Att vilseleda utan att ljuga

Sedan något decennium har skandinaviska deckare (särskilt av det mörkare slaget) varit i ropet i hela västvärlden. I vanlig ordning har det saknats någon bra litteratur om hela området. Det är lättare att skriva nedslag om en eller två författare.

Döm därför om min glädje när jag hittade en bok som verkade ta ett helhetsgrepp om åtminstone den svenska delen: Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 av Michael Tapper.

Snuten i skymningslandet av Michael Tapper

Snuten i skymningslandet av Michael Tapper

859 sidor! Och det är grundligt skrivet, med hundratals källhänvisningar och precist språk.

Medan jag läste den stod dock en sak alltmer klart: den verkar mer neutral än vad den i själva verket är. När man väl upptäcker det är det dock slående vad snedvriden boken är. Titta på innehållsförteckningen. Det här är de författare/filmserier som inkluderas:

Per Sjöwall/Maj Wahlöö, Olov Svedelid, Leif GW Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Beck, Johan Falk, Wallander, Stieg Larsson, Roslund & Hellström, Leif GW Persson (igen)

En kvinna. Visst kan man sakna K. Arne Blom och flera andra män, men det är slående få kvinnor som nämns.

Sydsvenskan skriver så här om det:

“Förutom Maj Sjöwall är det idel män i Tappers avhandling, något han försvarar så här:

– Manlighet och nationalitet är sammanflätade i motståndet mot barbariet, och kvinnan kan aldrig vara representant för nationen. Medelålders vita män är normen. Så fort en kvinna kommer in är de aldrig representant för normaliteten, utan enbart som en representant för sig själva.”

Som vi ska se kan det också vara så att vissa män bara vägrar se exempel på motsatsen.

Deckartidningen Dast kommenterar det så här:

“Nu återstår att någon tar sig an ett övergripande perspektiv på de romaner och filmer som följt i spåren av Anna Jansson, Camilla Läckberg, Mari Jungstedt, Liza Marklund med flera. De säljer många böcker och kan vara värda en analys även om den inte behöver sträcka sig över drygt 800 sidor.”

Det är en underdrift. Camilla Läckberg nämns en enda gång i boken: när GP:s recensent tycker att Roslund & Hellström hamnar i hennes medieskugga. Marklund nämns fem gånger: tre gånger i uppräkningar (ofta andras) och två gånger som författare till den “omdebatterade” (Tappers formulering) serien om “Mia”. Varken Jungstedt eller Jansson nämns alls.

Karin Alvtegen har också skrivit prisbelönta deckare, som blivit filmatiserade, med poliser och dystopi som tema. Kerstin Ekman likaså. Åsa Larsson också. Helen Tursten… Ingen av dem diskuteras. Då finns det ändå ett helt avsnitt om Dirty Harry (6 sidor), ett om “ekohumanismens folkhemskritik” (3 sidor) och två om kriminalvårdsdebatten (6 sidor).

Om Tapper hade velat vara mer neutral hade han i alla fall kunnat ställa frågan varför inte fler tittat på TV-serierna med de kvinnliga huvudpersonerna eller läst de kvinnliga författarna – om det är det som är hans kriterium för att utesluta dem. Men just att inte nämna dem, det är bedrägligt.

Bara en påminnelse om att det hade fått plats med lite fler kvinnor, med tanke på att boken är ganska tjock.

Bara en påminnelse om att det hade fått plats med lite fler kvinnor, med tanke på att boken är ganska tjock.

Och det är nu vi kommer till poängen för författare: man kan skriva en hel bok utan ett osant ord och ändå vilseleda läsaren. Tapper är inte den ende författaren som gjort så. Just bristen på kvinnor i historieböckerna är ju något som diskuterats flitigt. Men man kan enkelt göra likadant inom alla områden: skriva om hur “folket” vill ha mer koldioxidutsläpp (och underlåta att berätta att “folket” är en front för ett oljeföretag), etc.

Här går en skiljelinje mellan två viktiga frågor för författare:

  1. Hur gör man för att göra så där, utan att det märks?
  2. Hur undviker man att det blir så där utan att man har det som avsikt själv?

Det kommer jag att diskutera i nästa blogginlägg.

Publicerad i Recensioner, Struktur Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
0 comments on “Att vilseleda utan att ljuga
2 Pings/Trashbacks för "Att vilseleda utan att ljuga"
  1. […] det förra inlägget (Att vilseleda utan att ljuga) skrev jag om hur Michael Tappers tjocka bok om svenska polisromaner och -filmer nästan helt […]

  2. […] de senaste två inläggen (Att vilseleda utan att ljuga och En ful kurs i hur författare vilseleder läsaren) har jag gått ganska hårt åt Michael […]