Gino Ventriglia och hur man skriver längre serier

Gino Ventriglia

Gino Ventriglia

Nyligen ägde Västsvenska filmdagarna 2017 rum. Där föreläste bland annat den italienske manusredaktören Gino Ventriglia om hur man skriver längre TV-serier. Råden han gav kan till viss del användas även för andra sorters berättelser så jag tänkte att jag skulle dela med mig dem här.

Den obegränsade TV-serien

Ämnet som Ventriglia hade valt var ”den obegränsade TV-serien”, d.v.s. TV-serien utan ett planerat slut. Anledningen till det är att både italienska och svenska TV-serier ofta är skrivna med tanke på att enbart göra en säsong med ett par avsnitt, och en möjlig fortsättning på en eller två säsonger. Undantagen är få. Ventriglia trodde att det var ett misstag, särskilt med tanke på att den obegränsade TV-serien är en av amerikansk TV:s största framgångar.

TV är ett ungt medium, jämfört med de andra berättande medierna. Under dess cirka 70 år har det bildats ett par ”makrogenrer”:

  • Seriedramat – det vi vanligen kallar såpoperor och som föddes i radio och i tidningar (följetongen). Tempot har ökats genom åren, men poängen är att vi genom massiv exponering lär känna rollfigurerna bättre än vi känner många av våra släktingar.
  • Sitcom – som utvecklades från vaudevilletraditionen, och som också har ökat i tempo (fler skämt per minut). Det högre tempot gör att vi underhålls, även om inte varje skämt producerar ett skratt.
  • Den begränsade TV-serien, vars inspiration kom från långfilmerna, och som från början var ett sätt att slå de konkurrerande TV-kanalerna vid de så kallade ”sweeps weeks”, de perioder varje år då amerikanska mätinstitutet Nielsen samlade in tittarsiffror. Då sände man miniserier eller TV-filmer med stor hitpotential, utan någon egentligen tanke på att de här skulle fortsätta produceras under resten av året.
  • Den obegränsade TV-serien

De tre gyllene perioderna för den obegränsade TV-serierna

Ventriglia menade att de obegränsade TV-serierna har följande gyllene perioder:

  • Den första gyllene perioden inföll 1950-1980 och var starkt influerad av långfilmen, även om filmen hade många fördelar, till exempel att den slapp att producera lika mycket material. TV-serierna hade därför ofta lägre kvalitet. Ett tecken var att serierna ibland kallades ”telefilm”. Exempel på den här erans mest inflytelserika TV-serier är Columbo, Star Trek och Perry Mason, som inte är särskilt sofistikerade med dagens mått mätt. De var episodiska, vilket betyder att det fanns väldigt få följetonger och att avsnitten avslutades, samt att de ofta centerades kring någon slags procedur. Om man ser TV-serier på en skala mellan repetition och variation ligger de flesta TV-serier från den här perioden närmare repetition. Det gör att man kan missa något avsnitt utan att det gör något. I Europa vid samma producerades nästan enbart auteur-TV.
  • Den första gyllene perioden inföll 1981-1998, och startade egentligen med såpoperan Dallas (1978-1991). Till skillnad från tidigare såpoperor sändes den på bästa sändningstid och hade en högre produktionsbudget (den spelades exempelvis in på film). Den fick en stor publik över hela världen, och inspirerade fler TV-serier att gestalta mer ”verkliga” händelser fast med en mer filmisk look. Ett tidigt exempel är Spanarna på Hill Street (1981-1987) som hade fler berättelser som sträckte sig över flera avsnitt, fler berättelser per avsnitt och en högre grad av sofistikering. En tittare kunde inte lika lätt missa ett avsnitt och förvänta sig att förstå allt som hände, och kunde heller bli tvungen att vänta flera avsnitt på att få svar på frågor i serien. Andra exempel är Arkiv X, Uppdrag Mord, Twin Peaks och Cityakuten. Antalet TV-serier exploderade, åtminstone i USA, där man lärde sig att låta författarna och producenterna (som ofta var författare) styra, snarare än regissörerna. I Europa å andra sidan fortsatte man med auteur-TV.
  • Den tredje gyllene perioden inleddes omkring 1999 och pågår fortfarande. Det som startade den här perioden var en förändring i produktionssystemen, med kabel-TV och internet. Eftersom kabel-TV och internet inte hade samma restriktioner som de etablerade produktionsbolagen började de diskutera och visa ämnen som tidigare varit tabu: abort, homosexualitet, fult språk och våld. Oz, Sopranos, Desperate Housewives, CSI, Game of Thrones och House of Cards är exempel på serier som producerats under den här perioden. De friare produktionsformerna gjorde också att skådespelarna kunde bli mer aktiva i att driva TV-serier, och att formaten blev mer varierade (det finns TV-serier där avsnitten är olika långa, vissa TV-serier publiceras hela säsonger i taget, snarare än med ett avsnitt per vecka). I Europa påbörjas något fler TV-serier som liknar de amerikanska, men de baseras fortfarande på den tidigare metoden att producera, och går inte lika långt från traditionella ämnesområden.

En del av Ventriglias poäng är alltså att Europa inte har samma vana att producera obegränsade TV-serier, och att en metod att lära sig det ligger i att hitta TV-seriens motor.

Vad driver författaren att hitta nästa avsnittsidé?

Motorn är det som inspirerar författaren att skriva nästa avsnitt. Ventriglia presenterade fyra modeller:

  • Arenadrivna TV-serier. Här är källan till de olika konflikterna platsen (i vid bemärkelse). Den här sortens serie handlar om världen, snarare än om människorna. Ett exempel är Vita huset, som skulle kunna kretsa kring en annan president, eftersom det handlade mer om vilken typ av problem som staben kring USA:s president möter. House of Cards å andra sidan bygger mer på huvudpersonen och skulle inte vara samma serie med en annan president. Lost och Walking Dead är andra exempel.
  • Karaktärsdrivna TV-serier. Här går författaren till rollfigurerna för att hitta kompassen, vilket kräver att författaren förstår sina rollfigurer. Sopranos, Sherlock, Greys Anatomy och Breaking Bad är några exempel.
  • Katalogdrivna TV-serier. De här TV-serierna bygger på ett verktyg, en teknik eller en förmåga, och hur den kan användas för att lösa ett problem i världen. Ofta är varje avsnitt avslutat. CSI, Law & Order, Lie to Me, Scandal och Arrow är några exempel. Författaren behöver framför allt känna till verktyget och dess begränsningar för att hitta idéerna.

Ventriglia sa att de intrigdrivna TV-serier som fanns antingen leddes av antagonisten, vilket betyder att antagonisten kommer att fångas, eller av protagonisten, och i bägge fallen betydde det att serien inte skulle bli långvarig.

Avslutningsvis menade Ventriglia att alla obegränsade serier behövde kunna hämta inspiration från alla fyra sådana motorer, men att en av dem var mer dominant för varje serie, och dessutom för varje författare.

Mina tankar

I det mesta håller jag med Ventriglia, men jag har lite svårt för tanken att TV skulle ha tre sammanhängande gyllene perioder. Jag jämför med till exempel tecknade serier som har tre särskilda perioder, som kallas den gyllene perioden, den silverne perioden och bronsperioden. Den gav en intressant fortsättning på The Complete Directory to Prime Time Network and Cable TV Shows 1946-Present, som delade in amerikansk TV-historia i sju eror.

Sammanlagt tycker jag att Ventriglias presentation var det enda riktigt intressanta på Västsvenska filmdagarna. Som han sa verkar det som att europeisk TV har en bit att gå innan den levererar TV-serier i samma klass som den amerikanska. (Och nej, det betyder inte att jag gillar alla amerikanska TV-serier.)

Dock skulle jag vilja tillägga att det finns många fler platser att hitta idéer till berättelser än de fyra motorer som han presenterar. Oavsett det tror jag att det är viktigt att inte låsa fast sig vid att han pratar om ett medium, utan att de tankar han för fram går att presentera för den som vill skriva flera böcker i samma serie. Min egen text om hur man kan hålla en TV-serie fräsch år efter år finns här.

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive några stycken om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Intrig, Recensioner, Skrivtips Taggar: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*