Att vara spökförfattare

Jag får ibland en hel frågor om hur det är att vara spökförfattare. I det här inlägget tänkte jag ge svaret på några av dem.

I augusti 2018 kommer min tjugoandra bok ut. Dolt förflutet är en internationell thriller som jag skrev på uppdrag. Här tänkte jag kort berätta lite om hur den kom till och vad den handlar om. På vägen får ni veta lite mer om hur det är, rent konkret, att vara spökförfattare.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Hur det gick till – början

Det hela inleddes såsom ganska många spökskrivningsprojekt börjar. Min klient kontaktade mig under hösten 2017 och ville ha någon som kunde skriva en idé han hade, och som han själv kände att han ville hjälp av ett proffs med.

Han berättade hur han hade fått idén redan 2009 under en yogasession, men att det inte var förrän 2016 som han tog tag i skrivandet, efter att ha sålt sitt företag. Hans första steg var att göra research kring hur man skriver en bok. Sedan satte han sig ner åtta timmar om dagen tills boken blev klar. När han var klar skickade han sitt manus till flera förlag och fick avslag på avslag. Istället för att bli nedslagen kontaktade han lektören Jenny Bäfving, som gav honom en del värdefull feedback. Min klient tog lektörsutlåtandet och satte sig i tre månader för att ändra efter förslagen – och kom ingenvart. Även om han förstod att boken behövde bli bättre och att lektören hade rätt, kunde han själv inte genomföra de förbättringarna. Han hade nått toppen av sin förmåga. Det här är en vanlig situation som jag möter både som lektör och spökförfattare. Ibland behövs helt enkelt någon som kan titta på saker utifrån och ge ett manus något extra. Jenny Bävfing tipsade då om mig. (Tack för det!)

Krav och klick

Under det första samtalet diskuterade vi själva idén, för att se om det var en idé som jag ville lägga min tid på att arbeta med. Det var det. (Mer om det senare.)

Telefonsamtalet handlade dock inte bara om själva idén. Även om idén är viktig när man skriver (jag har trots allt skrivit en bok enbart om att hitta, välja och förbättra idéer) finns det mycket annat man behöver tänka på när man skriver en bok. Inte minst när man skriver den åt någon annan.

Den här skivan, Karlstad-Örjans "Det sa bara klick", finns väl i allas hem?

Den här skivan, Karlstad-Örjans “Det sa bara klick”, finns väl i allas hem?

Det är viktigt att man “klickar”. Har man tur är den potentiella klienten inte bara trevlig, utan också lätt att samarbeta med. Efter bara ett par minuter i telefon insåg jag att personen i andra änden kunde diskutera fram och tillbaka utan att ta illa upp (ett plus), hade humor (alltid ett plus), och var prestigelös (ett stort plus, eftersom jag skulle ändra i hans bok).

På samma sätt behöver klienten också känna samma “klick” för den person som den ska skriva om texten eller, i förekommande fall, skriva texten helt och hållet från början. Det kräver att spökförfattaren utstrålar kompetens, men också visar en grundläggande förståelse för idén. Om spökförfattaren missförstår grundidén spelar det ingen roll hur bra texten är, eftersom klienten kommer känna sig missnöjd. Därför är det inte alltid nödvändigt att spökförfattaren har mycket stora erfarenheter av att skriva böcker, men det är lättare få till en bra text om man vet vad man sysslar med. I det här fallet hade jag läst flera liknande böcker som min klient ville ha, och jag är förtjust i genren.

Den första risken är att spökförfattaren vill skriva sin egen bok

Men det finns ändå alltid en risk för att man som spökförfattare försöker skriva sin egen text snarare än att göra det jobb som klienten anställt en för. Det här har Tage Danielsson beskrivit bra i sin Bok:

Ingos memoarer: två trötta händer”, en ‘spökskriven memoar av Harry Martinsson‘:

“Stjärnorna som i evig tystnad vandra på himmelen, universum som rullar ur intighet i kosmiska cykler, vad frågar de efter en stackars ensam liten idrottsmänniska som jag? Och ändå – är inte varje varelse i sin outgrundliga rikedom fri, fri att förvalta denna sin outgrundliga rikedom, exempelvis i Schweiz? Jorden är till för oss alla, och även om boxaremänniska kan ha något väsentligt att säga om tillvaron, när han återfår medvetandet.

Må profanum vulgus orda om det skandalösa i att en man som fått en underbar styrka i sina muskler bär hand på sin nästa, må hopen skria att den inte vill se blod – för mig är den explosiva manifestationen i livets repomgärdade ring ett sine qua non. Det står ju skrivet att “vad du gör, gör fullt och helt, och icke styckevis och delt” – då är det väl klart att man tar i så mycket man orkar? Morsning!

För att undvika att jag skriver min egen text brukar jag insistera på att vi träffas eller att vi åtminstone pratar i telefon ett par gånger för att båda två ska ha en chans att “klicka”, förstå idén och tänka igenom saken.

Varför jag verkar dummare än jag är

Målet för mig med hela uppdraget är alltid att klienten ska bli mycket nöjd med slutprodukten. Däremot kan jag inte – och det kan extremt få spökförfattare – garantera att ett traditionellt förlag antar och ger ut boken. Jag skulle vara mycket skeptisk till de spökförfattare som lovar det. Det finns alldeles för många orsaker till att manus inte blir antagna som inte har med själva kvaliteten på manuset för att man ska kunna lova något sånt. På samma sätt kan varken spökförfattare eller förlag garantera att boken sedan säljer. Mitt jobb är istället att lägga kvaliteten på en professionell nivå.

Ser en snäll lektör ut så här?

Foto: Henrik Mårtensson

För att kunna göra det brukar jag ställa massor av frågor redan från början. När jag ställer de frågorna finns det en ofrånkomlig effekt: jag verkar dummare än jag är. Då och då ställer jag nämligen frågor för att vara säker på att jag har förstått saker korrekt. Ibland ställer jag till och med samma fråga flera gånger på olika sätt för att se om min klient svarar ungefär likadant varje gång eller om klienten trodde att jag frågade om X när jag i själva verket frågade om Y. Att jag verkar dummare än jag är, har också den stora fördelen att mina klienter får träna på sitt tålamod. Det tålamodet behöver de, eftersom det ofta tar längre tid än de flesta tror att ge ut böcker. Dessutom kommer de möta många människor som inte har samma förutfattade meningar som de har, alls. Med lite tålamod kommer de att kunna hantera dem bättre.

Om klienten har något skrivet brukar det vara en fördel. Ju mer information jag har, desto lättare är det för mig att göra ett bra arbete. Anteckningar, idéer, foton, tidigare versioner, eventuella läsare och lektörers kommentarer, och mycket annat brukar kunna vara guld värt tidigt i arbetet. Men jag brukar också försöka få reda på vilken sorts bok min klient vill ha (“det ska likna bok X, eller den här författarens stil”).

Mina klienter brukar självklart också ha en massa frågor. Därmed kommer vi in på nästa sak.

Vanliga frågor om spökförfattare

Så fort jag berättar att jag är spökförfattare kommer det massor av frågor, på ett sätt som det inte gör när jag berättar att jag är lektör eller skrivcoach. Folk tror nämligen vanligen att det går till så här att skriva en bok:

  • en författare sitter ensam på sin kammare och skriver
  • författaren skickar sitt manus till ett förlag
  • förlaget ger ut boken
  • boken säljer

Om vi fokuserar på det första steget brukar det vara betydligt fler människor involverade i skrivandet. Särskilt vanligt är det att många är involverade när man skriver bra böcker: folk man intervjuar för att få reda på hur saker fungerar, vänner och släktingar som får höra om projektet gång på gång, betaläsare, lektörer och så vidare. När boken är inskickad till ett förlag är den inte färdig då heller. Som sagt, det tar mer tid än de flesta tror. Manuset kommer att gås igenom gång på gång, för att se till att varken författaren eller förlaget slipper skämmas när boken väl är tryckt. Jag syftar inte bara på korrekturfel utan på faktafel, intriger som inte leder någonvart, glömda rollfigurer, och så vidare. Sånt upptäcker man inte alltid själv. Att skriva är att samarbeta. Om man inte kan eller vill skriva sin bok själv kan man anlita en spökförfattare.

Hur vanligt är det med spökförfattare?

Få känner ens till att det finns spökförfattare, och ännu färre anar hur vanligt det är. Jag har inga siffror på hur vanligt det är, eftersom jag inte tror att det finns några siffror. Med tanke på att jag inte är den ende spökförfattaren i Sverige – och med tanke på att jag inte ens arbetar heltid med att spökskriva medan vissa andra spökförfattare gör det, och jag ändå spökskrivit flera böcker – är det säkert något hundratal böcker per år som är spökskrivna, enbart i Sverige. Eftersom det ges ut mellan 10 och 15 000 böcker årligen i Sverige är det inte så stor andel. Dock är det inte så enkelt att man kan säga att cirka 1 av 150 böcker är spökskrivna. De flesta böcker säljs nämligen bara i ett fåtal exemplar. Varje år säljs bara ungefär 42 miljoner exemplar av de där 10-15 000 böckerna. Det betyder i genomsnitt 2 800 exemplar per bok, vilket kanske låter glädjande, men i själva verket är det mycket lägre. Det fåtal titlar som blir bästsäljare säljer bra mycket mer och drar upp genomsnittet rejält (än så länge). Annika Estassy Lovén skrev 2013:

I Svensk Bokhandels nummer 1 2013, menar Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur, att även ett stort traditionellt förlag har svårt att nå ut med sina debutanter. Sedan nämner han att medianupplagan på alla böcker i Sverige idag troligtvis ligger under 1 000 exemplar.
I samma artikel säger Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts, att förlagets debutanter säljer mellan 900 och 1 200 böcker.
På Piratförlaget svarar Anna Hirvi Sigurdsson på min direkta fråga, att försäljningssnittet för en debutant hamnar under 1 000 exemplar.
Svensk Bokhandels egen rundringning till olika debutanter, bekräftar att de flesta sålt mellan 800 och 1 500 exemplar.
I en SvB-artikel från 2009 läser jag dessutom att mellansegmentet i all utgivning, det vill säga de titlar som förr sålde 3 000-5 000 exemplar, inte finns längre. Idag säljer de cirka 2 000 exemplar. (Källa)

Min gissning är att andelen böcker som skrivs av spökförfattare är större bland de böcker som säljer fler än genomsnittet. Därför har man större chans än 1 på 150 att den svenskspråkiga bok man har framför sig är spökskriven.

Jag vet dessutom från samtal med flera personer som är förläggare eller arbetat på förlag att vissa personer som de velat ge ut böcker av inte har kunnat skriva särskilt väl, och att de därför har varit tvungna att ta in någon som kan skriva åt boken åt dem. Det här är inget man skyltar med. Folk vill hellre läsa en bok av Kändisen X än om Kändisen X (av Författaren Y). Därför är den där siffran antagligen i underkant. Men oavsett om boken är spökskriven helt och hållet eller inte, och oavsett vad det står på omslaget, är det få böcker som bara har en enda författare.

Därmed kommer vi in på nästa fråga:

Är det inte oärligt att använda en spökförfattare?

Om en läsare förväntar sig att Kändisen X har skrivit en bok, och det är Författaren Y som skrivit boken åt Kändisen X, blir inte läsaren besviken? Jag har två svar:

  • Jag tror att läsaren hellre läser en bra bok
  • Många spökförfattare gör det utan att det står någonstans på bokens omslag, vilket betyder att läsaren antagligen redan har läst flera spökskrivna böcker utan att lida av det

Boken var fantastisk! Men det stod ju fel namn på omslaget.

Ändå kan det kännas fel eller som en moralisk gråzon att låta en person göra jobbet medan en annan får kredden för det. Jag kan förstå det. När jag får den frågan brukar jag svara något i stil med att det inte skiljer sig från att köpa färdigmat. Det är ibland mer effektivt att leja ut saker till hantverkare, så att man får tid över till annat, istället för att själv snickra ihop något halvdant. Med tanke på att det tar tid att bli bra på saker, till exempel att skriva, är det en genväg. Jag vet inte hur många som fått exempelvis Augustpristagare som har fått sin utmärkelse för en bok de inte skrivit själv, men det skulle förvåna mig högeligen om det inte fanns någon stor pristagare som känner sig lite kymig varje gång vederbörande ser priset på hyllan. (Vilket får mig att tänka på Romain Gary, en riktigt udda historia.) Det här har flera spökförfattare vittnat om, till exempel här och här. En spökförfattare uttryckte det så här:

– Att alla sitter i tv-soffor och hävdar att de har ”skrivit en bok” anser jag vara högst märkligt. Men det gör de jämt. Utan undantag, så det är väl så det känns, och då får jag ta det som en komplimang. (Lena Katarina Swanberg)

För min del förstår jag inte hur de spökförfattarna kan ha gått in i de samarbetena som spökförfattare och trott att klienten skulle tala vitt och brett om det, men “det gör de […] så det är väl så det känns” för dem…

Oavsett är den känslan av att ljuga om sin insats inte tillräckligt för att avskräcka klienter från att kontakta mig.

Ur spökförfattarens perspektiv finns det också fördelar som gör att det oärliga ändå blir lättare att gå med på. En av dem är att spökförfattande är ett av de få tillfällena då man kan få heltidsjobb som författare. Jag upprepar det där, för att det inte ska försvinna i brödtexten: man kan få betalt för att spökskriva. Det är sällsynt som författare att få heltidsjobb. Och man kan köpa saker när man får lön. Saker som mat. En ytterligare fördel är att man (ibland) slipper att marknadsföra boken. Har man tur kanske man inte ens får marknadsföra boken utan måste gå vidare till nästa projekt. Buhu…

Med de här tre aspekterna (läsarna, klienten, spökförfattaren) avklarade är det bara en aspekt kvar, nämligen allmänheten. Det finns ett område som allmänheten diskuterar inom det här området: är det mer okej att spökskriva skönlitteratur eller facklitteratur? Här verkar allmänheten inte ha bestämt sig. När det gäller facklitteratur verkar folk tycka att man ska vara expert för att skriva och att det blir mer fel om någon bara påstår att den är expert, vilket det självklart ligger något i. I de fallen brukar klienten och dess kollegor stå för fackgranskning (vilket kan leda till frågor från kollegorna, om spökförfattaren kommer med uppenbara fel). När det å andra sidan gäller skönlitteratur verkar allmänheten tycka att det är något som är så personligt att man inte borde spökskriva sånt. Vilket det självklart också ligger något i. Klienten står även här för granskning, men också för idé och mycket mer, så det är ofta ett samarbete.

För allmänheten är det här med spökförfattare lite mystiskt. Nästan magiskt, faktiskt. Då vill jag påminna om det trolleri-historikern Jim Steinmeyer skrev: “Magicians guard an empty safe.” Vi spökförfattare är nog omgivna av det här mystiska, just därför att det är hemligt. Det hemliga kittlar. Liksom saker som går lite över gränsen. Att en person får kredd för en annan människas jobb, om bägge är med på det, är sådär lagom kittlande. Om folk hade protesterat ordentligt hade det varit en annan sak, men nu har jag svårt att se att allmänheten tycker att det är något mer än ytterligare ett skvallerämne, typ “Vet du vem som egentligen har skrivit Bosse Bildoktorns bok?” (Jag har ingen aning om just Bosse Bildoktorn skulle ha skrivit sin bok själv eller inte. Det är bara ett namn som låter roligt.)

Och apropå det…

Är det bara kändisar som använder spökförfattare?

Ibland går det bara inte riktigt som man hoppats.

Inte alls. Jag kan såklart inte avslöja något om mina klienter, men jag vet att det finns gott om personer som inte är kända för allmänheten, men som ändå känner att de vill anlita spökförfattare av någon anledning. Ett skäl har jag skrivit om tidigare, att klienten inte kommer längre på egen hand. Det finns andra skäl också:

  • Personen har ett pressat schema, eller väljer att fokusera på andra saker
  • Personen har behov av att få färdigt boken snabbare än den skulle klara av att skriva den själv
  • Personen har inte lust att lägga ner tiden (tycker inte att det är roligt)
  • Personen har inte energin att lära sig hur man skriver en bok
  • Personen är inte fysiskt eller psykiskt förmögen att skriva en bok
  • Personen har dyslexi, läs- och skrivsvårigheter eller är analfabet
  • Personen har pengar över och har alltid tyckt att det skulle vara roligt att kunna presentera sig som författare
  • Personen har själv inte tillräcklig distans eller förmågan att se vad som behöver göras
  • Personen vill ha någon att bolla idén med, som kan fungera som en redaktör eller sekreterare

Det är få förlag som accepterar ofärdiga manus. Jag kan inte komma på något (och om någon känner till något sånt förlag, får den gärna rätta mig).

Det finns också företag som säljer tjänster för att producera böcker som sedan säljs färdiga, som i fallet med bokserien “for Dummies” och bokserien “Sweet Valley High”.

Däremot kan kända människors behov skilja sig från okända människors behov i hur viktigt det är att sekretessen är absolut. Vilket leder mig till nästa fråga…

Får du aldrig berätta vem som är din klient?

“Berättat för David Lagercrantz”

Jag brukar säga att det finns två sorters spökförfattare: de som står med på omslaget och de som är helt hemliga. Det mest kända exemplet i Sverige på den förstnämnda sorten är antagligen Jag är Zlatan, där David Lagercrantz intervjuade Zlatan Ibrahimović och sedan skrev texten. Det här blev det en massa snack om när den kom, men jag tror att de flesta med lite perspektiv kom fram till att Lagercrantz skrev en bättre bok än Ibrahimović själv hade gjort.

Den andra sortens spökförfattare är det betydligt svårare att prata om, men som jag skrev ovan: bli vän med ett par förläggare så får du säkert veta några namn. (Om de stämmer eller du bara blir blåst är en annan sak…) Oftast måste man i alla fall inte sitta under ett skynke och skriva. Det är i regel inte särskilt svårt att vara tyst om vem jag arbetar med, även om folk försöker ställa aldrig så “listiga” frågor. Jag försöker att insistera tidigt inför min klient på att vi ska sätta upp gränser för vad jag får och inte får säga. Vissa gånger har jag exempelvis fått berätta att det är en fackbok eller genren, men inte mer än så.

Under min karriär har jag både skrivit med mitt namn på omslaget och utan. Ibland har mitt namn ändå figurerat på olika sätt, på tack-sidan eller… ja, det kanske vi kan lämna därhän. Den som känner mig kanske ändå kan känna igen sånt jag har skrivit.

Det här brukar få folk att ställa följande fråga…

Hur marknadsför sig spökförfattare?

Jag brukar svara: Hur hittade du hit? (Eller motsvarande.) En webbplats med “spökskrivare” och “spökförfattare” någonstans högt upp är förutsättningar. Men även att befinna sig i närheten av där tänkbara klienter befinner sig är A och O.

För min del hade jag under flera år ett samarbete med Vulkan, så att personer som kontaktade dem för att de behövde spökförfattare blev hänvisade till mig. Men jag har också varit aktiv på sociala medier där jag har fått vänner som tipsar om mig som spökförfattare, eftersom de vet att jag tar sådana uppdrag.

Det är klart att det finns utmaningar att marknadsföra sig om man håller sig hemlig. Just därför brukar jag ta mer betalt om mitt namn inte får synas på omslaget. Men jag har upptäckt att spökskrivningsklienter är minst lika benägna som andra klienter att tipsa om “sin hantverkare”. Här är jag av förklarliga skäl osäker på exakt hur det går till. Sitter klienten och berättar öppet om att den har anlitat mig? Eller använder den olika antydningar? Låtsas klienten att någon annan har anlitat spökförfattaren? Jag antar att det beror på deras relation. Dock har jag fått ett par klienter från tidigare klienter. Orsaken är kanske inte så märklig: Vi har i regel arbetat ganska nära varandra under en längre period, kämpat och till slut skapat ett storverk tillsammans.

Vilket för mig in på…

Hur hittar man en bra spökförfattare?

Även om jag (Lennart Guldbrandsson) här beskriver hur det fungerar som spökförfattare är jag långt ifrån den enda spökförfattaren. Här är några andra (utan någon ordning): Johanna Wistrand, Anna Gable, Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker, Jenny Dahlberg och Conny Palmqvist. Det finns många andra, både sådana som är anställda på förlag och frilansare. Så här skulle jag göra, om jag själv sökte någon som kunde spökskriva en text åt mig:

  • ta reda på ett par namn, till exempel dem ovan, och kontrollera deras webbplatser/annan information, som intervjuer
  • eftersom man inte kan få referenser annat än från eventuella förlag personen arbetat med (och många arbetar fristående), skulle jag prata med vederbörande
  • känna efter om vi klickar
  • ge så mycket information jag kunde om vad jag redan har gjort
  • undersöka om personen förstår idén, gillar genren och verkar engagerad
  • kontrollera om spökförfattaren har F-skattsedel (för annars skulle jag betraktas som arbetsgivare och måste betala skatt och arbetsgivaravgift)
  • få en skriftlig prisuppgift (se nedan)
  • se till att avtalet specificerar precis vad jag får (helst en förstaversion med två bearbetningsomgångar, men åtminstone en bearbetning, och när det är klart), se nedan
  • komma överens om när betalning skulle ske (månadsvis skulle vara mitt förslag)

Så skulle alltså jag göra, men man kan också göra på andra sätt. Å andra sidan finns det en sak jag skulle fundera över…

Vad kostar det att skaffa en spökförfattare?

Det är inte gratis.

Tänk så här: en spökförfattare arbetar på samma sätt som vilken hantverkare som helst. Den tid som vederbörande arbetar med ett verk är tid som den inte kan arbeta med annat. Ska man skriva en bok kräver det att man lägger tid på det. Oftast handlar det om heltid under flera månader. Ingen av de spökförfattare jag känner till lever på en rik partner så att de kan låta bli att ta lön för sitt arbete.

Hur mycket var och en tar ut i lön varierar, och framför allt skiljer det mycket hur lång tid det tar att skriva en bok. En kort bok med aforismer kanske tar en vecka att sammanställa, om alla texter nästan är klara och det mest handlar om språkgranskning och att fixa till texten – medan en hel roman som ska utvecklas, rollfigurer som ska byggas upp och tematik som ska tas fram kan ta ett helt år, om inte mer.

Men om du vill ha en snabb siffra på hur mycket en bok kostar som helhet skulle jag rekommendera att du tänker dig en siffra omkring 100 000 kronor. Moms tillkommer. Men som sagt kan det vara både mer och mindre. För vissa personer är det värt det.

Det leder förstås till en annan fråga…

Kan vi dela på intäkterna?

 

Det går tyvärr inte. Jag kan inte vänta på att intäkterna ska komma, och sen inte vara säker på att någonsin få betalt. Som jag skrev ovan finns det alldeles för många orsaker att böcker inte tjänar tillräckligt med pengar. Därför måste jag tyvärr tacka nej till alla uppdrag där jag bara får procent på försäljningen. Andra spökförfattare kanske gör annorlunda, men…

Okej, då vet du.

Härnäst den sista vanliga frågan…

Hur blir man spökförfattare?

Svaret är att det varierar oerhört. En del börjar arbeta med något helt annat på ett förlag eller nära bokbranschen och får sedan frågan om den kan tänka sig att spökskriva. Andra har skrivit egna böcker och får förfrågningar från vänner och bekanta. Ytterligare andra kommer från språkgranskningshållet. Men gemensamt för dem är att de har åtminstone en grundläggande skicklighet i att producera text, förmåga att ta order och inte är fullt uppbokade med andra uppdrag. Vad jag vet finns det ingen särskild utbildning, men de flesta har lärt sig tillräckligt om hur böcker och bokbranschen fungerar.

För min del började jag skriva mer ordentligt på gymnasiet, trodde att jag skulle skriva för TV och läste en tvåårig manusutbildning, blev lektör och fick sedan frågan. Om jag inte hade fått frågan hade jag kanske skrivit på min webbplats lite senare och erbjudit mina tjänster, men det finns såklart fördelar med att samarbeta med andra, och därför tror jag att de flesta som är framgångsrika spökförfattare har tillgång till den sortens kontakter.

Min klient i fallet Dolt förflutet upptäckte mig exempelvis alltså via en sådan kontakt.

Hur det gick till – själva skrivandet

För att återvända till just Dolt förflutet bestämde vi oss båda för att gå vidare med projektet. Därför behövde vi båda något mycket viktigt.

Avtalet

Det första vi gjorde var att skriva ett avtal. Båda parter behöver ett avtal. Jag brukar hålla mina avtal korta (en A4) med förståeligt språk. Fem paragrafer: Uppdrag, Ersättning för uppdraget, Sekretess, Överträdelse och Tvistelösning. Den intressantaste delen för andra är kanske följande stycke:

Uppdragstagaren skriver om och färdigställer ett bokmanus, baserat på det manus som skickades per epost i augusti 2017. Uppdragstagaren ser till att texten håller utgivningsstandard. I uppdraget ingår också guidning inför utgivningen av boken. I uppdraget ingår en förstaversion samt två omskrivningar. Korrekturläsning och sättning av original ingår inte i uppdraget.

För att uppdraget ska kunna genomföras finns uppdragsgivaren tillgänglig för samtal och feedback.

Krångligare än så behöver det inte vara.

Mina tre månader

Jag, vid ungefär samma tid som boken skrevs.

Min klient hade inte särskilt mycket skrivet material förutom manuset. När jag hade gått igenom manuset och idén uppskattade jag att det skulle ta två-tre månader att skriva den nya versionen av manuset. Att skriva en bok på två-tre månader kan låta väldigt ambitiöst, men jag visste att jag skulle klara av det, av två skäl:

  • jag hade fått en stark grundidé med rollfigurer och tema från min klient
  • jag har gjort det tidigare

Så hur lade jag upp mina två-tre månader?

Månad 1 – december 2017: Efter att ha läst manuset två gånger gjorde jag massor av anteckningar, ställde fler frågor och började såga sönder manuset i smådelar. Vad var det viktiga? Vad fungerade? Vad fungerade inte? Just det som inte fungerade var något jag lade mycket tid på. För jag visste att manuset skulle få kritik. Det får alla texter. Och kritik är inte farlig. Men man kan som författare åtminstone se till att den största problemen är åtgärdade innan man skickar iväg manuset till nästa person. Min första månad ägnade jag därför nästan till hälften åt att sura, svära och kritisera manuset så mycket jag kunde. Sen försökte jag hitta andra sätt att berätta. Vissa problem var uppenbara hur de borde lösas, medan jag fick lägga ganska mycket tid åt andra problem. Jag tänkte dessutom göra ett litet experiment genom att låta skägget växa så länge projektet pågick. Eftersom jag har så dålig skäggväxt har jag inte haft helskägg någonsin, så det här skulle bli både underligt och lite häftigt.

De andra halvan av den första månaden skrev jag ett synopsis på elva sidor (cirka 5 000 ord/28 000 tecken). Min klient fick läsa och godkänna medan jag försökte släppa berättelsen, för att få mer distans till den. Sedan satte jag fart och började skriva själva texten.

I början av manusskrivandet försökte jag anamma ett råd som Martina Haag kom med under Skriv 2017, nämligen att inte googla fakta medan man skriver. Istället skrev jag allmänna saker som helikopter och klocka, strök under dem, och tänkte återkomma till dem när jag skrev andraversionen. Det fungerade så där. Jag vill ha kunskap för att känna mig där, så efter första kapitlet övergick jag till att göra research som vanligt.

Texten lade jag i ett Google Docs, så att jag skulle kunna skriva i det var jag än befann mig, eftersom jag visste att jag skulle resa en del under skrivperioden. Målet för mig var att skriva tio sidor om dagen. När jag hade fått ihop 50 sidor skickade jag länken till mitt dokument till klienten, så att han skulle kunna följa mitt arbete. Ibland kunde jag se att det dök upp en symbol längst upp, och då visste jag att min klient läste texten. Det gjorde det mindre ensamt. Vi hade lite mejlkontakt, men mestadels lät min klient mig skriva på. Sen blev det jul.

Månad 2 – januari 2018: Redan i slutet av december fick jag hög feber. Jag hade praktiskt taget värmeslag när jag skrev vissa scener, och ändå kunde jag inte sluta skriva ens på julafton. Febern utvecklades och gjorde att jag… well, vi kan hoppa de grafiska detaljerna. Jag blev frisk nog för att fira nyårsafton med några vänner och ett något längre skägg. Men ett par dagar senare fick jag en outhärdlig öronsmärta som jag inte känt sedan jag hade öroninflammation när jag var liten. Jag var öronbarn och fick då nitton öroninflammationer. Vänta lite, det här måste nästan vara en öroninflammation. Det gick hål på trumhinnan och jag trodde att det var färdigt, men det var det inte. Inflammationen flyttade bara sig till mellanörat istället, så att de var tvungna att suga ur öronen. Förlåt, jag skulle ju hoppa över de grafiska detaljerna.

Nå, i slutänden förlorade jag nästan en hel månads skrivtid. Men min klient var tålmodig och lät mig återhämta mig.

Jag skrev vidare.

Månad 2 (eller 3) – februari 2018: Under februari fortsatte jag med berättelsen praktiskt taget dygnet runt. Jag skrev fortfarande omkring 10 sidor per dag. Vissa dagar mer, flera dagar något mindre. Jag gjorde research efter hand, och förde in den researchen i ett dokument som också låg på Google Drive. Det var nästan för bra för att vara sant. En del av mig trodde ändå att det skulle fungera att få in förstaversionen innan deadline, men riktigt sån tur hade jag inte.

Då sprang jag rakt in i en vägg. Metaforiskt sett, alltså. Jag upptäckte att det slut jag hade skrivit inte fungerade. Det räckte inte. Det höll inte. Trots det arbete jag gjort innan jag satte igång. Jag kontaktade min klient och berättade vad problemet var, och sa att jag skulle lösa det. Hur det skulle gå till hade jag ingen aning om. Men jag visste att jag var tvungen. Så jag fick bli min egen lektör och arbetade metodiskt. Jag gjorde listor och åkte iväg på café för att få nya perspektiv. Det hjälpte inte. Jag frågade min äldste son (som är 12 och slutade tidigt från skolan) och fick… nästan… hjälp. Det var inte hans fel. Mitt problem låg på en helt annan nivå. Jag skickade ut lite abstrakta frågor på Facebook och fick en del svar som också bidrog. Jag försökte ta ledigt, medan jag kände hur dagarna bara gick. Eftersom jag inte ville lämna ifrån mig ett manus med dåligt slut fortsatte jag att leta. Jag kollade igenom alla skrivtips jag kunde komma på, men inget fungerade. Till slut återkom jag till en princip som jag tror starkt på när det gäller skönlitteratur.

Gör det värre.

(Källa och mer bakgrund)

Så jag bestämde mig för att göra problemet ännu större, och drog ut mer på slutet.

Månad 3 (eller 4) – mars 2018: Så kom slutet på februari och jag var fortfarande inte klar, men eftersom jag varit sjuk var det kanske inte så konstigt. Och slutet bara fortsatte att ge nya scener. Det här blev… bättre än jag hade föreställt mig.

Slutligen, den 5 mars, satte jag punkt och skickade en notis till min klient om att jag tänkte raka mig.

Feedback

Jag hade nästan väntat mig att de korta kommentarer som kom från min klient var ett sätt att låta mig arbeta i fred, men det visade sig att min klient faktiskt verkade nöjd med boken. Kommentarerna kretsade kring detaljer. Sånt både gläder och skrämmer mig lite. Det är självklart glädjande att klienten inte säger sådana saker som att den “gillar texten, men skulle du kunna flytta alltihop till en ubåt och låta huvudpersonerna vara tapirer?” (Många icke-författare har ingen aning om hur svårt det är att skildra tapir-liv.) Det är också skönt att få positiv feedback, eftersom det betyder att jag gjort något rätt: fångat idén, förbättrat där det behövts och rensat bort där det behövts.

Å andra sidan behöver man lite mothugg, eftersom man blir blind för sin egen text. Till och med fantastiska författare behöver få feedback. Jag visste att det fanns problem med texten. Så vi har gått igenom texten tillsammans, var för sig och ihop med andra, gång på gång, så att den bli så bra den bara kunde bli. Jag är ganska prestigelös, så jag är beredd att ändra det mesta så länge det finns ett bra skäl för det. Där hade min klient några kommentarer och önskemål, så jag ändrade med glädje. Naturligtvis finns det ett element av att det är kunden som bestämmer också. Eller för att citera rollfiguren Toby Ziegler ur Vita huset:

Why don’t you pick your section of the speech. Fight with me about it, and I’ll lose, and then I can call in the next group.

Källa: Avsnittet “He shall from time to time…”

Men nu var det också dags att börja planera för själva utgivningen. Och då överraskade min klient mig genom att säga att han tyckte att jag gjort ett så bra arbete att han inte längre kunde med att enbart ha sitt eget namn på framsidan. Det har aldrig hänt mig förut, och jag tror aldrig att det kommer att hända igen, men det var såklart väldigt välkommet.

Därför, låt mig presentera: Thomas Karlsson, min klient.

Thomas Karlsson (t.v.) och Lennart Guldbrandsson

Det är vi som ligger bakom boken Dolt förflutet. I vanliga fall skulle jag alltså släppa boken nu, titta lite på hur det går för den och för min klient, men istället är jag mer inblandad. Den 25 augusti 2018 kommer det vara utgivningsfest i Kalmar (på Dillbergs bokhandel) och då kommer jag och Thomas att vara där. Boken kommer även att säljas på bokmässan i Göteborg och via de vanliga internetbokhandlarna.

Utan Thomas tillåtelse skulle jag inte ha avslöjat hans namn, bokens titel eller något annat.

Vad Dolt förflutet handlar om

Dolt förflutet är en internationell thriller. Här är handlingen i korthet:

Den svenske före detta elitsoldaten Lars Svensson har hunnit bli 44 år gammal och tror att våldet tillhör det förflutna. Numera arbetar han som idrottslärare i Kalmar. Men när hans mamma dör får han en utmaning som han aldrig hade väntat sig: tänk om hans föräldrar egentligen var några andra än dem han växte upp hos. Han har få ledtrådar och spåret är kallt, men vart han än tar vägen väntar någon på honom. Den blodiga och oväntade uppgörelsen kommer allt närmare.

Läs mer om boken här.

Mer om spökförfattare

Ja, det finns en film om spökförfattare. Den var sådär.

Det finns mycket mer om spökförfattare i Wikipedias artikel. Där tas det bland annat upp hur spökförfattare ibland använts när vissa författare svartlistats, och hur Mozart spökskrev musik åt sina mecenater.

Men har du andra frågor får du gärna kontakta mig.

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

  • Fler texter under Resurser för författare ovan