flesta reglerna är snarare riktlinjer eller råd.
Sedan finns det regler som det är viktigt att bryta mot, d.v.s. där själva brytandet mot regeln gör texten bättre.
Ett exempel är fyra regler som skrevs 1961, och kommer ett rätt ovanligt håll.
”Då går jag till Maxim”
1961 skrev en brittisk filosof en artikel som han senare kom att utveckla både i form av föreläsningar och böcker. Idén bakom kom att få stora effekter på både filosofi och lingvistik. Filosofen hette Paul Grice, mest känd som H.P. Grice, och han menade att vad en människa säger kan delas in i:
- vad personen säger
- vad personen menar
Det här kan låta självklart, men Grice var en av de första som forskade på det.
Det Grice ville fokusera på var att vi människor oftast inte säger vad vi menar, och att en utomjording som bara utgick ifrån vad som sades skulle ha mycket svårt att förstå vad personerna menade.
Här är ett klassiskt exempel:
A (till förbipasserande): Jag har fått bensinstopp.
B: Det finns en mack runt hörnet.
Det finns många fällor för en utomjording här. Det första är något som de flesta människor inte tänker på, nämligen att A kommer med ett påstående om sin situation, snarare än en fråga. Dessutom behöver man vissa kunskaper, såsom att veta att en mack säljer just bensin. De flesta skulle också förstå B:s svar som att det betydde att macken var öppen.
För oss människor går den här analysen nästan automatiskt. (Åtminstone för dem som är socialt tränade, och inte har funktionshinder eller -variationer.)
En smart människa som Grice ville naturligtvis ta reda på vilka olika saker som låg gömda, inte bara i det svaret utan i alla sådana påståenden. Han kom fram till att det fanns en grundläggande princip vi använder, samarbetsprincipen. Den principen består av fyra regler, som styr vad vi säger:
- Det ska vara informativt, men inte mer informativt än vad som krävs (kvantitet) – i fallet ovan vill vi exempelvis inte att B också ska berätta var rörmokarens firma är belägen
- Det ska vara sant (kvalitet) – vi vill inte att B ska visa fel väg till macken
- Det ska höra till saken (relevans) – vi vill inte att B ska berätta var A kan hitta en restaurang, även om det kan bli relevant senare
- Det ska vara tydligt (sätt) – vi vill inte att B ska gestikulera vagt åt ett håll, utan ge en precis beskrivning av hur A tar sig till macken
De här fyra reglerna kallade han för maximer. Du kan se en kort underhållande film om dem här.
Vad händer om man bryter mot maximerna?
Grice var inte någon tråkmåns. Han konstaterade ganska snabbt att den som lyssnar utgår ifrån att den som pratar använder sig av samarbetsprincipen. Underligt mycket.
Därför funderade han mycket på vad som händer om man bryter mot de här maximerna. Alla människor gör det. Hela samhället nästan bygger på det.
Det är här det viktiga kommer för alla som skriver skönlitterärt.
Tänk dig de älskande tu som i vanliga fall skulle ha problem att berätta vad de kände och istället direkt avslöjade sina känslor. Eller polisen som förhör ett vittne och får höra direkt att ”Det var jag som begick mordet.” Det skulle kännas konstgjort och fel.
Eller, ännu värre, tänk om alla dialoger var perfekta, utan några missförstånd, där alla svarade precis på rätt sätt. Så pratar ingen människa i verkliga världen. De perfekta dialogerna skulle bli de tråkigaste dialogerna någonsin. Inte undra på att det är precis så dialogerna i de sämsta böckerna jag har läst ser ut precis så.
Men värst av allt: om alla rollfigurer skulle följa de fyra maximerna skulle det inte bli några konflikter, och därmed skulle alla berättelser bli mycket, mycket kortare och sämre.
Därför är det bra att tänka på att ens rollfigurer måste bryta mot de fyra maximerna, för att dialogen ska kännas naturlig. (Det här kallas inom lingvistiken för ”flouting”, på svenska ”hån/trots mot reglerna” ).
Snarare än att samarbeta och göra det enklare för varandra har de olika skäl att låta bli. Det kan vara pengar eller känslor eller löften eller hot eller annat som gör att en rollfigur medvetet eller omedvetet bryter mot Grice maximer.
Men hur gör man det? Och vad får det för effekter?
Det ska vi kika närmare på i nästa veckas inlägg. Välkommen åter då!
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.