Vad du kan lära dig av Terminator-filmerna

Bild från Terminator 2: Domedagen

Bild från Terminator 2: Domedagen

Nu, så här inför Terminator: Genesys, kan det vara bra att kika på vad du som författare kan lära dig av de två första Terminator-filmerna.

1. Det handlar inte om ifall man ska vinna, utan hur

I de flesta berättelser handlar det inte om ifall huvudpersonen ska vinna, utan om vilken metod personen ska använda för att vinna. I såväl Terminator som Terminator 2: Domedagen är målet för huvudpersonerna att överleva (vilket är ett av de mest grundläggande behoven i en konflikt), och antagonisten är i båda fallen så övermäktig att den relativt enkelt plockar ner alla idéer, oavsett om det är pistoler, kulsprutor, bilkrockar eller stora explosioner. Nu är inte alla antagonister såpass odödliga som cyborger, men det finns en lektion där ändå: protagonisten måste för att lyckas försöka flera gånger, på olika platser, med olika metoder och stigande desperation. Som författare kan man lätt fastna i att huvudpersonen har det svårt och därför lyckas besegra skurken med sin första metod, men titta gärna på hur Terminator-filmerna gång efter annan låter huvudpersonerna tänka om.

2. Ge bifigurerna roliga saker att göra

Några av de bästa scenerna i filmerna tillhör inte huvudpersonerna. I första filmen finns några scener med Sarah Connors rumskompis och några poliser. De finns där för att:

  • ge kontrast mot henne
  • vara roliga
  • öka faran genom att visa Terminatorns hänsynslöshet och slå fast hur hjälplös Sarah Connor är
  • ge Terminatorn ett spår efter henne
  • visa att man faktiskt tänkt på att hon borde gå till polisen

I den andra filmen finns flera scener på mentalsjukhuset, där personalen får vara med om flera specialeffekter utan att någon av hjältarna är med (inklusive en snygg användning av ett tvillingpar), något som utökar filmens universum. Likaså blir scenen med John Connors fosterföräldrar, där Terminatorn imiterar styvmodern, ett sätt att skära av John Connors flyktvägar.

I tvåan finns också en bihistoria, där Sarah, John och Terminatorn hälsar på mannen som ligger bakom Skynet. Den är en hel historia i sig. Visst skulle många skådespelare vilja ha den rollen också, med tanke på de många vändningarna och praktiska sakerna man får göra.

Den mest kände bifiguren är dock kanske dr Silberman, som är en av de få rollfigurer som finns med i både 1:an och 2:an. Hans funktion är att föra in lite välbehövlig skepsis till Sarah Connors historia. Det behövs en motpol till alla andra som snabbt accepterar det som händer – och att han kan vara skeptisk beror naturligtvs på att han inte får se några bevis. Så när han får det, försvinner han också ur filmerna.

3. Skippa förklaringarna

Både Terminator och Terminator 2: Domedagen hoppar över mycket av förklaringarna till hur tidsresorna är möjliga på två geniala sätt: de låter först Reese, som inte uppfann maskinen, berätta om det (för dr Silberman, se ovan). Han kan alltså inte förklara hur maskinen fungerar. I tvåan får den tioårige John Connor prata om det, och vi förväntar oss inte heller att han kan upplysa oss mer om själva apparaturen. Istället fokuserar det filmerna på det viktiga: vad som händer sedan. Det är samma grej som i Star Trek: producenterna insåg att det skulle ta för lång tid, och bli för dyrt, att landa i varje avsnitt, så man konstruerade helt enkelt en pryl som löste saken. Då kunde man ägna tiden och pengarna på vettigare saker.

4. Byt skurk

Den mest uppenbara lärdomen från de två första filmerna är att 1:an har Terminator T-800 som skurk (Arnold Schwarzenegger), medan 2:an har den ännu mer avancerade modellen T-1000 (Robert Patrick) som skurk. Inte nog med att det ökar risken för huvudpersonerna, det får med sig två andra stora fördelar:

  • det finns en stor vändning tidigt i berättelsen (som man sedan dessutom kan dubblera, för varje person som kan få uppleva avslöjandet om att den tidigare skurken nu är en av de goda
  • det ger möjlighet att diskutera med någon som man tidigare varit rädd för, vilket både ger en förändring i de andra rollfigurerna och öppnar för att diskutera Pinocchio-förvandlingen hos den tidigare så stela roboten

Man försöker samma sak i Fantastiska Fyran och Silversurfaren, där den tidigare (misslyckade) skurken Doktor Doom nu ska bli en samarbetspartner till hjältarna. Det fungerar sådär. Vad är skillnaden? En av skillnaderna är att det aldrig sker ett rollbyte, utan bara ett påtvingat samarbete. En annan, viktigare skillnad är att Terminatorn i tvåan inte är samma cyborg, utan bara ser likadan ut. Därför går det egentligen inte an för Sarah Connor att lägga skulden på den nye Terminatorn, och hon byter efter några korta händelser ståndpunkt och anser till och med att han skulle vara den perfekte fadern till hennes son. Varför är det en viktigare skillnad? Jo, den skillnaden innebär nämligen att hela temat blir ett annat: från att vara rädd för maskiner och ödet/framtiden blir budskapet att man kan dra nytta av maskinerna och samtidigt ändra framtiden.

Avslutning

Det finns fler filmer i Terminator-franschisen, och till och med en TV-serie, men jag har här valt att hålla mig till de två filmer som folk främst känner till. Och visst finns det mer att lära sig än de här fem sakerna, men det får vänta tills senare.

Publicerad i Filmanalys, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*