Hur du varierar dina meningar

Jag i ettan.

När jag gick i lågstadiet och de andra precis lärde sig skriva (jag var tidig med att läsa och skriva), skrev vi dagbok för det som klassen gjorde. Förutom att det var ett bra sätt att komma ihåg vad vi hade gjort – så att det inte blev tjat om att “vi aldrig gör något” – var det ett utmärkt sätt för alla att skriva samma sak, så att fröken kunde hjälpa oss att få till bokstäverna. Det fanns bara ett problem som jag minns det. Vi började varje rad med “Vi har…”: “Vi har varit i skogen. Vi har besökt en bonde. Vi har börjat med engelska.” och så vidare. Det här kändes tjatigt.

Som lektör upplever jag ibland att de författare vars texter jag läser nästan har samma upplägg. Det är sällan så upprepande som “vi har, vi har”, men det finns väldigt många meningar som börjar med något av följande:

  • hon (fiktivt exempel: “Hon gick fram till dörren och…”)
  • han (“Han fick se en…”)
  • jag (“Jag befann mig i en lummig park…”)
  • de (“De delade upp sig i mindre grupper och…”)
  • det (“Det blå huset tornade upp sig över dem…”)
  • den (“Den skimrande stenen flög upp, upp genom luften…”)
  • [namn] (“Mia drog fram kniven och…”, eller “Aktiebolaget Fumiero startades av Javier Fumiero för att hämnas på hans bror…”)
  • [substantiv] (“Solens strålar slog mot fönstret…” eller “Smällen kom snabbare än de hade trott…” eller “Flera av dem nickade motvilligt…”)

Det är inte fel att börja meningar på det sättet. I själva verket är det kanske det vanligaste sättet att börja meningar till vardags. Men om alla meningar börjar på det sättet blir texten statisk.

Ett sätt att variera sig är att ställa frågor, men i skönlitteratur är det svårt att göra det för ofta utanför dialog utan att texten verkar osäker.

Ett annat sätt är att använda sig av utrop, men då kan texten verka korthuggen eller militärisk.

Ytterligare ett annat sätt att komma bort från standardmeningarna är att vara lite rebellisk och börja meningen med “och” eller “men” (vilket är helt okej, så länge det inte sker för ofta), men titta på ordet efter. Tillhör det ordet något av typerna ovan? Troligen. Då är det ju inte att variera egentligen.

Man kan också variera meningarnas längd, såsom Gary Provost visar här:

Det påverkar inte så mycket hur meningarna börjar, men det är bra ändå.

Så hur gör man för att variera hur man börjar sina meningar?

För att lära sig hur man kan variera inledningarna på meningarna behövs lite, lite grammatik. Det är inte många som blir glada av grammatik, men oroa dig inte. Efteråt kommer du kunna snobba med några riktigt bra termer. (Jag har tagit bort de flesta termerna, men mer förklaringar finns i länkarna.)

Svenskan har en ganska fast ordföljd. Men det finns två tillfällen när vi byter ordföljd:

  • i bisatser, till exempel “… att hon inte borstade tänderna.” Att börja med bisatsen (som jag gjorde nu) kan ge en hel del variation, men i slutänden blir det tjatigt även med alla underordningsord, såsom “fast”, “eftersom”, “om” och “medan”
  • när vi vill betona något

Det är det sista jag tänkte prata mer om här.

När vi vill betona något flyttar vi vanligtvis saker till början av meningen. Den platsen i meningen brukar kallas för fundament. Fundamentet är allt det som står framför det böjda verbet. Vanligtvis består början av något av de ord jag räknade upp tidigare: hon, han, den, det, etc. Men det går också att flytta annat dit. Sånt som blir påverkat, till exempel. “Honom hade jag aldrig sett förut”, eller “Bilarna parkerade de på en bakgata.” Det som blir påverkat är också saker och personer, så det är inte så stor skillnad i början av meningen jämfört med den vanliga ordföljden.

Men det finns andra saker man kan betona. Nu kommer vi in på det riktigt häftiga. Vi ska prata adverbial. Det finns få saker som är så användbara som adverbial. Många anstränger sig för att hitta rätt detaljer eller att använda aktiva verb. Själv letar jag efter adverbial.

Om du inte är säker på vad ett adverbial är behöver du inte känna dig okunnig: Adverbial beskriver omständigheterna kring en handling eller eller tillstånd. De svarar ofta på frågorna när, var, vart, varifrån, varför, hur och hur mycket, och sitter ofta i slutet av meningar, så här: “Anders åkte redan klockan fyra.” Om man vill betona tidpunkten kan man flytta adverbialet till fundamentet: “Redan klockan fyra åkte Anders.” Märker du hur det inte finns något han, hon, den, det, etc, i inledningen? Hux flux har meningen fått lite liv.

Som jag antydde finns det många sorters adverbial. De svarar på olika frågor. Till exempel:

  • tidsadverbial beskriver när något sker (se ovan, även “Anders åkte direkt.”/”Direkt åkte Anders.”)
  • rumsadverbial skildrar var något sker (“Anders åkte till Borneo”/”Till Borneo åkte han.” – för att ytterligare betona kan man variera med “han”)
  • sättsadverbial gestaltar hur något sker (“Anders åkte långsamt men bestämt”/”Långsamt men bestämt åkte Anders.”)
  • omständighetsadverbial förklarar bakgrunden till hur något sker (“Anders åkte tillsammans med två hundar och en papegoja”/”Tillsammans med två hundar och en papegoja åkte Anders.”, “Anders åkte utan att riktigt veta varför”/”Utan att riktigt veta varför åkte Anders.”)
  • orsaksadverbial berättar varför något sker (“Anders åkte av generositet”/”Av generositet åkte Anders.”)
  • etc (det finns flera typer)

Men adverbial kan också styra hela meningar. De adverbialen kallas satsadverbial. Tydligast är kanske när man använder ordet “inte”, som i “Anders åkte inte.” (Vissa av de här är svåra att vända på, eller ger en annan känsla, som “Inte åkte Anders”, men ibland går de att skriva om med andra ord.)

I skönlitteratur kan adverbialen ge en mycket större variation än de flesta andra sätt att variera meningarna. Vill du exempelvis betona hur något gick till kan du lägga det först i meningen. Titta gärna tillbaka på den här texten och se om du kan identifiera de olika inledningarna jag har använt. Experimentera gärna.

Att avsluta meningarna med en poäng

Ibland är det viktigare att lägga poängen sist. I humor är det nästan ett krav, men låt dig inte begränsas av tanken att det bara är där som det finns poänger med att spara på ett ord till rätt tidpunkt. I såväl poesi som skönlitteratur finns det flera skäl att vända och vrida på meningar. För förståelsens skull, för överraskningens skull, för symmetrins skull, för känslans skull, eller för att ge läsaren en känsla av att allting är ödesmättat.

Det finns många saker att tänka på här. Lägg exempel märke till hur komikern Gary Delaney nedan lägger en viktig fras i slutet av en mening. Ibland är den poängen huvudsatsen (som här), eller ett adverbial (omständigheterna kring en handling). Men det kan också vara vem det är som gör något eller, vilket är det svåraste på svenska, att lägga verbet sist.

Oavsett finns det en poäng med att laborera med meningar för att se var någonstans du ska lägga de olika elementen. För du lägger väl inte bara allt där de råkar hamna?

Gary Delaney, som lägger poängen sist.

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Skrivtips, Språk och stil Taggar: , , , , , , , , , , , , , , ,
2 comments on “Hur du varierar dina meningar
  1. Kim M Kimselius skriver:

    Underbart inlägg. Skrattade gott åt komikerns kommentar.
    Kram Kim 🙂
    Delar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*