R. Austin Freeman och den inverterade deckaren – Struktur del 18

Det här är del 18 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Ibland kommer viktiga bidrag till förståelsen av strukturen inom berättande från skönlitterära verk, snarare än från forskare eller experter. Det kanske mest kända exemplet är britten R. Austin Freeman med sin novellen Fallet Oskar Brodski från 1912. Det var en helt ny sorts deckare.

Deckargenren i sig fick sin moderna form av Edgar Allan Poe 1841, men genren blev inte riktigt populär förrän drygt 40 år senare i och med Sherlock Holmes (som kom ut 1887). Men då exploderade intresset, och det som hade varit ett formexperiment hos Poe blev en standardiserad struktur hos Conan Doyle och hans många, många efterföljare. Den strukturen såg ut så här:

1. Brott

2. Detektiven gör undersökning

3. Ledtrådar

4. Detektiven avslöjar brottslingen

Ännu idag är det få som ifrågasätter den grundläggande strukturen. Visst finns det varianter, men de följer alla den strukturen.

Så kom Fallet Oskar Brodski. Den novellen gjorde att fler fick upp ögonen för vad man tidigare tagit för givet inom deckargenren. Britten R. Austin Freeman gjorde istället brottslingen känd redan från början! Ändå lyckades han behålla spänningsmomentet, genom följande struktur:

1. Brott, där vi får följa brottslingen

2. Brottslingen försöker röja undan alla spår

3. Detektiv gör undersökning

4. Kvarvarande ledtrådar upptäcks

5. Detektiven avslöjar brottslingen

Formen har kommit att kallas den inverterade deckaren. Möjligen är den mer att betrakta som ett byte av huvudperson och genre (från detektiven och ett lyckligt slut till brottslingen och ett tragiskt slut), men Freemans bidrag är ändå viktigt, även idag, eftersom det gjorde att fler författare och litteraturvetare började tänka mer fritt på strukturen de tagit för given. Senare “konservativa” regler såsom S.S. Van Dines 25 regler för deckare kompletterades därför med ett otal undergenrer där olika strukturvarianter kom att dominera berättandet. I själva verket har alltså även så strukturella genrer som deckaren stora möjligheter att varieras om man vågar ifrågasätta det till synes oifrågasättbara.

Den inverterade deckaren är betydligt ovanligare än den traditionella deckarstrukturen. Än idag är kanske det mest kända exemplet TV-serien Columbo. Men ovanligt betyder bland annat att marknaden inte är mättad.

Nästa gång kommer vi till en lärare som var ogillad av sina elever, men respekterad för sina kunskaper. Återkom gärna.

Publicerad i Struktur Taggar: , , , , , , ,
4 comments on “R. Austin Freeman och den inverterade deckaren – Struktur del 18
  1. Kim M Kimselius skriver:

    Älskar dina inlägg, Lennart!
    Tack <3
    Kram Kim

    • Lennart Guldbrandsson skriver:

      Det var väldigt snällt skrivet. Och snart kommer det häftiga saker som Vladimir Propp och de amerikanska filmmanusguruerna.

  2. Helene skriver:

    Är det korrekt att misstänka att den inverterade deckaren är ett embryo till thrillern?

    • Lennart Guldbrandsson skriver:

      Tja, genrer är i regel svåra att tydligt säga var de börjar. Exempelvis kan Greven av Monte Cristo (1844) sägas vara en tidig thriller, liksom Sandbankarnas gåta (1903), som bägge föregår vad man vanligtvis brukar mena med den inverterade deckarens första verk (Freemans Fallet Oskar Brodski från 1912). Men det finns säkert flera verk enligt inverterad deckar-formen som är tidigare, även om de inte vanligtvis listas som inverterade deckare.

1 Pings/Trashbacks för "R. Austin Freeman och den inverterade deckaren – Struktur del 18"
  1. […] här är del 18 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*