Sju tillfällen när du är färdig med din bok

Finns det något skönare än att vara färdig med sin bok? Kunna slappna av, göra plats för annat i sitt huvud, säga hej till sin familj ordentligt och… förstås börja marknadsföra skrället på riktigt…

Tja, först ska man ju bli färdig och det är svårare än vad man tror. Det beror inte enbart på att det är jobbigt att skriva, eller på skrivkramp, eller på störningsmoment. Låt säga att du lyckas lösa alla de problemen. Då tar det fortfarande alldeles för lång tid. Varje gång du skriver något som är tänkt att bli en färdig bok kommer dina anhöriga vara tvungna att vänta längre än du först trott. “Jag är nästan klar.” “Ja, men det sa du ju för två månader sen.”

Orsaken är att det finns sju tillfällen när du är färdig med din bok.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Tillfälle nr 1

Okej, du är en erfaren författare. Det betyder att du vet att du inte är färdig när du kommit på idén. Att komma på idéer kan vem som helst göra. Det är svårare att arbeta med idén. Men du har gjort mer än så. Du har gått igenom alla möjliga faser i skrivandet: passionen i början, svårigheterna med att få till intrigen och rollfigurerna och detaljerna, och de oundvikliga tillfällena när du tvivlar på dig själv, och så klart stunderna när du är rätt nöjd med det du skriver.

Och sen kommer den där sköna känslan när du har kommit förbi klimaxen och håller på att avsluta historien. Den leder upp till det första tillfället när du är färdig med din bok: du skriver “SLUT” eller hittar en sista-mening som ger hela historien en ny nivå. Skrev jag “skön” känsla? Det finns ingen annan känsla som ens kommer i närheten av den: den innehåller triumf, vemod, ärr, trötthet och nya lärdomar. Naturligtvis vill du dela den känslan med hela världen. Du vill berätta att du är klar.

Tillfälle nr 2

Såklart är du tillräckligt kunnig om skrivprocessen för att veta att en förstaversion inte är mer än en skiss, något att utgå ifrån i resten av arbetet, men ändå. Det är lite av en besvikelse att veta att det inte är perfekt från början, eller hur?

Men när du har kommit över den känslan, börjar du använda dig av alla trick du kan för att göra en förstaversion till ett färdigt manus: du ger texten till vänner, du läser igenom den själv (flera gånger, på papper, efter en tids vila), du anlitar en lektör, du skriver om den i flera omgångar (en omgång för varje storhet), och du stryker så mycket du kan. Du pressar dig vidare förbi bekvämlighetstiden, förbi uttråkningstiden, förbi jäklaranamma-tiden, förbi “nu är den väl ändå färdig”-tiden och fortsätter tills textens alla meningar blänker. Och då är du äntligen färdig! Du vill återigen berätta för alla som vill lyssna, och en hel del andra, att du faktiskt har gjort något storslaget.

Tillfälle nr 3

Även om du redan är trött på din text, har du förstås tillräckligt med självdisciplin och sisu för att fortsätta processen. Du har redan planer för manuset. Du vill påbörja marknadsföringen. Och ja, en del av dig längtar efter att gå vidare till nästa projekt, men du fortsätter och fortsätter, som man ska.

Så du slipar på texten. Du fixar till perspektiven, ser till så att scenerna alltid har flera funktioner, du tar bort en massa slaggord. Och sedan fixar du till det där lilla extra som att väva in temat här och var, ge varje rollfigur små egenheter som gör dem minnesvärda, och du knyter samman allting på ett sätt som du aldrig hade anat tidigare.

Sen är du väl banne mig klar? Här är det fullständigt förståeligt om du vill ha lite beröm för allt du genomgått, förlåt, genomdrivit. Det är du som har varit den aktiva, och numera framgångsrika, människan.

Finish GIF - Finish Race GIFs

Tillfälle nr 4

Sedan är det dags att korrekturläsa boken. Inte bara en gång, utan flera. Man missar saker överallt när man korrekturläser: rubriker, titlar, rollfigurers namn, sitt eget namn, ord i slutet av rader, småord (som “eller”, “och”, “snart”), sammanbundna ord (“apelsinkärna”, “framtidsforskare”), och många andra saker som du definitivt kan stava till i vanliga omständigheter – så naturligtvis gör du ditt jobb ordentligt. Och låter andra titta på det. Och skriver ut manuset. Och formaterar om det, så att texten faller annorlunda på sidan. Och läser högt. Allt det och mycket därtill gör du.

Men efter så många gånger, upptäcker du att texten ser bra ut. Du upptäcker kanske inte något mer, någonstans, och ingen av dina vänner gör det heller. Då är det, äntligen, färdigt. Du kan visa upp det för världen och ta emot dina rättmätiga hyllningar, för nu har de snart tröttnat på dina försäkringar om att du snart är klar. Och du är så trött, så trött.


Tillfälle nr 5

Härnäst kan du grovt sett välja två vägar: antingen det traditionella förlaget eller egenutgivning. Om du väljer att försöka ge ut på ett traditionellt förlag får du kanske/troligen/högst troligen/definitivt avslag och väljer att ge ut boken själv lite senare, så låt oss hoppa över det steget med traditionella förlag här. (Många saker är ändå ganska lika, även om det skulle gå bra, så häng kvar ändå.) Nästa steg, som du säkert känner till, är att sätta boken.

Sättningen tar också tid, även om en del går automatiskt. Inte lika mycket tid som de andra delarna, men det tar ändå tid att få alla småsaker att se bra ut: få bort ensamrader, knipa ord, kontrollera så att eventuell kursivering inte försvunnit, och liknande. Listan på småpill tar aldrig slut. Dessutom tenderar en sak du fixar att ställa till det på något annat ställe, så att du får göra om saker flera gånger.

Men till slut är du färdig med sättningen, och då är du äntligen klar! Äntligen! Och det tycker alla i din omgivning med.

Tillfälle nr 6

Som det proffs du är, vet du naturligtvis att ett satt manus inte är ett färdigt manus, utan ett manus som behöver korrekturläsas igen. Så du kör igenom det igen, med samma rigorösa iver som tidigare, fast kanske med lite, lite fokus på sånt som sättningen har kunnat orsaka, såsom dåliga knipningar och sidnummer som har flyttat på sig av okänd anledning. Och du upptäcker såklart en del korrekturfel, och det får dig att jaga ännu hårdare, vilket gör att du hittar ett par till. Detaljer kommer fram, och du gräver vidare, gång på gång medan din omgivning undrar varför du inte redan har kommit ut med boken så att de kan få läsa den någon gång.

Tillfälle nr 7

Med boken bearbetad, korrekturläst, satt och korrekturläst igen är den verkligen färdig på riktigt!

Nej, inte riktigt än. Faktum är att du har mycket kvar. Omslaget ska fixas, vilket tar tid och fokus. Det är ett helt äventyr att skicka boken till ett tryckeri, oavsett om du gör det själv eller om förlaget gör det – antal exemplar man ska välja, provtryck, leverans, etc. Marknadsföringen är ett stort kapitel med många tänkbara delar som man aldrig blir färdig med. (Tänk dig att du ska vara nöjd med att prata om boken om tjugo år också.) Den där framgången som du tänker dig att du vill ha bygger troligen på flera verk, snarare än en enskild bok. Och efter ett par år kanske du känner dig frestad att göra en bearbetning av din egen bok.

Kort sagt, och här är verkligen avslutningen: du får vänja dig, och din omgivning, vid att böcker aldrig blir klara. Inse, du är fast.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Misstag, Skrivproblem, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*