Hur man skriver trilogier och andra bokserier – del 2

Bokserier, särskilt trilogier, är på modet. Inne, kan man säga. Med goda skäl.

Därför ska jag i mer än ett halvdussin texter titta på just bokserier. Jag kommer bland annat titta på svårigheterna med att skriva bokserier, olika sätt att bygga upp bokserier och hur man hittar ett bra slut. Det här är del 2. I del 1 diskuterade jag några av orsakerna till att så många författare skriver bokserier, och varför du borde överväga den tanken, du också.

Men det finns också några nackdelar med bokserier, och det är dem jag tänkte ta upp här…

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Problem med bokserier

Här är några av de vanligaste problemen med bokserier, från både författarnas och läsarnas perspektiv:

Bourne-trilogin av Robert Ludlum.

  • Risken är stor att det blir samma bok gång på gång, fast med olika namn på antagonisterna, offren och de mindre rollfigurerna.
  • Läsaren kan bli besviken om det inte finns något ordentligt slut, till exempel om det bärande elementet (en skurk som alltid kommer undan, en kärlek som inte förverkligas) aldrig förändras eller återställs i nästa bok. Även om författaren och förlaget tycker att det är uppenbart att bok 1 är en del av en serie, är det inte alltid läsaren känner till det, och den chocken kan förvandlas till antipati.
  • Författaren kommer alltid att veta mer om världen än den genomsnittlige läsaren, och det gör att universumet kan kännas väldigt självrefererande, som att man måste läsa allihop för att få ut något av böckerna.
  • Om författaren inte är skicklig och noggrann kommer rollfigurerna byta personlighet, etc, efter behovet i respektive story. Det är svårt att vara konsekvent.
  • Det är svårt att överträffa skurken i bok 1, särskilt om inte alla böcker i serien är planerade innan första boken är klar – vilket alla som improviserar fram sina berättelser bör kunna sympatisera med.
  • Det blir allt mer osannolikt, särskilt att samma rollfigurer råkar ut för så mycket konflikter.
  • Författaren blir själv trött på huvudpersonen. Se till exempel Arthur Conan Doyle som tog död på Sherlock Holmes för att slippa under oket att bara skriva om sin mästerdetektiv.
  • Att känna press att skriva en bok mer än vad serien egentligen håller för. Ibland kallas det här för att hoppa över hajen, efter ett avsnitt i den framgångsrika TV-serien Gänget och jag där en av bifigurerna som blivit så populär att han fick mer och mer utrymme och till slut blev så oövervinnlig att det blev löjligt.
  • Lusten att experimentera efter ett par böcker blir större än läsarnas lust att följa med till ointressanta ställen.
  • Humorn och skräcken och andra genrespecifika saker får mindre effekt efter hand som läsarna lär sig författarens knep.
  • Om de första böckerna är dåliga blir läsarna inte sugna på att fortsätta läsa. Det är därför de flesta debuterande författare inte kan göra som Sue Grafton och döpa sin första bok till A is for Alibi med målet att skriva en bok som börjar på varje bok i alfabetet. (En av orsakerna till att förlagen nobbade J.K. Rowling var just att hon hade sju böcker planerade.)

Och sen har vi den riktigt stora nackdelen…

För en del författare är enbart tanken på att skriva en bok en verklig utmaning. Att skriva flera böcker blir ett oöverstigligt berg. Men det finns inget som säger att man måste förbinda sig till att skriva flera böcker på ett bräde. Inte ens det här inlägget är ett tecken på att just du som läser måste skriva en trilogi. Du får skriva fristående böcker hela livet om du vill. Inlägget är bara råd för de som funderar på hur man gör.

Trots de här nackdelarna är det alltså fler och fler författare som tänker på sitt författande mer och mer i termer av bokserier, påhejade av förlagen och läsarna. Just trilogier är nog vanligast, eftersom de har fördelen att vara begränsade i omfång och ändå ger tillräckligt med utrymme för läsaren att lära känna rollfigurerna ordentligt. Dessutom vet folk knappt vad bokserier med fyra eller fem böcker heter (tetralogier eller kvadrologier och pentagologier eller kvintologier).

Med de nackdelarna tydliga är det dags att gå in på vad den stora skillnaden mellan att skriva enskilda böcker och bokserier är. Nästa del i serien finns här.

(Om du missade del 1 i serien om bokserier, finns den här.)

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Bokserier, Jobbet som författare, Skrivtips Taggar: , , , , , ,
0 comments on “Hur man skriver trilogier och andra bokserier – del 2
1 Pings/Trashbacks för "Hur man skriver trilogier och andra bokserier – del 2"
  1. […] Innan vi går vidare och pratar om hur man skriver bokserier är det en liten sak vi behöver prata om. Det finns nämligen också några nackdelar med bokserier… Nästa del i serien finns här. […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*