Cirkeldramaturgi – Struktur del 15

Det här är del 15 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Förra gången hann jag inte med att berätta så mycket om cirkeldramaturgi mer än att det är ett av omkring 10 sätt att bryta mot kronologin som blev vanligare i och med modernismen och “Cirkeldramaturgin är kanske inte lika ovanlig som man kan tro.” Det ska vi åtgärda den här gången.

Precis som flera av de andra icke-linjära sorterna av icke-linjärt (d.v.s. icke-kronologiskt) berättande var poeterna tidigt ute när det gällde cirkeldramaturgin (även kallat ‘cyklisk dramaturgi’). Om man hårddrar det lite (för mycket) är varje refräng en sorts cirkeldramaturgi, särskilt i de omkväden som finns i de medeltida texterna. Flera av de modernistiska poeterna gillade det där, och återvände även på andra sätt till samma fraser och små variationer av samma fraser. Men det är ett skick som används än idag. Ett lite äldre exempel är Elvis Presley-låten In the ghetto som slutar på samma sätt som den börjar, vilket ger ett tragiskt tema. Men det går att göra mycket mer än tragedi av det: rättvisa, när motståndaren faller på eget grepp, eller humor, när det inte går att ta sig ur en pinsam situation. Eller nostalgi.

Däremot dröjde det ganska länge innan andra författare hängde på. Det är svårt i pjäser att göra om samma sak flera gånger och romaner tenderade att vara mer fokuserade på temat eller på ett mål som huvudpersonen har. Men här blev författare som O. Henry med sina överraskande slut inflytelserika. (Jämför dock gärna med Kishotenketsu.) O. Henry och flera andra författare under andra hälften av 1800-talet använde sig i högre grad av dramatisk ironi, vilket egentligen betyder att man knyter samman slutet med början.

[Den här eran är för övrigt full av nya sorters berättelser som hänger ihop just med ironi och lek med formaten, vilket troligen hänger ihop med vaudevilletraditionen, som till exempel The Aristocrats, The Shaggy Dog Story och No Soap Radio. För en senare, ganska rolig sak i samma anda, se Feghoot.]

Slutligen blev det där med cirkeldramaturgi avdramatiserat och förekom allt oftare i varierande grad. Vissa menar exempelvis att bara det att en berättelse börjar och slutar på samma sätt är en sorts cirkeldramaturgi, vilket skulle göra Trollkarlen från Oz till en cirkulär berättelse. Och E.T. Och egentligen alla berättelser som handlar om att ta sig hem.

Vanligtvis brukar man dock vara mycket mer specifik när man pratar om cirkeldramaturgi och enbart inkludera sådana verk som filmen Måndag hela veckan eller andra berättelser om tidsloopar såsom Looper. Nyckeln för att skriva dem är att inte enbart upprepa samma sak utan att hitta nya detaljer att fokusera på, d.v.s. att göra universumet “djupare” än man vanligtvis gör.

Om man begränsar det så finns det färre, men ändå ganska många filmer som handlar om det. Den listan innehåller förresten inte några TV-serieavsnitt eller böcker eller tecknade serier etc, av vilka det finns en hel del. Det finns otaliga varianter där: orsaker till att cirkeln börjar, metoder att bryta cirkeln och tusentals idéer som cirkeln leder till rent tematiskt. Och inte ens den listan är komplett.

Men poängen är kanske klar ändå:

Cirkeldramaturgin är kanske inte lika ovanlig som man kan tro.

Nästa gång ska vi ta våra första stapplande steg på det som brukar kallas för Hjältens resa. Återkom gärna.

Publicerad i Struktur Taggar: , , , , , , , , , , , , , , ,
0 comments on “Cirkeldramaturgi – Struktur del 15
1 Pings/Trashbacks för "Cirkeldramaturgi – Struktur del 15"
  1. […] här är del 16 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*