Hur man skriver trilogier och andra bokserier – del 8

Bokserier, särskilt trilogier, är på modet. Inne, kan man säga. Med goda skäl.

Därför ska jag i mer än ett halvdussin texter titta på just bokserier. Jag kommer bland annat titta på svårigheterna med att skriva bokserier, olika sätt att bygga upp bokserier och hur man hittar ett bra slut. Det här är del 6. I del 1 diskuterade jag några av orsakerna till att så många författare skriver bokserier, och varför du borde överväga den tanken, du också. I del 2 berättade jag om några av nackdelarna med bokserier. I del 3 beskrev jag några av likheterna mellan att skriva bokserier och andra böcker. I del 4 gick jag igenom några av de olika sätt att bygga upp bokserier som finns. I del 5 ställde jag frågan om det måste finnas en cliffhanger i slutet. Och del 6 och del 7 visade hur man gör en cliffhanger.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Hur man gör fortsättningar utan att tråka ut läsaren

Det är en marig balansgång: att å ena sidan se till så att de läsare som inte läst tidigare böcker hänger med och å andra att se till så att de läsare som redan läst om böckerna inte blir uttråkade. Om man skriver 1 + 1 + 1-varianten (fristående böcker med samma huvudpersoner) blir det här ett större problem, eftersom läsaren måste kunna komma in i serien i vilken bok som helst, vilket betyder att man måste göra det gång på gång. Oavsett vilken metod man använder finns också risken att man avslöjar överraskningar från tidigare verk i serien, men den risken får man tyvärr ta ibland.

Däremot är det lätt som författare att tro att läsaren behöver veta allt från tidigare verk, men så är det sällan. Om läsaren vet att den läser en bok i en serie, förstår den också att det har hänt saker i tidigare böcker. Det är endast när händelseförloppet blir oförståeligt (“Varför befinner sig de plötsligt nära Sydpolen?” eller “Var inte de där två rollfigurerna gifta?”) som man blir tvungen att ägna tid åt det i boken.

Några olika sätt att lösa saken (och därefter kommer vi till mitt föredragna sätt att göra det):

  • ett kort referat innan boken börjar, ungefär som i följetonger. “Tidigare: Doktor Jenny Alm har felaktigt fått sparken och tvingats försörja sig som bartender, något hon har dolt för sin make Thorbjörn. Vad Jenny inte vet är att hennes syster Ann-Louise utpressar stadens starke man Morten Ramberg.” etc. Den här versionen passar bäst när det finns många parallella linjer, men i de flesta fall blir det oerhört klumpigt.
  • mer ovanligt är att presentera det i ett appendix. Men det kan ha sin plats om det är en mycket komplicerad värld med fackspråk som en vanlig läsare inte kan förväntas känna till. (Som kuriosa kan nämnas att jag, när jag läste Rosens namn av Umberto Eco, missade att det fanns ett appendix som innehöll översättning av de latinska fraser som användes, och därför slet med mina kunskaper i språkhistoria från gymnasiet under hela boken. Poängen, förutom att jag är korkad, är att det kan vara lätt att missa appendix i slutet.)
  • en ny rollfigur behöver få historien förklarad för sig – eller dess sämre syskon: en av de rollfigurer som borde veta vad som hänt frågar vad som pågår för publikens räkning. Om informationen som återberättas inte är för omfattande, kan det fungera, och därför kan det vara bra att fundera över vilka saker som faktiskt behöver återberättas.
  • i verkliga livet, som inte behöver vara någon guide, men ibland är det, återberättar vi mer sällan än vi pusslar ihop vad som hänt av ledtrådar, d.v.s. informationen sprids ut långsamt. Nackdelen är att de vana läsarna tröttnar på dialoger där stora delar handlar om att återberätta tidigare händelser.

Men min favoritmetod är ändå att låta återberättandet bli föremål för samma sak som allting annat, nämligen konflikt. Låt rollfigurerna vara oense om vad det i själva verket som hände. Eller låt dem fortfarande debattera om det som hände var positivt eller negativt. Eller låt en rollfigur vara arg på en annan för det som hände. Eller låt en rollfigur ha psykologiska ärr från det som hände. Eller låt en rollfigur få juridiska konsekvenser av det som hände. Kort sagt: låt det som ägde rum tidigare få effekter – sociala, personliga, filosofiska, etc, effekter. Då blir det också läsvärt för den som har läst tidigare verk i serien, eftersom läsaren av någon orsak vill veta hur det går sedan. Genom att presentera det som en konflikt visar du att det inte har tagit slut, utan att det som hände i de tidigare verken bara var ett steg i deras utveckling.

Och vill du verkligen hetta till det kan du använda samma trick som de använder i Tillbaka till framtiden 2 och 3, när de låter rollfigurerna se samma händelse igen, fast ur ett annat, vidare perspektiv. Vad var det som hände egentligen?

Avslutning?

Det här är mitt åttonde inlägg om bokserier, men det finns mycket mer att säga. Jag kommer därför att ge ut bok senare i år om bokserier. Håll utkik här efter mer information.

(Om du missade del 1 i serien om bokserier, finns den här. Del 2 finns här. Del 3 finns här. Del 4 finns här. Del 5 finns här. Del 6 finns här. Och del 7 finns här.)

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Bokserier, Intrig, Skrivproblem, Skrivtips, Språk och stil, Struktur Taggar: , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*